Herr talman! I dag lever en miljard människor un-
der existensminimum. De lever i yttersta fattigdom
utan garanterad tillgång till mat, tillfredsställande
hälsovård, utbildning eller arbete. Den fattigaste delen
av jordens befolkning förbrukar bara 1,4 % av värl-
dens produktion av varor och tjänster under det att
den miljard som är allra rikast, dit Sverige hör, kon-
sumerar hela 80 % av världens samlade BNP.
Den oerhörda klyftan mellan världens fattiga och
rika fortsätter att vidgas, dels beroende på de rika
ländernas bristande intresse för kraftfulla biståndsin-
satser, dels på grund av att de vägrar att upphäva
orättfärdiga handelsrestriktioner. På så sätt försvåras
u-ländernas möjligheter till export, vilket leder till
lägre inkomster och till sämre konkurrensförmåga.
Därmed får de sämre förutsättningar för en stabil
ekonomisk tillväxt.
Det finns också många andra skäl att lyfta fram
för ett bistånd på en hög nivå. Solidaritetstanken tar
sin utgångspunkt i vår människosyn, i att alla männi-
skor har ett unikt och lika värde, och att vi därför
också skall ta ansvar för vår omvärld. Jag vill också
peka på starka säkerhetspolitiska skäl. Ju mer vi
främjar en demokratisk, socialt och ekonomiskt håll-
bar utveckling, desto mindre blir risken för väpnade
konflikter. Om biståndet minskar växer den säker-
hetspolitiska hotbilden.
Ett annat skäl till ett kraftfullt bistånd är att Sveri-
ge genom att ratificera barnkonventionen har för-
bundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig
tillvaro oavsett hemort. Behovet av bistånd är oveder-
sägligt när 30-40 000 barn varje dag fortfarande dör
en för tidig död på grund av brist på mat, hälsovård
och rent vatten.
Det är faktiskt också så att biståndet har stor bety-
delse för näringslivet och ekonomin i Sverige. Ca
40 % av det svenska biståndet går tillbaka till Sverige
i form av beställningar av varor och tjänster.
Nu skulle jag vilja citera ur en debatt som hölls i
riksdagen i april 1992:
"Det globala samarbetet kommer att behöva un-
derbyggas med alltmer resurser. Den situation som vi
har haft under lång tid - att resurser t.o.m. gått från
världens fattigare länder till de rikare - är fullständigt
ohållbar. När 80-talet inleddes gick 50 miljarder dol-
lar per år till u-länderna. Nu flödar 50 miljarder dollar
ut ur u-världen varje år. Nu behövs betydligt mer
resurser."
Så räknas de olika behov som vi så väl känner till
upp: internationellt miljösamarbete, återuppbyggnad
av krigshärjade områden, nöden bland världens flyk-
tingar och behoven bland världens allra fattigaste -
som inte har minskat. Jag citerar igen:
"Tvärtom har behoven, och också möjligheterna,
att göra insatser bara ökat."
Den jag har citerat är biståndsminister Pierre
Schori, som då befann sig i opposition. Han hade för
övrigt just inga reella klagomål att framföra till den
dåvarande biståndsminstern Alf Svensson. Pierre
Schori fortsätter:
"I årets budgetproposition upprätthålls enpro-
centsmålet. Det är bra, och det betyder att Moderater-
na inte har vågat göra verklighet av de nedskärnings-
krav som man under alla år rest i riksdagen."
I förra årets budget gjorde Socialdemokraterna
gemensam sak med just Moderaterna för att frysa
biståndet på ca 13 miljarder kronor. Inget annat parti
ville då ställa sig bakom detta. Nu när Centern, som
då ivrigt pläderade för enprocentsmålet, lämpat alla
betänkligheter över bord behövs inte längre Modera-
terna för att successivt sänka biståndets andel av BNI
för att 1999 hamna på 0,7 %. Vi kristdemokrater hade
Moderaterna att motivera för en anständig biståndsni-
vå. Det lyckades vi trots allt ganska bra med så länge
inte Socialdemokraterna blandade sig i. 1992 nådde
biståndet t.o.m. rekordhöga 1,03 % i utbetalt bistånd.
Den enda gången som nivån tidigare nått över 1 % var
också under en borgerlig regering, nämligen 1982 då
det blev 1,02 %. Den värsta attacken mot biståndet
under den förra regeringen kom i och med krisuppgö-
relsen, då socialdemokrater och moderater som en
man och som första post kastade sig över biståndet.
Detta lyckades dock den dåvarande biståndsministern
Alf Svensson räta upp då han 1994 åstadkom en höj-
ning av biståndsramen med 400 miljoner kronor.
Pierre Schori har inte haft Moderaterna att tampas
med utan bara sina egna. Jag måste konstatera att
biståndet nu är den post som fått stryka på foten mer
än något annat. På inget annat område görs så kraftiga
besparingar som på biståndsanslaget. Detta är häp-
nadsväckande. Utan några hållbara motiveringar
sänks anslaget till de allra fattigaste med miljarder.
Pierre Schori har inte förmått att stå emot attackerna
från sina egna partikamrater.
Jag vill ställa en fråga till Viola Furubjelke. Vart
har det moraliska engagemanget tagit vägen? Var
finns den upplysta insikten om de globala sambanden?
Var finns den internationella solidariteten och det
gemensamma ansvarstagandet?
1992 kallade Socialdemokraterna, med anledning
av 30-årsjubileet av den första stora biståndsproposi-
tionen, sin biståndsmotion för De fattigas rätt. Nu är
det tydligen dags för Socialdemokraterna att gå i
spetsen för att beskära denna rätt.