Herr talman! Just nu, medan vi diskuterar Sveriges
ekonomi, pågår en stor FN-konferens i Istanbul. Det
är FN:s sista stora konferens under detta sekel, Habi-
tat II. Där skall världens länder i veckan anta en glo-
bal handlingsplan vad gäller mål, principer och för-
pliktelser för boende- och bebyggelsefrågor. En kon-
troversiell fråga som diskuteras är om man i det do-
kument som skall antas skall ha med följande mening:
"De allmänna nedskärningarna av det offentliga bi-
ståndet utgör ett allvarligt bekymmer."
EU:s representanter önskar stryka formuleringen
ur dokumentet under det att G 77-gruppens talesmän,
som representerar utvecklingsländerna, argumenterar
hårt för att meningen skall finnas med i slutdokumen-
tet.
Tyvärr är det inte bara Sverige som skär kraftigt i
biståndet i dag. Land efter land, med några få undan-
tag som exempelvis Danmark, minskar kraftigt på
biståndet. Detta är förvisso ett allvarligt bekymmer.
Orättvisorna i världen är enorma. Detta förhållan-
de kan illustreras och exemplifieras på många olika
sätt. Låt mig ge några exempel.
Bruttonationalprodukten per capita bland oss som
lever i världens rika i-länder ligger på ca 175 000 kr
per år. I fattiga utvecklingsländer som Etiopien, Mo-
çambique och Tanzania är motsvarande siffra ca 650
kr. Det betyder att den som råkat födas i ett i-land får
ta del av en bruttonationalprodukt per person och dag
på över 480 kr. Motsvarande summa för den som
lever i nämnda u-länder är ca 2 kr, alltså endast 1/240.
Medellivslängden i ett i-land såsom Sverige är ca
78 år. I ett fattigt u-land är medellivslängden ca 48 år
- en skillnad på 30 år.
Läskunnigheten i i-länderna är nästan hundrapro-
centig. I fattiga länder ligger siffran mellan 10 och
30 %.
Så här kan man fortsätta och exemplifiera de stora
orättvisorna i världen. Det finns många talande exem-
pel på sådana orättvisor. Frågan som man ställer sig är
om vi har något med detta att göra. Har vi i Sverige
något ansvar för detta? Har vi inte nog med våra egna
ekonomiska bekymmer? Skall vi också behöva bry
oss om andra som bor långt bort, utanför våra grän-
ser?
Svaren på dessa frågor var för bara några år sedan
ett obetingat ja. Vi har ansvar och vi skall bry oss.
Detta var också förhållandet när enprocentsmålet en
gång beslutades om och genomfördes av Sveriges
riksdag.
Tanken bakom enprocentsmålet är just att den
orättvisa fördelningen av jordens tillgångar mellan
världens rika och världens fattiga är något som berör
oss och som vi måste göra något åt. Alla vi som haft
turen att födas och få växa upp i ett rikt industriland
har ett ansvar gentemot alla dem som lever under helt
andra förhållanden.
Herr talman! Utan ett globalt rättviseperspektiv
blir naturligtvis enprocentsmålet svårförståeligt - ja,
obegripligt. Man måste ha ett globalt rättviseperspek-
tiv för att förstå det.
Vad som nu sker i Sverige är att insikten om de
globala sambanden drastiskt håller på att minska och
försvagas, och detta med god draghjälp av den social-
demokratiska regeringen.
I varje sparpaket som regeringarna Carlsson och
Persson har lagt fram har man dragit ned kraftigt på
biståndet. Inget annat område har fått vidkännas så
kraftiga nedskärningar som biståndet. Även ärkebis-
kop Desmond Tutu i Sydafrika har uttalat att han
oroar sig över Sveriges väg när det gäller internatio-
nell solidaritet.
Gamla argument från Ny demokratis tid här i riks-
dagen har dammats av och används numera flitigt av
socialdemokratiska statsråd. I dag kan man få höra
påståenden som: "Spar vi inte på biståndet så får vi
inte förståelse för andra nedskärningar i budgeten"
eller "vi måste spara på allt, inklusive biståndet, för
att klara den svenska ekonomin".
Om detta kan man säga bl.a. följande.
1. Socialdemokraterna har gett upp försvaret av
enprocentsmålet och deltar därmed inte längre aktivt
för att försvara och öka förståelsen för globalt soli-
daritetsarbete.
2. Det går att klara saneringen av Sveriges eko-
nomi utan att dra ned på biståndet. Kan Danmark, kan
vi. Det är fråga om värderingar, insikt och vilja.
3. Det är inte det svenska biståndet till världens
allra fattigaste som har undergrävt Sveriges ekonomi.
Det har vi klarat av alldeles utmärkt själva genom att
kosta på oss en alldeles för hög levnadsstandard här
hemma i förhållande till våra tillgångar.
4. Det är näst intill ofattbart att få uppleva hur
Socialdemokraterna tillsammans med Centern - två
partier som just i denna kammare vältaligt och väl-
formulerat under åratal har försvarat biståndets ställ-
ning i budgetsammanhang - nu gett upp denna stånd-
punkt. I stället dammar dessa två partier av gamla
nattståndna ny demokrati-argument, gör dem till sina
och skapar en majoritet här i riksdagen så att de kan
genomföras - otroligt, men sant.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till
Folkpartiets reservation nr 30.