Herr talman! Jag är överens med Ingvar Carlsson
om att det behövs stabilitet, fasthet och långsiktighet i
politiken, inte minst i den ekonomiska politiken. Där-
för har vi sagt att vi är beredda att diskutera lösningar
när det gäller detta med regeringen. Det handlar om
lösningar som ger stabilitet och långsiktighet. Vi vill
gärna klara av så många beslut som möjligt före
sommaren, även om inte alla skall träda i kraft före
sommaren.
Vi får se hur det går med detta. Men jag kan säga
att det blir svårare och svårare att delta i besparingar
när regeringen samtidigt viftar i i väg miljarder utan
att ha täckning för det. Det blir svårare för oss att
uppfylla löftet om att spara 3 miljarder inom familje-
politiken när 3 miljarder av de 5 som kommer att
användas till RAS, anställningsstödet, kommer att gå
till arbeten som i alla fall skulle ha blivit utförda.
Om man får en täckning på 40 % när det gäller
den här åtgärden, som arbetsmarknadsministern säger,
innebär det i praktiken att 3 av dessa 5 miljarder inte
används till någonting annat än till jobb som skulle ha
blivit gjorda i alla fall. Då är det svårt att samtidigt
spara 3 miljarder på barnbidragen, flerbarnstilläggen
och bostadsbidragen till barnfamiljerna. Detta måste
regeringen förstå, som en bakgrund till kommande
diskussioner.
Vi kritiserar den här åtgärden, men vi gör det från
en helt annan utgångspunkt än vad de borgerliga gör.
Deras modell för att bekämpa arbetslösheten är total
avreglering av arbetsmarknaden och skattesänkningar
för höginkomsttagare. Det tror inte vi på, och det tror
förhoppningsvis inte heller regeringen på. Därför
anser vi att det ändå finns en gemensam grund att föra
dessa diskussioner på.
Detta ville jag säga om den här frågan. Den är än-
då utagerad. Nu vidtar nya frågor. Jag skulle vilja ta
upp en annan. Den gäller bankerna. Jag har inte fått
något svar från regeringen. Jag anser att den vrede
som finns hos stora delar av den svenska befolkning-
en över hur den frågan har hanterats är mycket berät-
tigad. Bankerna går bra i dag. De gör vinster.
Jag läste en artikel i Dagens Nyheter i dag där
Handelsbankens VD Arne Mårtensson menar att rän-
temarginalerna nog kan minskas. Men han säger sam-
tidigt att han fullt och fast litar på finansminister Gö-
ran Perssons och statssekreterare Leif Pagrotskys
löften om att det inte blir en bankskatt. Jag hoppas att
han inte kan lita på detta. Om han har rätt i att han kan
lita på det skulle jag gärna vilja veta varför regeringen
resonerar på det viset. Varför vill inte regeringen att
bankerna skall betala tillbaka? Det är den ena frågan.
Den andra handlar om Nordbanken. Det har ju funnits
förslag om att via åtgärder som gäller Nordbanken
finansiera det här anställningsstödet. Jag vill säga att
Vänsterpartiet tycker att Nordbanken skall vara kvar i
statlig ägo. Vi tycker dessutom att regeringen borde
använda Nordbanken till att föra en offensiv ränte-
sänkningspolitik och på det sättet få i gång konkur-
rensen inom bankväsendet. Det står stilla i dag.
Många beklagar det. Det beror på att det är en sådan
maktkoncentration. Man konkurrerar inte fast man
borde det.
Jag vet att Ingvar Carlsson också vill ha sänkta
räntor. Varför kan då inte ägarinflytandet användas
till att få i gång en konstruktiv räntesänkningspolitik?