Herr talman! I september 1992 var utrikesutskottet
på resa i Latinamerika. Vi besökte några av våra vik-
tigaste programländer. Vi var i Chile när vi nåddes av
ett fax tidigt på morgonen hemifrån om att det var
valutakris i Sverige, att kronan hade attackerats och
att kronans värde var allvarligt hotat. Så småningom
släpptes kronan fri, och dess värde sjönk omgående
med 30 %. I Nicaragua och El Salvador talade vi
mycket om detta med biståndsmottagare och med
ambassaderna. De var mycket oroliga för vad som
skulle hända om Sveriges ekonomi rasade utför och
för den väldigt kraftiga urholkningen av biståndet som
de kunde se framför sig. Karl-Göran Biörsmark var
med på denna resa, och jag tror att han kommer ihåg
precis när detta inträffade. Detta kronfall innebar som
jag sade en minskning av biståndet med ungefär en
tredjedel på grund av att biståndet vanligen utbetalas i
dollar. I den dåvarande borgerliga regeringen besatte
Folkpartiet finansministerstolen och kds biståndsmi-
nisterstolen. Någon kompensation för detta stora bort-
fall i biståndet var det inte tal om. Den situationen vill
vi definitivt inte ha tillbaka.
Lyckligtvis har det blivit oerhört mycket bättre.
Det senaste året har kronan stärkts och har nu nästan
sitt fulla värde igen. Det innebär att biståndet är oer-
hört mycket mer värt nu, varje krona ger mycket mer i
dag än den gjorde då.
Regeringens proposition om riktlinjer för den eko-
nomiska politiken syftar ytterst till att stärka Sveriges
ekonomi, bl.a. för att vi skall kunna återgå till en hög
biståndsnivå om 1 % och för att biståndets värde skall
vara beständigt. För att hjälpa till med att uppnå detta
har utrikesutskottet ställt sig bakom de besparingar på
biståndsbudgeten som regeringen har föreslagit. Jag är
den första att erkänna att det görs med mycket tungt
hjärta och att det verkligen inte är någon glädje att
skära i biståndet. Men samtidigt innebär det inte de
oerhört dramatiska effekter som man ibland vill låta
påskina.
Biståndet är konstruerat med en budgetteknik som
ger väldigt stora reservationer. Det brukar vi normalt
sett tycka mycket illa om. Men i det här samman-
hanget är det faktiskt bra. Om vi tar dessa reservatio-
ner i anspråk kan vi planera denna neddragning för
den här perioden på ett sådant sätt att vi kan skydda
fattigdomsbekämpningen. Vi kan ge rimliga över-
gångstider och se till att projekt inte behöver brytas
och att programlandsbiståndet så långt det bara är
möjligt kommer att kunna fortgå. Enskilda organisa-
tioner hålls nästan helt skadeslösa.
Ingrid Näslund citerade från en biståndsdebatt i
april 1992. Där skulle nuvarande biståndsministern
Pierre Schori ha sagt att det behövs en vändning av
det resursflöde som går från utvecklingsländerna till
den rika världen. Jag tror säkert att Pierre Schori
skulle kunna säga det i dag också. Det är nämligen vår
alldeles fundamentala uppfattning att det är vad som
måste ske. Men eftersom den borgerliga regeringen
med Alf Svensson som biståndsminister hade ytterli-
gare två år på sig att regera tycks den inte ha delat den
uppfattningen, eftersom inga stora och viktiga förslag
för att vända denna trend lades fram under den tiden.
Ingrid Näslund frågade också vart den internatio-
nella solidariteten har tagit vägen. Man kan fråga våra
biståndsmottagare i programländerna ute i världen.
Jag vet i alla fall att jag som socialdemokrat kan vara
oerhört stolt över det som vi har uträttat och det re-
nommé som vi har ute i världen. Jag upplever egentli-
gen inte att det har mattats. Däremot finns det en
oerhört stor oro över att Sveriges ekonomi och Sveri-
ges finanser skall komma i ett sådant skick att vi inte
kan upprätthålla en god biståndsnivå. Det är i det
sammanhanget som den här propositionen skall ses.
Fru talman! Utgiftstaket för 1998 och 1999 i slutet
av denna period måste med all nödvändighet vara
mycket preliminärt. Trots att det finns en möjlighet att
justera längre fram under perioden, vill jag ändå påta-
la att vi i utrikesutskottet har skrivit om utgiftstaket
för 1999 och där påtalat att det inte finns något ut-
rymme för det nödvändiga östsamarbetet, i alla fall
inte om man skall fastställa det nominella belopp som
regeringen har föreslagit och samtidigt behålla ett
bistånd som utgör minst 0,7 % av BNI. Vi hade öns-
kat att finansutskottet hade vidarebefordrat det till-
kännagivandet till regeringen. Men när det nu är sagt i
denna talarstol får vi det i alla fall med i protokollet.
Jag har inte på något sätt anledning att vara orolig för
att Östersjösamarbetet, eller östsamarbetet, skulle
minska. Tvärtom har statsministerns starka engage-
mang och vilja i dessa frågor kommit till uttryck ock-
så i dag i sysselsättningspropositionen. Men inte minst
mot den bakgrunden tycker jag att det är viktigt att
redan nu och på ett tidigt stadium påtala att man
måste planera in en fortsättning av samarbetet med
Öst- och Centraleuropa också efter 1998.