Herr talman! Det var en stund sedan finansminis-
tern svarade, men jag skulle för säkerhets skull vilja
föra till protokollet att det inte var jag som sade att
politiken var både borgerlig och usel. Jag anser för
övrigt att dessa båda begrepp är fullt förenliga.
Jag skall något låna Anne Wibbles liknelse om
pyttipanna. Jag skulle kunna uttrycka det som att det
finns för mycket dåligt EU-subventionerat borgerligt
fläsk och för litet rödbetor i den här rätten.
Det mer seriösa som jag skulle vilja ta upp gäller
en fråga som jag ställde redan i morse till finansminis-
tern. Han sade att det behövs en bred acceptans i det
svenska samhället för den ekonomiska politiken. Det
är vi helt överens om. Jag frågade: Anser finansminis-
tern att det räcker med att hålla Per-Ola Eriksson i
handen, eller ligger det någonting mera i den breda
acceptansen?
De som hörde LO:s ordförande på Ekot i morse
kan inte gärna påstå att regeringen går i LO:s ledband.
Det viktiga är inte heller att Bertil Jonsson säger det
ena eller det andra om regeringens politik, utan det
viktiga är de djupa leden i fackföreningsrörelsen.
Enligt min bedömning är det svårt att förankra en
politik med de fördelningseffekter som den nuvarande
politiken får.
Min fråga är: Räcker det med Per-Ola Eriksson för
att skapa den breda acceptansen?