Fru talman! Efter att ha lyssnat på oppositionen
vill jag börja med två reflexioner.
Den ena reflexionen är att de fyra borgerliga parti-
erna agerar som om de aldrig hade varit i närheten av
Rosenbad, som om de hade befunnit sig på ljusårs
avstånd från ansvarstagande för det här landet, med
våldsamma attacker på socialdemokratin - som har
regerat i fyra månader - och med en framställan som
om de själva inte hade något som helst inflytande över
svensk politik.
Vad är sanningen, Alf Svensson t.ex.? Jo, ni
överlämnade en statsskuld till den socialdemokratiska
regeringen att ta ansvar för och som kostar bara i
räntor när vi skall göra budgetarbetet ungefär 130
miljarder kronor. Ni överlämnade en krona som har
sjunkit med 25-30 %. Ni ställer oss i situationen att ta
det här landet ur krisen, och det skall vi göra. Men det
är hyckleri, Alf Svensson, att samtidigt stå här och
utlova nya statsutgifter, samtidigt som ni kritiserar oss
för att vi måste komma till rätta med det elände - för
att inte säga den konkurs - som ni höll på att ställa till
för Sverige.
Ärade kammarledamöter samt tittare och lyssnare,
ställ Alf Svenssons inlägg med löften om ökade utgif-
ter på det sociala området mot Carl Bildts inlägg med
våldsam kritik mot socialdemokratin för att vi inte
sparar tillräckligt mycket! Är det någon av er som kan
tro att de för fyra månader sedan satt i samma rege-
ring? Vad vi kan göra är att se till att det dröjer väl-
digt länge innan de får regeringsansvaret. Nu förstår
jag varför det gick så åt skogen för Sverige som det
gjorde.
(Applåder)
Den andra reflexionen gäller bittre Bildt i dag.
Han har fortfarande inte kommit över valresultatet.
Men det är ändå väljarna som bestämmer. Han klagar
över debattreglerna och över närvaron i regeringsbän-
ken. Men jag tror nog, Carl Bildt, att det andelsmäs-
sigt är fler statsråd närvarande än det finns moderata
ledamöter i kammaren.
Carl Bildt klagar över att vi får majoritet för våra
förslag i riksdagen. Ja, det är klart. Med Carl Bildts
erfarenheter från Ny demokrati och den ena krisen
efter den andra förstår jag att han är litet avundsjuk.
Han klagar över Näringslivsrådet, som vi har inrättat.
Ja, men tänk om Carl Bildt hade kommit på tanken att
försöka få en brygga till dem som han hade litet av-
stånd till - ett fackligt råd, ett råd för de offentligan-
ställda, ett råd för de arbetslösa eller ett råd för kvin-
nor. Det hade kanske blivit en något mindre dålig
politik på det sättet, Carl Bildt!
Jag kan ta rådgivarnas revolt, som Carl Bildt tala-
de om. Men Carl Bildt fick ju möta väljarnas revolt,
och det tror jag känns värre. Sent omsider har ändå en
borgerlig eftervalsdebatt startat. Det var ändå ett av
de sämsta valen någonsin för borgerligheten. Särskilt
djuplodande är väl den debatten i stort sett inte, och
inte heller så självkritisk. Moderaterna skyller ju
valnederlaget på Folkpartiet och Centern. Centern
skyller nederlaget på Folkpartiet och Moderaterna.
Kds skyller valnederlaget på Socialdemokraterna,
trots att vi inte var med i regeringen. Folkpartiet har
haft nog med att byta partiledare. Men Bengt Wester-
berg har sagt att huvudorsaken till Folkpartiets tillba-
kagång är att man samarbetat med Moderaterna. De är
alltså rätt skickliga på att hitta fel hos andra än hos sig
själva!
Men nog är de tre borgerliga regeringsåren värda
en något mer ingåendE analys. Vi fick faktiskt under
de tre åren uppleva en tredubbling av arbetslösheten i
Sverige. Vi fick en fördubbling av statsskulden, och
vi fick ett nyliberalt systemskifte som gjorde att
svenskarna inte kände igen sitt land. Det var, Alf
Svensson, under den borgerliga regeringsperioden!
Det var ni som inledde neddragningen av flerbarn-
stilläggen, Alf Svensson! Det skorrade därför litet illa
när Alf Svensson nyss stod här i talarstolen. Detta
gjorde ni alltså, trots att ni lät statsskulden rusa i väg.
Förtroendet ökade ju inte i valrörelsen när stats-
minister Bildt och finansminister Wibble skyllde
räntechocken på Socialdemokraterna, trots att det var
ni som var i regeringsställning. Det här kunde inte
dölja att regeringen var sönderkörd. Den borgerliga
regeringen saknade ett eget ekonomiskt alternativ och
stod handfallen inför de problem som den själv hade
skapat. Den borgerliga regeringen abdikerade i reali-
teten månader före valdagen. Ansvaret för detta måste
framför allt läggas på det parti som innehade statsmi-
nisterposten och på statsministern själv.
Olof Johansson konstaterade i helgen: Från våren
1994 saknades det ledarskap i regeringen. Förfallet
gick så långt att Moderaterna inte ens vågade, eller
kanske inte orkade, presentera det egna partiets eko-
nomiska alternativ.
Det "bidde en meny", för att använda Carl Bildts
ord - en meny där journalisterna skulle gissa vad som
var det moderata ekonomiska alternativet. Men sam-
tidigt krävde Moderaterna att Socialdemokraterna
skulle redovisa detaljerade sparförslag. Och det gjor-
de vi!
Det program som vi tog om en förstärkning av
statens budget på 95 miljarder kronor i höstas redovi-
sade vi före valet. Och mycket riktigt, Olof Johans-
son, vi sade att vi därutöver kan behöva ta till ytterli-
gare åtgärder. Vi underströk det framför allt sedan vi
hade fått den sista räntechocken under den borgerliga
regeringsperioden.
I TV:s utfrågning exemplifierade jag att det kan
bli nödvändigt att skära i barnbidragen, därför att vi
först och främst slår vakt om verksamheten i barnom-
sorgen, i skolan och i sjukvården. Men var hade vi
haft pengar till detta, Alf Svensson, om den borgerliga
politiken hade fått fortsätta med betydande skatte-
sänkningar?
Jag tog häromdagen del av en tidningsartikel om
Moderaterna som jag fann intressant. Uppriktigt sagt
har jag när jag haft med Moderaterna att göra tyckt att
det är ett ganska omodernt parti, att man har väldigt
gammaldags idéer och tänkande om ledarskap och att
man agerar ganska auktoritärt.
Detta kom till uttryck genom en ledande moderat
kvinna, ledamot av denna kammare. Hon säger att det
är ett oerhört hierarkiskt parti, där få vågar avvika
från den gängse uppfattningen och där få utanför den
innersta kretsen tillåts synas. Hon säger också: Grup-
pen kring Carl Bildt vill hålla på med samma saker
som han, och då blir det ingenting om jämställdhet,
sociala frågor, kultur och invandrarpolitik. De vet bäst
själva, och folk i partiet är lydiga. Sedan säger hon:
Ibland får man nästan blodstörtning. De är okunniga
om kvinnor.
Jag förmodar att det är följande passus i den mo-
derata rapporten som hon då tänker på: Vi är säkra på
att det är möjligt att öka det kvinnliga deltagandet i
den moderata politiken utan att göra avkall på kvali-
tetskraven.
Det är inte år 1895 utan år 1995 som detta skrivs i
en moderat rapport. Gudrun Schyman, det är alltså
inte bara i medicinska läroböcker som man kan läsa
häpnadsväckande saker utan också i det största op-
positionspartiets senaste politiska dokument. Jag
förstår att moderata kvinnor kan få blodstörtning för
mindre.
Jag skulle vilja fråga Carl Bildt: Är det bra att
moderata kvinnor riskerar blodstörtning när de läser
era rapporter? Det vore intressant att få reda på det.
Ja, det här är alltså vad som kan sägas efter 36
månader av borgerlig politik. Jag lyssnade på Carl
Bildt här och han framställde det så att det nu kommer
en artikel i Financial Times och att Sverige där kanske
är med på en lista över länder som har svag ekonomi.
Han visste det inte. Han visste bara att det skulle
komma en lista. Men han tog ut den i förskott och
sade: Där finns nog Sverige med. Ja, vem har i så fall
ansvaret, Carl Bildt? Är det den regering som har
suttit i fyra månader och nu lägger sin första budget
eller är det den regering som har haft ansvaret i 36
månader?
Sedan skall kanske Carl Bildt vara litet försiktig.
Den minnesgode erinrar sig säkert den förra debatten
som vi hade här i kammaren. Bildts stora slagnummer
då var en färsk OECD-rapport som han ansåg vara
beviset för att den socialdemokratiska politiken inte
hade lyckats. Han raljerade över att finansministern
försökte att klara sig på en presskonferens genom att
säga att han inte hade läst rapporten, och han drog
slutsatsen att inte heller jag hade läst OECD:s rapport.
Det hade bara den supereffektive Carl Bildt gjort.
Men ack så fel det kan gå. Såväl Göran Persson
som jag kände en viss skepsis när vi fick se OECD:s
siffror. Därför beslöt vi oss för att verkligen läsa rap-
porten och att kontrollräkna. När vi hade läst den
visade det sig att OECD hade räknat fel, och grovt fel.
Det påstods att statsskulden var över 120 miljarder
kronor högre än vad den var i verkligheten. Skuldkvo-
ten, statsskuldens andel av BNP, beräknade OECD till
83,5 % 1993. Rätt siffra skulle ha varit 75 %.
Antingen hade Carl Bildt inte läst eller inte för-
stått. Det allvarliga var att Carl Bildt genom att okri-
tiskt använda OECD:s siffror skadade landet. Vi fick
ju en tid senare dessutom en nedgradering av Sverige.
Jag tycker att oppositionsledaren faktiskt har ett
visst ansvar att välja sina ord inom och utom landet så
att han inte i onödan och i partinit skadar landet, för
det handlar om att skada nationen. Det handlar om att
försvåra och fördyra för svenska företag och det
handlar om att göra det onödigt tungt och besvärligt
för enskilda människor.
Nu har vi alltså haft fyra månader med en social-
demokratisk politik. Under den tiden har Sverige
klarat den svåra processen att bli medlem i den euro-
peiska unionen.
Under hösten fattades beslut om förstärkning av
statsbudgeten med 95 miljarder kronor. Nu har vi lagt
fram förslag om ytterligare 22 miljarder i utgiftsned-
skärningar. Vi bedömer att det blir en halvering av
underskotten i statsbudgeten till 1996. Bytesbalansen
beräknas ge ett överskott under 1995 och 1996 med
sammanlagt 80 miljarder kronor. Industriinvestering-
arna ökar med 30 % år 1995 och med 20 % år 1996.
Industriförbundets småindustripanel spår att bygg-
nads- och anläggningsverksamheterna kommer att öka
med 90 % och maskininvesteringarna med 30 %
1995. Detta, Lars Leijonborg, är skarpa, klara och bra
besked - vassa enligt Lars Leijonborgs egen partile-
dares vokabulär. Det visar under en socialdemokratisk
regering på en oerhörd framtidstro, vilja att satsa och
investera.
Till nästa gång skulle jag ändå vilja föreslå Lars
Leijonborg, innan han använder Skytte som talskriva-
re med all den kompetens han har, att titta på de breda
grupperna av småföretagare och dem som är inom
näringslivet och industrin. Jag begär inte att han skall
titta på Volvos investeringar, för då blir detta ännu
ljusare, sett utifrån industrisynpunkt.
Jag vill gärna, herr talman, säga något om kampen
mot arbetslösheten, eftersom den för socialdemokratin
är en så oerhört viktig fråga. Jag tycker att den av
oppositionen har behandlats väldigt vårdslöst, för att
inte säga att den mer har försökt att agitera mot soci-
aldemokratin än att ta allvarligt på sakfrågan.
Vi lägger fram 50 konkreta förslag efter fyra må-
nader i regeringsställning för att nu göra vad inget
annat land som har släppt i väg arbetslösheten till
dessa nivåer har klarat, nämligen att ta sig ur massar-
betslösheten. Det innebär först och främst fler företag
och företagare.
De nya arbetstillfällena måste i mycket stor ut-
sträckning komma i näringslivet. Vi vill medverka till
en snabb förnyelse och utveckling av företagen.
Genom att ompröva statens engagemang i Atle
och Bure kan resurser frigöras för att stödja företag i
ett tidigt utvecklingsskede.
Genom AP-fondens möjligheter att förvärva aktier
i små och medelstora företag liksom det riskkapi-
talavdrag som regeringen överväger skapas ytterligare
riskkapital.
Vi vill avsätta ytterligare resurser till det särskilda
företagarlånet till kvinnliga företagare.
Vi vill skapa nya jobb i näringslivet. Det handlar
om att hävda arbetslinjen.
Under de borgerliga åren satsades 100 miljarder
kronor för passiv arbetslöshetsersättning. Vi vill steg
för steg föra över detta i aktiva åtgärder. Det innebär
att det nya anställningsstödet beräknas omfatta 70 000
personer. På kort tid kan vi skapa runt 30 000 nya
fasta jobb. Det betalar sig självt om vi får en 40-
procentig effekt på detta stöd.
I ett läge med massarbetslöshet och där man sak-
nar alternativ kan jag inte förstå att det bara är ett
parti, nämligen Miljöpartiet, som har varit berett att
verkligen fullt ut diskutera och följa upp denna idé.
Genom denna uppgörelse satsar vi dessutom på en
bättre inomhusmiljö. Vart tredje barn, Carl Bildt,
drabbas av allergi och överkänslighet. Vårt förslag
innebär ju att vi effektivt och snabbt kan bekämpa
något som håller på att bli en mycket allvarlig folk-
sjukdom.
Carl Bildt är inte den som mot denna bakgrund
skall tala om statens och kommunernas finanser. Ni
vill ju dra in utan att använda pengarna till något
sådant här. För att sänka skatten för höginkomsttagar-
na vill ni dra in från kommuner och landsting, så det
angrepp som Carl Bildt gjorde tidigare hade osedvan-
ligt dålig grund.
Vi vill satsa på ett kunskapslyft för arbete genom
att åstadkomma en återkommande utbildning för den
svenska arbetskraften.
Vi vill särskilt satsa på naturvetare och tekniker
för att stödja en viktig del av vårt samhälle.
Vi vill ha en väg tillbaka med ömsesidiga åtagan-
den, så att man som arbetslös verkligen skall känna att
vi gör allt för att man skall kunna återgå till arbete.
Där vill vi pröva de s.k. arbetsföretagarna.
När det gäller ungdomarna tror vi att det är extra
farligt med den kontanta arbetslöshetsersättningen. Vi
vill satsa alla resurser på att de unga människorna
verkligen skall få jobb eller utbildning. Vi lägger
resurserna där. Den ungdomsintroduktion som beslu-
tades i samband med höstpropositionen beräknas bara
den ge effekt för 50 000 ungdomar.
Sammantaget leder denna politik till minst
300 000 nya jobb. Det innebär att den öppna arbets-
lösheten kommer att sjunka med en fjärdedel.
Men detta är bara ett delmål. Vi måste lyckas med
att ta oss ur massarbetslösheten, något som inget
annat land har lyckats med. Arbetslösheten måste
pressas ned tiondel för tiondel. Välfärdsnätet måste
lagas maska för maska. Statsskulden skall först stabi-
liseras som andel av BNP till 1997 och därefter sän-
kas krona för krona.
Jag vill, fru talman, avsluta med några ord om
rättvisa. Förlåt, herr talman, jag trodde att det fortfa-
rande var Birgitta Dahl, men hon brukar inte ge sig så
snabbt. Jag beklagar, förste vice talman.
Det finns två hörnstenar i den socialdemokratiska
politiken. Kampen mot arbetslösheten är en hörnsten.
Den andra hörnstenen är rättvis fördelning. Här vill
jag till de borgerliga partier som satt i regeringsställ-
ning och som nu försöker angripa socialdemokratin
från vänster säga att den stora skillnaden, Alf Svens-
son, Olof Johansson och Lars Leijonborg, först är att
vår politik ger resultat. Vi tar ned det underskott som
ni släppte i väg. Det andra är att de som har bäst ställt
får vara med och betala mera.
Vi genomförde en extra värnskatt. Vi har en kapi-
talskatt på 30 %. Vi behåller förmögenhetsskatten,
och det innebär i praktiken att de 10 % som har de
högsta inkomsterna i Sverige får betala 28 % av bud-
getsaneringen. De 10 % som har det sämst behöver
bara hjälpa till med ungefär 5 %. Där ligger skillna-
den mot den borgerliga politiken, som innebar att ni
bara flög i väg utan styrsel och drog på oss ökade
statsskulder och ökad ränta medan vi ser till att män-
niskor får hjälpa till att klara av detta efter bärkraft.
Det är den stora viktiga skillnaden i svensk politik.
Vi gör något åt Sveriges problem. Alla måste hjälpas
åt. En hel av del av dessa problem är mycket smärt-
samma, men om vi hade fortsatt den borgerliga vägen,
den s.k. enda vägen, då hade det bara varit en tidsfrå-
ga innan utländska långivare hade bestämt över poli-
tiken i Sverige. Vi vill kunna bestämma i eget hus. Vi
fattar de svåra besluten. Vi åstadkommer en rättvis
fördelning av bördorna. Därmed vågar vi säga att
Sverige nu går mot bättre tider.
(Applåder)