Fru talman! Vi politiker gör alla studiebesök när
vi är ute och reser på kampanjer i landet. Men jag har
en stark känsla av att det skiljer mellan partierna när
vi väljer ut vilka studiebesök vi skall göra. Vi folk-
partister försöker besöka både stora och små företag,
både kommunala och icke-kommunala inrättningar
och mycket annat. Jag har en känsla av att t.ex. soci-
aldemokraterna har rätt mycket av ideologiska
skygglappar när de planerar sina dagsprogram för
sådana resor.
Jag har nämligen många gånger suttit på sådana
studiebesök och tänkt: Här kan ingen socialdemokrat
och knappast heller någon vänsterpartist någonsin ha
varit - hade de upplevt det här hade de aldrig kunnat
säga det de säger i debatterna. Det gäller t.ex. när jag
är ute och besöker små verksamheter som har startats
som alternativ till den kommunala verksamheten.
Vi folkpartister är mycket intresserade av väl-
färdssamhällets utveckling. De nytänkare som försö-
ker förbättra kvaliteten i offentlig verksamhet är oer-
hört värdefulla. Det kan röra sig om en skola som
prövar en ny pedagogik, ett daghem som har en an-
norlunda verksamhetsidé, ett vårdhem med en annan
vårdideologi m.m.
När jag ser allt engagemang, allt ansvarstagande
och all kreativitet så frågar jag mig hur socialdemo-
krater och vänsterpartister kan avsky det här så inten-
sivt. Hur kan man tycka att Sverige har råd att avstå
från det här? Vid besök ute i olika verksamheter ser
man just sådant som vi behöver mer av i den tid som
vi lever i. Vi behöver fler, inte färre, nya idéer för hur
välfärden skall bli bättre - trots att vi har ont om
pengar. För att ta ett annat exempel behöver vi mer,
inte mindre, av föräldraengagemang.
Från hela landet strömmar det nu in rapporter om
hur villkoren för alternativen i kommunerna har hård-
nat efter valet. Jag hörde på radio att socialdemokra-
ter i Umeå var arga på skolminister Ylva Johansson
för att hon inte tillräckligt snabbt har sett till att kom-
munerna får strypa de fria skolorna.
Det här är ingen udda sidofråga, vilket socialde-
mokraterna ibland vill låtsas. Det här är i själva verket
en nyckelfråga i hela välfärdspolitiken. Hur uppmunt-
rar vi förnyelse för att få ut mesta möjliga resultat av
skattepengarna? Den jättebroms som nu har slagits till
efter valet hotar inte bara valfriheten utan också an-
strängningarna att göra den offentliga sektorn effekti-
vare. Även en del socialdemokrater med insikt i
kommunal ekonomi är bekymrade över den signal
som nu går ut om att allt skall bli som förut.
Det här berör direkt eller indirekt tiotusentals av
de människor som tittar på den här debatten i TV. De
behöver kvalitet i vård, omsorg och utbildning. Den
kvaliteten är hotad.
De tankar jag får när jag är ute på dessa studiebe-
sök slår mig ibland också när jag besöker småföretag:
Har någon socialdemokrat eller någon vänsterpartist
någonsin varit här? Det är viktigt att besöka småföre-
tagare för att förstå psykologin och drivkrafterna
bakom enskilt företagande. Småföretagarna är ofta
människor som har satt sin familjeekonomi i pant och
under många år har jobbat nästan dag och natt för att
förverkliga en idé. Det lilla företaget, kanske med
familjenamnet på skylten på dörren, är deras livsverk,
deras livs scen som det har kallats. De vill kunna
behålla kontrollen. De vill känna att deras efterkom-
mande får ut något av allt slit de har utfört. Det är
viktigt att känna till allt det här och att tänka på det
när småföretagarpolitiken utformas.
Det måste finnas riskkapital. Regelverket skall va-
ra långsiktigt och inte för tillkrånglat. Företagarna är
mer intresserade av att jobba med sin affärsidé än av
att sitta med sin revisor för att hitta kryphål i krångli-
ga regler. Räntan får inte vara för hög när pengar till
expansion måste lånas upp. Det måste bli något kvar
av allt arbete efter skatt. Allt detta har förändrats i fel
riktning efter valet.
Jag hoppas att många socialdemokrater läste Af-
tonbladet i söndags och att de inte hoppade över Gö-
ran Skyttes artikel "Småföretagare måste älskas, s!"
Göran Skytte är själv nybliven småföretagare och
hade tänkt expandera. Han hade hoppats på att den
realistiska delen inom socialdemokratin tillsammans
med Folkpartiet skulle forma en bra småföretagarpo-
litik. Då hade han vågat satsa. Nu blev det inte så.
Vänsterfalangen segrade inom Socialdemokraterna,
och Göran Skytte har ställt in sin nyanställning. Han
påpekar att om många företagare tänker som han,
tappar vi tiotusentals jobb. Då kommer vi att sitta fast
i arbetslösheten. Storföretagen kan aldrig få fram nya
jobb i samma takt som gamla slås ut. 14 % av arbets-
kraften står fortfarande utanför arbetsmarknaden. Det
är i stort sett lika många som för ett år sedan. Rege-
ringens egna siffror visade att Sverige har fastnat i
massarbetslöshet.
Ett uttryck som sammanfattar mycket av det som
jag har talat om hittills är "det aktiva medborgarska-
pet". Det utgår från vår liberala människosyn - att
människor kan växa. Vi tror att människor växer när
det finns utrymme för egna initiativ, när människor
förutsätts ta ett eget ansvar. Sverige har tappat i
spänst och vitalitet genom att människor som velat ta
initiativ för att förbättra sin egen eller andras framtid
alltför ofta mött attityden: Strunta i det där. Det där
klarar det offentliga bäst.
Många människor oroar sig för utvecklingen i
samhället på ett djupare plan än det som vi brukar
diskutera i politiska debatter. De har en känsla av att
våldet breder ut sig, att fusket ökar och att de uppfat-
tar en hårdnande mentalitet.
Det finns naturligtvis inga patentlösningar på
problem av det slaget. För mig rymmer dock begrep-
pet "det aktiva medborgarskapet" en vision av ett
samhälle där utvecklingen vänds och går åt andra
hållet. Det är en vision som innehåller mycket soli-
daritet, men som mer än uttrycken "det starka samhäl-
let" eller "det goda folkhemmet" sätter den enskilda
människans ansvar i fokus.
Vi tror att det finns utrymme för ett aktivt med-
borgarskap i många sammanhang och att det kan
skapa ett kitt av gemensamma värderingar, etik och
moral, som måste finnas i ett gott samhälle. Ett annat
kitt som behövs är ett trovärdigt trygghetssystem. Det
samhälle jag har beskrivit här är mycket öppet för
förändringar. Där kommer människor att utsättas för
påfrestningar. Då är det mycket viktigt att det finns ett
väl fungerande generellt välfärdssystem. Därför är vi
bekymrade över de ingrepp i den generella välfärden
som nu sker. Vi är inte bekymrade över att det sker
ingrepp - det är nödvändigt - och inte ens över den
totala ekonomiska omfattningen. Den är säkert också
nödvändig. Vi är bekymrade över principerna för
ingreppen eller rättare sagt den brist på principer som
regeringen har när man går till verket.
Ni socialdemokrater har kritiserat oss för dålig
fördelningspolitik. Men det som nu sker är usel för-
delningspolitik. Det finns ingen fördelningsstudie som
visar att barnfamiljerna har klarat sig bättre än andra
under de senaste åren och därför skall drabbas värst
av försämringar. Det finns ingen fördelningsstudie
som visar att bibehållna bostadssubventioner är bättre
än barnbidrag och sjukersättning. Det finns ingen
fördelningsstudie som visar att en karensdag drabbar
hårdare än försämringar för de som är sjuka i upp till
ett år. Det finns ingen fördelningsstudie som visar att
de som blivit arbetslösa utan att ha varit med i en
facklig A-kassa klarar sig bättre på KAS än på 80 %
av lönen.
Vi fruktar att tilltron till hela systemet kommer att
svikta genom den här salamitaktiken med ständigt nya
försämringar, särskilt som försämringarna är så svåra
att förstå. Varför skall den som är sjuk klara sig på en
lägre ersättning än den som är arbetslös? Varför skall
barnfamiljerna drabbas så hårt när man inte gör nå-
gonting åt det faktum att pensionsåldern mot all rim
och reson bara sjunker och sjunker? Den skulle na-
turligtvis höjas i takt med att vi lever längre och läng-
re och blir friskare och friskare.
Jag har mött Ingvar Carlsson en gång tidigare i ett
debattliknande sammanhang. Det var i ett radiopro-
gram sommaren 1993 - om Ingvar Carlsson möjligen
minns det. Det jag minns från den korta telefondis-
kussionen var att Ingvar Carlsson angrep mig för att
det fanns risk för att vi skulle gå med på att sänka
ersättningen i föräldraförsäkringen från 90 % till
80 % för att tillmötesgå Ny demokrati. Jag lovade att
vi inte skulle göra det. De som lyssnade på radiopro-
grammet måste ha blivit ganska förvånade när social-
demokraterna själva några månader senare föreslog en
sänkning till 80 %. De måste dock ha blivit ännu mer
förvånade i januari när socialdemokraterna föreslog
en sänkning till 75 %, vilket är under Ny demokratis
nivå.
Frågan uppstår naturligtvis hos många: Kommer
ni nästa gång att föreslå 70 %, som ni häromåret fö-
reslog för de långtidsjuka? Det är den här salamitakti-
ken med ständiga och svårförklariga försämringar
som vi fruktar kommer att leda till att tilltron till hela
systemet eroderar.
Man kan fråga sig varför Socialdemokraterna har
hamnat här. En del som tittar på debatten kanske
tycker att det är konstigt. Det brukar ju vara så att
Socialdemokraterna kritiserar oss för dålig fördel-
ningspolitik och inte tvärtom. Jag tror förklaringen
ligger i Socialdemokraternas knytning till LO.
Det är påtryckningar från den mäktiga byggbran-
schen genom Byggarbetarförbundet som gjort att ni
ökar bostadssubventionerna som redan ligger på nivån
30 miljarder kronor med ytterligare 3 miljarder. Det
är påtryckningar från LO som gjort att ni prioriterar
borttagande av karensdagen och avskaffande av de
icke-fackliga a-kassorna.
Till sist: De senaste dagarna har frågan ställts om
partiledarskiftet i Folkpartiet innebär en politisk kur-
somläggning. Svaret på den frågan är nej. Vårt poli-
tiska program och vår politiska kurs ligger fast. Vår
politik är alltså inte förändrad.
Men någonting annat har förändrats. Det är förut-
sättningarna för samverkan över blockgränserna. De
förändrades på eftermiddagen den 21 september 1994
då Ingvar Carlsson till Göran Skyttes och andras
besvikelse valde att inte samverka åt mitten utan åt
vänster.
Genom det beskedet blev vår öppenhet för sam-
verkan över blockgränsen orealistisk och inaktuell. Vi
hade tagit betydande politiska risker och fått kritik för
svek och vinglighet genom vår öppenhet för en okon-
ventionell lösning av regeringsfrågan. Vi tror fortfa-
rande att det hade varit bäst för Sverige i det läge som
rådde dagen efter valet.
Men det som då skedde kan inte göras ogjort. Det
var ett vägval av Ingvar Carlsson, bort från mittfåran,
bort från Folkpartiet och bort från en långsiktig och
trovärdig marknadsekonomisk inriktning av politiken
i riktning mot Vänsterpartiet, och sedan i förrgår
också mot Miljöpartiet, i riktning mot vänsterfalangen
i det egna partiet och LO och i riktning mot en politik
med tydliga socialistiska drag.
Summan av återställarna - försämringarna för
småföretagen, upprivandet av skattereformen och
jättebromsen för alternativ och valfrihet i kommunal
verksamhet - är en politik som vi inte på något sätt
kan eller vill ta ansvar för. Nu formas politiken i
skärningspunkten mellan Socialdemokratin, LO,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Om ni i Socialdemokraternas ledning tror att det
där uppstår en bra politik är klyftan i svensk politik
större än vad jag trodde. Jag kan redan nu säga att jag
tror att Sverige skulle behöva en helt annan politik.