Herr talman! Det här skall vara en finansdebatt
som utgör en avslutning på en treårig valperiod i
Sveriges riksdag, och det finns fyra företrädare för
finansutskottet här i kammaren. Finansministern,
Göran Persson och finansutskottets ordförande P-
O Eriksson har gått, men här finns i alla fall två
företrädare dels för regeringen, dels för
oppositionen, så vi kanske kan få en liten debatt i
alla fall.
Göran Persson talade i sitt anförande bl.a. om att
socialdemokraterna är mycket samarbetsvilliga.
Jag har inte märkt mycket av det under den här
perioden. Han sade att man värnar om
byggindustrin och verkligen vill göra något för den.
Vi har lagt fram flera förslag som skulle ha kunnat
passa ihop med socialdemokraternas, men jag vet
att man har bestämt sig för att absolut inte under
några omständigheter stödja några förslag som vi
lägger fram.
Talet om samarbete är därför nog ganska tomt och
innehållslöst.
Vi har däremot i dag haft glädjen att se Anne
Wibbles artikel i dagens tidning. Jag tycker att det
är mycket trevligt att den kommer på den näst sista
dagen av mandatperioden. Den är nästan som
klippt ur vårt partiprogam.
Jag hade inte väntat mig att få se ett sådant skriftligt
stöd för den politik som vi har stått för här i
kammaren. Jag har i mitt manuskript ett påstående
om att vi trots allt har åstadkommit en hel del. Jag
skall inte gå in på de olika förslag som redovisas i
artikeln. Ni har alla läst den, och den talar för sig
själv.
Vi har som bekant många gånger sagt att
besparingarna och åtgärderna mot krisen har varit
otillräckliga. Det krismedvetande som fanns hösten
1992 tog man mycket dåligt vara på. Det har jag
sagt tidigare i ekonomi- och finansdebatter.
Sveriges ekonomi är ju katastrofal och har kraftigt
försämrats under den gångna mandatperioden. När
vi gick till val på en stram finanspolitik och föreslog
budgetförstärkningar på, som Dan Eriksson i
Stockholm redan har sagt, 196 miljarder över en
sexårsperiod blev vi hånade och nästan
idiotförklarade. Nu är budgetunderskottet per år
uppe i den storleksordningen. Jag vill påstå att det
skulle ha sett annorlunda ut nu, om man hade
lyssnat på oss då.
Vi har, som jag sade nyss, trots allt blivit
tillgodosedda i en hel del sammanhang, om inte i
kronor och ören så dock tydligen i form av förslag
om framtida besparingar. Vi har hela
mandatperioden fört en mycket konsekvent
ekonomisk politik och anvisat betydligt större
budgetförstärkningar än både regering och
socialdemokrater, men till stor del inom områden
som man på de hållen inte vill röra i. Kom dock ihåg
att det är något som ni under nästa riksmöte
kommer att tvingas till!
Staten, dvs. vi, lånar för närvarande i en takt av ca
200 000 kronor i minuten dygnet runt, året runt.
Hur länge tror ni att man kan hålla på med det
innan IMF kommer och lägger sig i Sveriges
ekonomiska politik?
En framstående expert skrev nyligen att de
etablerade partierna inte har förmågan att lösa
problemen, och jag tror att det är riktigt. De har
alldeles för stora låsningar. Därför behövs
verkligen det samarbete som Göran Persson talade
om tidigare, om man över huvud taget skall kunna
lösa de problemen på ett anständigt sätt. Jag påstår
att Ny demokrati behövs i politiken, eller i varje fall
en motsvarighet, vad det nu kan bli.
Vidare har vi med kraft framhållit att alla
transfereringar måste få en enhetlig nivå, som blir
lätt att förstå och lätt att administrera och som inte
inbjuder till fusk. Den måste också läggas på en
nivå som samhället har råd med. Jag kan inte fatta
att vi inte under den här treårsperioden har orkat
med att åstadkomma en sådan självklarhet som att
införa samma nivå i alla de olika systemen.
Jag påstår att Ny demokrati faktiskt har tagit större
ansvar för Sveriges ekonomi än både regeringen
och de etablerade partierna. Regeringen har
kunnat påbörja den nödvändiga
systemförändringen i Sverige inte trots utan tack
vare Ny demokrati. Det har bl.a. fått stor betydelse
för företagen, som äntligen har fått rimliga
förutsättningar för att arbeta och utvecklas. Vi har
till stor del utfört eller påbörjat det som vi lovade
företagen i valrörelsen 1991. Tack vare oss tillfördes
svenskt företagande 9 miljarder i riskkapital,
huvudsakligen från de tidigare löntagarfondernas
medel.
Vi har även starkt bidragit till att uppfinnare och
innovatörer har fått kraftigt förbättrade
möjligheter att ge Sverige nya produkter och
därmed att utveckla nya och gamla företag.
Vi har dessutom, vilket finns med i de förslag som
vi skall besluta om senare i kväll eller i natt, lyckats
få gehör för ett särskilt bidrag på 50 miljoner
kronor, som kommer att administreras av Industri-
och nyföretagarfonden och som speciellt är inriktat
på riskkapital till kvinnligt företagande.
Många har sagt: Herre Gud, det finns så mycket
pengar tillgängliga för detta att det inte behövs
ytterligare medel. Men så är det faktiskt. Jag har
själv haft anledning att följa detta mycket noga, och
jag har funnit att de flesta som gör bedömningarna
och som delar ut sådana här pengar är karlar och
manschauvinister. Det är kvinnornas hinder
nummer ett.
Hinder nummer två är att kvinnorna som regel
efterfrågar ganska små belopp, något som ingen vill
ta tag i, eftersom det är olönsamt. Vi är därför glada
över att vi har fått med detta bidrag om 50 miljoner,
som enligt givna löften -- vad det nu kan vara värt --
skall bestå också i fortsättningen. Jag tror att det
innebär att vi kommer att få se många nya företag
startas av kvinnor.
Jag är säker på att de flesta medborgare i grunden
är oroliga för Sveriges ekonomi och därmed har
förståelse för de åtgärder som måste vidtagas.
Därför kanske Ny demokratis budskap till väljarna
skulle utgöras av delar ur Winston Churchills
berömda tal: Det enda jag kan utlova är blod, svett
och tårar. Eftersom vi inte är i krig kanske vi kan
utesluta blod.
Herr talman! Höjda skatter kan aldrig accepteras
innan man genomfört alla de nödvändiga
besparingarna. Jag tror att socialdemokraterna
kommer att få det mycket svårt i valet, för de har
ingen politik över huvud taget och ingen ekonomisk
politik.
Jag har under de här tre åren i riksdagen inte hört
ett enda konkret förslag från Socialdemokraterna
förutom de två vanliga standardförslagen: Höj
skatterna! Öka bidragen!
Dessutom står socialdemokraterna just nu så högt
i opinionssiffror som de någonsin kan komma. Jag
påstår att det bara kan gå en enda väg under tiden
fram till och i valrörelsen. Det är nedåt. När det väl
börjar rutscha utför kan det gå fort. Därför tror och
hoppas jag verkligen på att den borgerliga delen av
vårt politiska system skall få fortsatt förtroende för
att under den kommande fyraårsperioden kunna
fortsätta att genomföra den systemförändring som
är så nödvändig för Sverige.
Jag påstår att det är socialdemokraternas fel att vi
i dag har så många arbetslösa, att vi har så många
förtidspensionärer och att vi har så många
bidragstagare. Det har blivit så genom en felaktig
politik under decennier.
Vad gjorde socialdemokraterna och var höll de hus
den 10 mars 1993 när jag stod i denna talarstol och
yrkade blankt avslag på regeringens ekonomiska
politik? Jag yrkade ett blankt avslag, vilket kunde
ha möjliggjort för Socialdemokraterna att ta över
regeringsmakten. De var ju lika säkra då på att de
skulle lösa alla problem. Men man ville inte göra
det. Man ville inte ta tag i de problem som den
nuvarande regeringen har fått göra.
Vi tycker i stort sett att regeringen har gjort ett
hyggligt jobb. Vi tycker dock att de har missat
möjligheten att ta litet större grepp och rätta till
problemen litet snabbare. Det hade de haft
möjligheter till. De visste var vi stod i de här
frågorna. De har varit så noga med att absolut inte
ta hänsyn till förslagen när de kommit från oss. En
annan inställning skulle ha gagnat landet. Det tror
jag att man kommer att inse när vi eventuellt inte
finns med under nästa period.
Ju mer omfattande de politiska ingreppen blir desto
viktigare blir politiken som medel att uppnå en
bättre samhällsposition för en grupp medborgare.
Dessa processer verkar i en och samma riktning och
ger därför ett samhälleligt resultat där den politiska
sektorn är större än det finns politiskt och
demokratiskt stöd för.
Välfärdsstaten, i de gigantiska former vi möter den
i Sverige, tycks vara oavsiktlig. Gunnar Sträng
menade redan för snart 25 år sedan att skattetaket
var nått. Då låg skattetrycket på ca 40 % av BNP.
I modern tid ser vi de finansiella marknaderna
använda möjligheterna till ''exit''. Kapitalet flyttas
till de länder som har de bästa förutsättningarna för
framgångsrika investeringar. Det är problemet för
närvarande -- oavsett vem som regerar.
Om partierna växelvis uppnår majoritet -- det är ju
ett tillstånd vi kan få -- finns det visserligen en
möjlighet att förluster och vinster uppväger
varandra, men det förutsätter bl.a. att regeringarna
byts ut med skiftande majoriteter eller att
regeringen intar en opartisk hållning och ser sin roll
enbart i utövande av den administrativa makten.
Om detta inte sker blir det lätt för skickliga men
principlösa statsmän att utnyttja tillfälliga
partikonstellationer för att successivt driva upp
statens utgifter högt över den nivå som svarar mot
folkets kollektiva intressen.
Relativ enhällighet kan uppnås genom krav på att
höjningar av statsskuld eller skatteuttag skall
godkännas av en kvalificerad majoritet av
riksdagens ledamöter. Kvalificerad majoritet
innebär att majoriteten måste vara betydligt större
än 50 %. Man talar om krav på tre fjärdedelars
eller nio tiondelars majoritet. Det skulle hindra att
man drar på sig alltför stora skulder som man sedan
har svårt att betala.
Jag skulle också vilja nämna en annan sak,
nämligen att arbetslösheten tar en väldigt stor del
av vårt ekonomiska utrymme. Vi har faktiskt
upprepat några förslag -- jag tänker särskilt på två --
i tre år nu. Vi lade fram dem redan hösten 1991.
Det har vi gjort med hänsyn till den extrema
situation vi har både ekonomiskt och framför allt
när det gäller arbetslösheten.
Det första förslaget innebar att vi föreslog en
dispens från LAS för dem som var arbetslösa. Det
gjorde vi för att ge dem möjlighet att själva gå ut
och knacka dörr hos företagen och ta till vara
arbeten som tar två dagar, tre veckor eller en
månad att utföra allt efter behov. Jag påstår att det
skulle ha sysselsatt tiotusentals människor och givit
en spänst i arbetslivet.
Det andra förslag som vi har upprepat under dessa
tre år -- det är partimotioner båda två -- innebär att
man skulle ändra arbetstidslagen så att
företagsledningarna och de lokala facken fick
möjlighet att själva förlägga arbetstiden mellan låt
säga 80 % och 120 %. Det tror jag skulle ha
inneburit att man på många företag som under
denna tid har blivit tvingade att friställa personal i
stället skulle ha kommit överens om att alla gick
ned till t.ex. 90 % under den tid företaget måste
''övervintra''. De anställda skulle ha sluppit komma
ut i arbetslösheten. När hjulen började snurra
kunde man ta tillbaka det och köra 110 % ett tag.
Människor som själva är på en arbetsplats är
förnuftiga och pragmatiska. Jag tror att det skulle
ha inneburit att tiotusentals människor aldrig hade
kommit ut i arbetslöshet.
Jag tycker att man är alldeles för rädd för att ta litet
annorlunda grepp, även i situationer när det är
påkallat. Det påstår jag att det har varit. En del av
de etablerade partierna sitter tyvärr i knät på
facket. Facket tänker inte på att även de arbetslösa
är deras medlemmar. Jag vill påstå att Ny
demokratis enda särintresse är väljarna.
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till res. 2, 5,
31 och 34. Det är bara fyra av våra reservationer,
men vi står naturligtvis bakom alla våra
reservationer.
Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande
i kammaren vill jag passa på att tacka
finansutskottets ledamöter och kanslipersonal, och
samtidigt alla övriga ledamöter och framför allt
riksdagens hela personal, som på ett fantastiskt och
trevligt sätt har servat oss under hela
mandatperioden.