Herr talman! Regeringens vårproposition innehål-
ler ju en bedömning av det aktuella ekonomiska läget,
kompletterat med en utblick mot efterföljande år.
Jag vill rikta uppmärksamheten mot polisväsendet.
Tyvärr är jag den enda partirepresentanten i just rätts-
liga frågor. Det förekommer en stor turbulens inom
just polisen. Medierna har fokuserat sin uppmärksam-
het på detta.
Problemet är att polisväsendet skall skära ned sina
kostnader, både innevarande budgetår och kommande
år t.o.m. 1998, vilket borde innebära noggranna ana-
lyser av och undersökningar om bästa kostnadssän-
kande åtgärder. Tyvärr har både Riksskatteverket och
Riksdagens revisorer anmärkt och pekat på felaktighe-
ter i sättet att sköta ekonomin samt hur polisen priori-
terar arbetsuppgifter. I t.ex. Stockholms län har bud-
geten överskridits rejält. Det blir stora svårigheter att
hämta hem detta budgetunderskott samtidigt som nya
nedskärningar skall göras.
Riksdagen kan endast tilldela respektive utgifts-
område ett rambelopp och kan inte öronmärka pengar,
men det hindrar inte att uttrycka åsikter om hur peng-
arna används.
Herr talman! Miljöpartiet protesterar mot planerna
på att säga upp ett stort antal civilanställda inom Po-
lismyndigheten. Dessa är till största delen kvinnor.
Många är i medelåldern, med stor erfarenhet och
kompetens. Avskedas denna personalgrupp, måste
arbetet utföras av utbildade poliser i stället. De ci-
vilanställda blir arbetslösa, eftersom kontorsarbete är
en bristvara. Vilka samhällsekonomiska konsekvenser
får detta? Att utan vidare långsiktighet ge sig på att
säga upp kvinnor med lägre utbildning är klassiskt
men inte desto mindre upprörande. Även åklagarvä-
sendet och domstolarna har siktet inriktat på denna
personalgrupp när de skall skära ned. Efter vårdens
och omsorgens nedskärningar på kvinnoarbeten
kommer nu nästa bransch, vilken är denna.
Här krävs en långsiktig planering. Besluten fattas
ju ofta av manliga chefer, och kvinnorna, som har
varit lojala mot verksamheten i alla år, får gå. Det är
alltså mycket en jämställdhetsfråga.
Nu ser jag att regeringen kommer med förslag om
att göra större insatser när det gäller kvinnors företa-
gande. Det leder mig till att tänka på en olycklig ut-
veckling. Är det inte så att de efter två års arbetslöshet
skall starta egna privata företag där de anställer vakter
- det verkar ju vara intentionerna - i stället för att
satsa på polisen?
Jag är mycket oroad. Miljöpartiet kommer att följa
utvecklingen. Det är viktigt att vi inför budgetarbetet i
höst verkligen får veta hur läget är, så att vi kan göra
en riktig bedömning av om det fordras mer medel.
Samtidigt kommer svidande kritik mot polisens
sätt att arbeta. Det sägs att den genomsnittliga upp-
klarningsprocenten är katastrofalt låg och att be-
kämpningen av ekobrott inklusive miljöbrott inte
fungerar, etc. Sammanfattningsvis har polisen många
problem som måste lösas, både organisatoriska och
ekonomiska.
I Göteborgs-Posten i dag fanns en artikel med ru-
briken "Polisfacket rasar mot nedskärningar". Där
sägs att polisen inte kan uppfylla de mål som politi-
kerna har satt upp. Man klagar över att inga politiker
tar det på allvar och säger: Nu måste de vara ärliga
och tala om hur vi skall klara målen med minskade
resurser och färre poliser.
Polishögskolan har inte någon intagning till ut-
bildning. Miljöpartiet sade förra gången att det inte är
bra att göra sådana uppehåll, eftersom det sedan tar
tre år att utbilda nya poliser. Vi kan inte se konsek-
venserna av detta. Det har skett en stor avgång av
utredare på kriminalsidan. De har tagit avtalspension.
Det finns stora problem som vi måste lösa.
I detta läge väljer regeringen att prioritera Scheng-
ensamarbetet, som kommer att kosta resurser i form
av personal och dessutom ungefär 200 miljoner kro-
nor per år. Det finns ingen ekonomisk kalkyl än så
länge utan endast lösa antaganden på Justitiedeparte-
mentet.
Miljöpartiet anser att ansträngningarna måste äg-
nas åt att reda ut de problem som finns i den svåra
situation som polisen befinner sig i. Man skall inte
börja med en ny, utgiftskrävande verksamhet som inte
behövs utan kan vänta. För EU:s strävan är densam-
ma, i ett mycket långsammare tempo.
Ett skäl till att vi måste störta in i detta samarbete
var att vi annars inte skulle kunna säkra den nordiska
passfriheten. Jag tror inte att detta var det enda sättet.
Det måste ha kunnat lösas på annat sätt, om viljan och
kraften hade funnits.
Jag vill också betona att det inte endast är raman-
slagen som har betydelse utan också hur pengarna
används. Det är viktigt hur prioriteringarna sker och
hur organisationerna skär i sina kostnader. Det måste
regeringen följa upp. Justitieutskottet har sagt i sitt
yttrande att regeringen måste följa upp och utvärdera
samt komma tillbaka med en redovisning. Annars kan
vi inte göra riktiga bedömningar inför hösten. Detta är
ett mycket viktigt område.