Herr talman! För den som är intresserad av svensk
biståndspolitik, och av vilka nivåer vi anslår medel till
bistånd på, är det svårt att hitta detta i det betänkande
vi nu har framför oss. Där har man lyckats dölja dessa
frågor i och med att man har lagt fram andra stora
ekonomiska frågor och frågan om ett gemensamt
utgiftstak.
Från Vänsterpartiets sida avvisar vi helt klart tan-
ken på ett utgiftstak. Därmed har vi inte heller gått in
på vilka nivåer olika anslag skall ligga på under 1997
och 1998. Vi har bara tagit ställning till de som finns
under 1996. Johan Lönnroth har redan förklarat vår
principiella inställning.
Jag vill dock redan nu klargöra att vi på intet sätt
är redo att gå med på några nedskärningar vad gäller
biståndet. Vänsterpartiet menar tvärtom att de sänk-
ningar som redan gjorts är upprörande. Vi menar att
vi nu måste lägga upp en planering för att komma
tillbaka till enprocentmålet. Vi kommer under bud-
getprocessen i höst att lägga fram konkreta förslag om
hur vi ser att vi kan återkomma till enprocentmålet.
Det finns många argument för att inte överge en-
procentsmålet utan i stället återvända till det - och
inte minska som regeringen nu föreslår. Karl-Göran
Biörsmark har varit inne på flera argument som jag
till fullo delar.
Jag vill börja med att ta upp ett av dessa. Det gäl-
ler det internationella anseende som Sverige har haft
under decennier runt om i världen. Om man nu inte
tycker att argumentet om internationell solidaritet är
tillräckligt tungt, är det då inte väsentligt hur anseen-
det för Sverige ser ut i världen, vilken respekt vår
nation åtnjuter och vilka möjligheter vi har att påver-
ka världspolitiken?
Vi har det mycket viktiga exemplet med Sveriges
kandidatur till säkerhetsrådet. Jag vet att det finns
länder som blivit klart mer skeptiska efter att de stora
neddragningarna på biståndsområdet blivit kända. Det
är ju en mycket konkret sak som borde påverka rege-
ringen och de partier i majoritet som nu föreslår dessa
omfattande sänkningar.
Det finns också de som tar fram argumentet att det
inte handlar om mängden pengar, hur högt anslaget
är, utan effektiviteten, hur bra det är. Det argumentet
har framför allt kommit fram för att motivera ned-
skärningar. Men vi som vill värna om biståndet har ju
på intet sätt velat att det skall vara ineffektivt eller att
det inte skall användas på ett bra sätt. Det är alltså ett
argument som inte duger i det här sammanhanget.
Man kan också fundera på argumentet att man nu
måste sanera budgeten. Det ekonomiska läget är så
allvarligt. Men varför skall man då bara göra den här
satsningen? Varför inte gå till botten? Varför över
huvud taget ha kvar något bistånd? Jag tycker inte att
resonemanget hänger ihop.
Jag vill också peka på hur regeringen har glömt
bort Östeuropa efter 1998, något som utrikesutskottet
gemensamt har pekat på. Där måste naturligtvis an-
slagen fortsätta.
Jag vill också ta upp detta att det hävdas att andra
faktorer är mer betydelsefulla för utvecklingen i tredje
världen än biståndet. Det finns naturligtvis frågor om
handelsförbindelser och om hur man får i gång den
egna industri- och jordbruksutvecklingen. Men det
står inte i motsättning till biståndet.
Jag vill peka på ett annat område som har lika stor
effekt för utvecklingen, eller bristen på utveckling,
nämligen vapenexporten. Där bidrar ju Sverige på ett
mycket negativt sätt.
Jag vill framför allt understryka att det här inte är
fråga om allmosor, om att vi ger av vårt överflöd. Om
vi menar allvar med att tala om att vi lever i en global
värld där de olika intressena för varje nation inte är
begränsade till just den nationen och där säkerhet,
utveckling och rätten till ett bra liv gäller alla, då finns
det ett ansvar inte bara för dem som är medborgare i
vårt eget land, utan för utvecklingen i hela världen.
Naturligtvis är 1 % av vår BNI till bistånd väldigt
lågt, men om vi inte ens kan hålla det är det synnerli-
gen allvarligt. Det är också så att vår säkerhet själv-
klart gynnas av ett frikostigt bistånd och att den är
beroende av att utvecklingen är positiv i andra delar
av världen.
Till slut, herr talman, vill jag ta upp att jag tycker
att det är litet märkligt att den som är ansvarig för de
här frågorna, Pierre Schori, liksom övriga statsråd
totalt lyser med sin frånvaro. Det här gäller ju inte
bara den ekonomiska utvecklingen som helhet. Men
jag ser att Jan Bergqvist är här som representant för
Socialdemokraterna.
Jag är litet överraskad över att Jan Bergqvist tidi-
gare i ett anförande talade om att han hoppades att
den goda biståndsviljan skulle komma tillbaka. Den
finns ju i allra högsta grad! I olika undersökningar
visar det sig att över 60 % av svenska folket vill ha ett
bibehållet bistånd. Det har också i Kyrkans Tidning
och en rad andra organ argumenterats för detta. Så
biståndsviljan finns. Det är regeringen och Centerpar-
tiet som tillsammans med Moderaterna saknar denna.
Jag vill därför fråga: Hur kommer det sig att man
från socialdemokraternas sida inte ser denna bi-
ståndsvilja? Det är inte den som saknas. Det är hos
regeringen den saknas.
Jag vill också slutligen skicka med en fundering
till Centerpartiet. Hur har man kunnat medverka till
dessa drastiska nedskärningar? Där borde Centern ha
kunnat använda sin kraft i förhandlingen till att stå på
sig och till att värna om biståndet.