Fru talman! Det är glädjande att se så många av
kammarens ledamöter. Beklagligtvis saknar vi fi-
nansministern, åtminstone såvitt jag kan se. Förhopp-
ningsvis följer han debatten på annat sätt.
Syftet med det konvergensprogram som regering-
en presenterade i förrgår är att visa hur Sverige skall
kunna delta i det fördjupade ekonomiska samarbete
inom EU vars mål är en långsiktigt hållbar positiv
ekonomisk utveckling. Det räcker därför inte att bara
uppfylla de s.k. konvergenskriterierna i en högkon-
junktur, utan det krävs uthållighet.
Arbetet med konvergensprogrammet kan inte jäm-
föras med ett hundrameterslopp som tar slut när mål-
snöret bryts, utan med ett maratonlopp där det gäller
att hänga med i tätklungan hela tiden.
Regeringens skrivelse, som är mer bedömningar
och förhoppningar än ett program i egentligen me-
ning, har som utgångspunkt de prognoser som redovi-
sades i kompletteringspropositionen. Det är också en
av de stora svagheterna i skrivelsen.
Låt mig ge ett exempel. Regeringen utgår från till-
växtantaganden som för 1996 skulle ge en tillväxt på
2,9 %. Om man gör en sammanvägning av sju obero-
ende bedömningar - från TCO, Industriförbundet,
Handelsbanken, Sparbanken, SE-banken, Handelns
utredningsinstitut och Nordbanken - får man, trots
TCO som lyfter med sina antaganden om 3,2 %, en
genomsnittlig bedömning på litet drygt 2,2 procents
tillväxt nästa år.
Regeringen ligger alltså i sin bedömning väldigt
högt och har väldigt litet utrymme för en mer negativ
utveckling.
Det saknas också bedömningar och åtgärder som
kan sättas i sjön om de positiva bedömningar rege-
ringen gör, och som alltså ligger i överkant, inte
skulle slå in. Även om prognoserna skulle slå in så
saknas enligt de bedömningar regeringen själv gör
ungefär 16 miljarder i budgetförstärkningar under
mandatperioden för att kunna uppnå den balans som
eftersträvas. Men det finns inga konkreta förslag.
Regeringen uppskattar själv att den i grunden opti-
mistiska bedömning man gör om utvecklingen ändå
kräver ytterligare åtgärder - ungefär 16 miljarder.
Men man tar inte tillfället i akt att konkret klara ut
vilka åtgärder som skall vidtas och när. Därmed får
man heller inte de positiva effekter det skulle kunna
gett för den ekonomiska utvecklingen.
Det är också beklagligt att, även om man talar om
begränsat utrymme för skattehöjningar, man har dör-
ren öppen för ytterligare höjningar av skatterna. Vi
vet alla att socialdemokratin både kan höja existeran-
de och uppfinna nya. Båtskatt skall det bli, metskatt,
sopskatt, grusskatt för att bara nämna några av de
innovationer på skatteområdet som man har kommit
med under det senaste året, eller avser att komma
med.
Det allvarligaste är emellertid att grunden för kon-
vergensprogrammet är den politik regeringen fört
sedan den övertog regeringsansvaret förra hösten. Den
politiken har inte gett de förutsättningar som krävs för
en långsiktigt stabil tillväxt och för tillräckligt många
nya jobb för att möta uthållighetskravet och långsik-
tigheten i det som ligger i konvergensprogrammet.
Tvärtom, man har försämrat förutsättningarna genom
återregleringar och skattehöjningar. Skatterna har
höjts med inte mindre än 55 000 miljoner kronor.
Skattehöjningarna på arbete är 36 miljarder. Det inne-
bär att man höjer skatten på arbete med en kostnad
som motsvarar uppemot 150 000 heltidsarbeten. Det
är alldeles uppenbart att detta leder till högre kostna-
der för att anställa och färre jobb i framtiden.
Man har dessutom höjt skatten på investeringar i
nya jobb med ungefär 12 miljarder, också det någon-
ting som självklart leder till färre jobb och sämre
tillväxt.
Det saknas hos socialdemokraterna en insikt om
vad problemet i Sverige är. Problemet är inte att vi
har för låga skatter. Problemet är att vi av olika orsa-
ker har för stora utgifter.
För Ingvar Carlsson och Göran Persson är det up-
penbarligen viktigare att slå vakt om de gamla struk-
turerna - stor offentlig sektor, höga skatter och regle-
ringar - än att skapa förutsättningar för välstånd och
nya jobb. Därmed har socialdemokraterna också kapi-
tulerat för massarbetslösheten.
I kompletteringspropositionen räknar regeringen
själv med att i storleksordningen 500 000 människor
skall sakna arbete år 2000. 500 000 människor! En
fullkomligt orimlig siffra! Det innebär att tusentals
människor döms till ekonomiska och sociala problem.
Jag tror få av oss kan föreställa oss hur det känns med
den osäkerhet som ligger i att sakna arbete och känna
en verkligt långsiktig otrygghet.
Till det kommer en sämre ekonomi för alla andra,
som ju måste betala för att klara ekonomin någorlun-
da för den som har drabbats av arbetslöshet. Det blir
sämre förutsättningar för det allmänna att kunna klara
sina grundläggande och viktiga uppgifter.
I det besparingsarbete som skär över alla sektorer
har ju också kniven kommit fram när det gäller kost-
nader för centrala områden, som exempelvis rätt-
strygghet. Vi vet alla vilket problem det i dag är med
det ökande grövre våldet. I ett sådant läge har man
inte utrymme för att på ett vettigt sätt kunna sköta
sina uppgifter!
Det blir också en minskad trovärdighet vad avser
saneringen av de offentliga finanserna. Med en så stor
arbetslöshet i dagens konjunktur, är det självklart att
tilltron till att Sverige långsiktigt skall kunna ha stabi-
la offentliga finanser blir betydligt mindre.
Det här är resultatet av den politik regeringen har
fört. När jag talar om 500 000 arbetslösa år 2000 är
det regeringens egna bedömningar jag citerar. Men
det går att vända denna utveckling. Det är möjligt att
göra det. Det är självklart möjligt för svensk ekonomi
att växa snabbare än vad regeringen bedömer, även
om regeringen i dagsläget är väl optimistisk med sina
prognoser. Det är självklart att det går att ge ett nytt
arbete åt de flesta av dem som i dag saknar arbete.
Om vi i dag har råd att ge de uppemot en miljon som
saknar arbete - direkt arbetslösa, i åtgärder, förtids-
pensionerade som skulle kunna arbeta, invandrare
som ännu inte har fått något arbete i Sverige - en
dräglig ekonomisk tillvaro, så måste vi naturligtvis
också, om vi ändrar ekonomins sätt att fungera, ha råd
att betala dem för ett arbete de faktiskt kan utföra.
Men det kräver förändring. Det kräver en omläggning.
Det är där Socialdemokraterna och andra partier up-
penbarligen är låsta i sina bedömningar.
Den omläggningen av politiken måste bygga på en
insikt om att tillväxt och nya jobb i företagen inte kan
kommenderas fram genom politiska beslut. Det har vi
sett i historien många gånger - Stålverk 80 och många
andra satsningar som skulle göras, nu senast det s.k.
RAS. Hur mycket blev det av de stolta proklamatio-
nerna? Knappt ingenting, sannolikt sådant som hade
kommit till oavsett om det var stöd eller inte stöd. Det
är klart att man utnyttjar det om man ändå skall an-
ställa.
Tillväxt och nya jobb förutsätter att de tusentals
och åter tusentals människor som driver dagens före-
tag och som funderar på att starta morgondagens
känner att det är intressant och lönsamt - Välkom-
men, finansministern! - och att klimatet är sådant att
man faktiskt tar beslutet om att expandera eller att
starta nya företag. Vad krävs då för att de skall få
denna känsla och för att klimatet skall förbättras?
Först måste man naturligtvis skapa förutsättningar för
en varaktig räntenedgång. Om räntorna går ner och
det känns stabilt underlättar det självklart finansie-
ringen av de investeringar som kan ge nya jobb. Det
ger också framtidstro till hushållen, villaägare, hyres-
gäster och andra som oroar sig för räntebetalningarna
direkt eller indirekt.
För att få en varaktig räntenedgång krävs det till-
räckligt omfattande åtgärder för att sanera de offentli-
ga finanserna, och det krävs att de åtgärderna också
har en riktig inriktning. I måndags var det ett semina-
rium där man diskuterade just hur man hanterade
problem med stort underskott. Man pekade på exem-
pel där man lyckats väl, och det där man tagit itu med
de verkliga problemen, de alltför stora utgifterna och
avstått från att välja de skattehöjningar som har kän-
netecknat Göran Perssons budgetsanering. För de allra
flesta människor, men inte för Göran Persson och
socialdemokraterna, är väl ganska klart att tillväxt-
hämmande skattehöjningar inte ger samma effekt när
det gäller att dra ned budgetunderskott som produk-
tivitetsfrämjande besparingar. Det är dessutom så att
man med den riktiga inriktningen kan få en räntened-
gång som delvis kompenserar det negativa ekonomis-
ka utfall som ju varje skattehöjning eller varje bespa-
ring de facto ger för individer och för ekonomin. Om
skattehöjningarna följs av permanent höga räntor och
besparingarna av lägre räntor, är ju besparingarna att
föredra både för individerna och för hela ekonomin
som sådan.
Det krävs alltså besparingar och ett undanröjande
av de många skattehöjningar som genomförts. På litet
längre sikt måste den offentliga sektorns och skatter-
nas andel av ekonomin minskas. Det skall ske därför
att skatterna och också utgifterna - det har flera ut-
redningar visat - i sig hindrar tillväxten och jobben
men också därför att vi med en stor offentlig sektor
och höga skatter får en instabilitet vid konjunktur-
svängningarna som kan ge dramatiska upp- och ned-
gångar i de offentliga finansernas balans.
Det krävs lägre utgifter för transfereringar genom
ändrade villkor men också genom färre mottagare i en
fungerande ekonomi. Det offentliga ansvaret och den
offentliga verksamheten skall koncentreras på kär-
nuppgifterna, som måste utföras väl. I dag behöver
också hushåll med normala inkomster bidrag för att
kunna betala de höga skatterna. I framtiden måste vi
få en utveckling där familjer och individer normalt
skall kunna vara ekonomiskt självständiga, samtidigt
som det inte får råda någon tvekan om det gemen-
samma ansvaret för att ingen skall fara illa i Sverige.
Utrymmet för skattesänkningar måste naturligtvis
fördelas på ett sådant sätt att det skapas goda förut-
sättningar för tillväxt och nya jobb. I utkastet till kon-
vergensprogrammmet skriver regeringen om sitt
handlingsprogram mot arbetslöshet, ett traditionellt
program: subventioner och bidrag. Effekterna har vi
själva sett. Men i ett avseende visar man den insikt
som jag talade om. Man skriver att förutsättningarna
för näringslivets expansion förbättras genom åtgärder
som ökar tillgången på riskkapital och förbättrar före-
tagens soliditet. Är det därför Göran Persson återinför
en extrahög skatt på just det riskkapital som kan ge de
nya jobben - dubbelbeskattning? Man har en insikt i
ord, i handling går man åt motsatt håll. Vi måste
självklart eliminera de snedvridande överbeskattning-
arna av det riskkapital som är grunden för varje nytt
jobb. Vi måste eliminera de kraftiga skattehöjningarna
på arbete, och vi måste se till att också jobba mot en
sänkning specifikt av skatter på arbete inom tjänste-
sektorn, som ju annars inte kommer att kunna expan-
dera därför att alternativ finns: Man kan göra det
själv, man kan låta någon göra det svart, man kan låta
bli att utföra arbetet över huvud taget.
Sedan måste skattepolitiken inriktas på att under-
stödja en mer flexibel lönebildningsprocess. Det gäl-
ler att höja grundavdragen, att sänka momsen för att
skapa förutsättningar för att man normalt skall kunna
leva på sin lön.
Förutom dessa direkt ekonomiska förändringar för
att skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb
krävs det att lönebildningsprocessen ses över, att den
blir mer flexibel så att vi inte straffar ut människor
från arbetsmarknaden, att arbetsmarknaden också
avregleras, att vi satsar på kompetens och utbildning,
att vi strävar efter fasta spelregler och normer så att
man inte får de problem som uppkommer när man är
beredd att gå in med snabblagstiftning vad gäller det
nödvändiga pensionssparandet.
Fru talman! Regeringen har återgått till den politik
när det gäller strukturerna som en gång förde Sverige
in i krisen. Tillväxten blev mindre än vad den kunde
ha blivit. Massarbetslösheten permanentas, välfärden
urholkas. Det finns alternativ. Det finns det alternativ
som jag har skisserat här och som kan ge större till-
växt, fler nya jobb och eliminera långtidsarbetslöshet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 134.