Herr talman! Vårt land befinner sig i ett mycket
allvarligt läge. Det låter kanske i förstone litet kons-
tigt. Vi är på väg åt rätt håll, säger någon. Ja visst, så
är det. Budgetunderskottet minskar. Sysselsättningen
ökar. Statsskulden stabiliseras. Investeringarna går
upp. Konkurserna går ner. Underskottet i utlandsaffä-
rerna tycks vara historia. Vi går mot stora överskott i
bytesbalansen under resten av detta sekel.
Just det - vi är på väg åt rätt håll. Nu när vi kan
skönja, eller i varje fall kanske ana målet, gäller det
att vara uthållig. Nu gäller det att inte glömma målet.
Målet är att få ordning på ekonomin, stabilisera
statsskulden och sanera statsfinanserna.
Målet är att få ner arbetslösheten och få upp sys-
selsättningen.
Målet är att få fart på en ekologiskt uthållig till-
växt.
Målet är att behålla den låga inflationen.
Och målet är att göra allt detta så fördelningspoli-
tiskt riktigt som det någonsin är möjligt.
Om vi nu skulle tappa taget, om vi nu skulle bli
övermodiga, om vi nu blåste faran över för vårt lands
läge, då vore det allvarligare än innan vi började. När
vi har krävt så mycket uppoffringar måste medbor-
garna också få skörda framgångens frukter. Svenska
folket måste se att landets ekonomi blir sanerad. De
måste se att vi lyckas stabilisera statsskulden. De
måste få se att arbetslösheten blir lägre och syssel-
sättningen högre. Därför är läget allvarligt.
För att skapa en stabil grund för den politik i all-
mänhet som är nödvändig och för den ekonomiska
politiken i synnerhet som gör att vi kan nå de här
målen i den här för vårt land så avgörande situationen,
har Centerpartiet och Socialdemokraterna träffat en
uppgörelse om de förslag som läggs fram bl.a. i
kompletteringspropositionen och som behandlas i det
betänkande vi nu diskuterar och skall fatta beslut om
inom någon eller kanske några timmar.
Denna överenskommelse har utskottets vice ordfö-
rande Per-Ola Eriksson och Centerns partiordförande
Olof Johansson kallat "en handslagsöverenskommel-
se". Det betyder att vi kommer att vårda den. Vi är
överens om att det nu är dags för ett gemensamt an-
svar. Striden har sin tid, och handslaget har sin.
Det är med tillfredsställelse jag noterar att den här
inställningen i varje fall i grunden också delas av
Miljöpartiet och kds. I sak har den manifesterats i de
partiledaröverläggningar som har föregått regeringens
presentation av konvergensprogrammet i måndags.
Det är mycket glatt hjärta jag noterar att Mats
Odell och kds i precis den här andan tidigare men
också här i dag från denna talarstol har förespråkat en
nationell samling.
I det här betänkandet finns 97 hemställanspunkter
- som vi kallar dem med vårt riksdagsspråk. Det finns
142 reservationer, och det finns 12 särskilda yttran-
den. Utskottets majoritet tillstyrker inriktningen av
den ekonomiska politiken.
Vad som presenteras är varken mer eller mindre
än ett helt åtgärdspaket som spänner över en lång rad
politiska frågor. Vi har sagt att vi måste ta greppet om
ekonomin för att vi skall klara arbetslösheten. Om vi
skall göra det kan det inte vara så att varje gång vi
skall betala ut en krona har vi 70 öre medan vi får gå
någonstans för att låna 30 öre. Inget, ingenting är ett
större hot mot det svenska välfärdssamhället än en
ekonomi som innebär att vi måste låna till välfärden.
Som sagt: De övergripande målen är god tillväxt,
full sysselsättning och stabila priser. Vi är nu på väg
mot de här målen. Många tycker att det går sakta, för
sakta. Men vi skall aldrig glömma utgångsläget. Ut-
gångsläget var att statsskulden hade fördubblats, ar-
betslösheten tredubblats, budgetunderskottet fyrdubb-
lats, och allt detta hade skett på bara tre år. Det var
utgångspunkten. Hur gärna vi än vill kan vi varken
tänka eller trolla bort det här utgångsläget.
Vår uppgift är att sanera ekonomin samtidigt som
vi får upp sysselsättningen och får ner arbetslösheten.
Dessa saker hänger ihop som mina knäppta händer.
Får vi inte ordning på ekonomin, klarar vi inte arbets-
lösheten, och klarar vi inte arbetslösheten, får vi inte
ordning på ekonomin.
Sverige är kanske mer än något annat land bero-
ende av en god tillväxt och en hög sysselsättning.
Skälet till detta är att vi vill ha det som i brist på bätt-
re uttryck kan kallas en god samhällsservice. Vi vill
känna den trygghet som det innebär att barn, sjuka
och äldre får god vård och omsorg. Alla, i varje fall
nästan alla, vill att alla våra barn och ungdomar skall
få en god utbildning. De flesta instämmer när jag
säger att de som drabbas av arbetslöshet skall känna
att samhället inte överger dem. Det kan gälla möjlig-
heten till kontantstöd, men det kan också gälla att de
som drabbas av detta gissel skall veta att vi kan an-
vända oss av det vi brukar kalla arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder för att de arbetslösa skall kunna komma
tillbaka till ett arbete.
Jag är säker på att det finns ett brett, mycket brett,
samförstånd bland medborgarna om detta. Av de här
skälen, och säkert av många, många andra, måste vi
klara det vi föresatt oss. Därför måste vi föra en sådan
politik att den offentliga sektorns underskott begrän-
sas och så att vi får en rimlig balans över en konjunk-
turcykel.
De förslag som finansutskottet nu förelägger
kammaren syftar till att göra Sverige mindre sårbart
för störningar och kriser inom den reala ekonomin,
men också för störningar och kriser på kapital- och
valutamarknaderna. Det skall leda till stabilare villkor
för företagande, produktion, arbete och investeringar.
Lika viktigt som det jag nu talat om, sanering av
ekonomin, låg skuldsättning, prisstabilitet, stabila
växelkurser och låga långräntor, är enligt majoriteten
bekämpningen av arbetslösheten - detta både av eko-
nomiska och ännu mer av mänskliga skäl.
Det vi nu har att klara är en balansgång i den hög-
re skolan. Å ena sidan kan alltför sena och för svaga
budgetförstärkningar öka riskerna för att vi skall stå
mycket dåligt rustade nästa gång konjunkturen går
ner. Å andra sidan kan alltför snabba och omfattande
budgetförstärkningar leda till att vi stramar åt för
kraftigt och därmed riskerar att bryta konjunkturupp-
gången.
Vi är inte så där tvärsäkra på att det vi nu föreslår
är på millimetern riktigt, att det är alldeles rätt av-
vägning. Vår bedömning är dock att vi i det skede av
konjunkturcykeln som vi nu befinner oss i bör vara
ungefär på de nivåer vi nu har föreslagit. Men vi har
en beredskap för förändringar, just därför att vi inser
att man inte skall vara så tvärsäker.
Jag skall avstå, men det är litet frestande att peka
på de misslyckanden som vi har sett under de gångna
åren därför att vissa företrädare på politikens fält har
varit så där fruktansvärt tvärsäkra. Möjligen kan jag
återkomma till det i en replik, om jag har lockat upp
någon med detta.
Den politik som vi för syftar alltså till att få bort
underskotten i de offentliga finanserna under den här
mandatperioden och att stabilisera statsskulden som
andel av BNP redan nästa år.
Jag vill påminna kammarens ledamöter om att i
den valrörelse som vi var mitt uppe i för drygt nio och
en halv månader sedan var det en del personer som
faxade till Ingvar Carlsson och föreslog att man skulle
sluta en pakt. Pakten skulle innebära att statsskulden
som andel av BNP skulle stabiliseras 1998. Ingvar
Carlsson faxade inte så mycket, han såg till, när han
och hans parti fått väljarnas förtroende, att saker och
ting uträttades i stället. Dessa saker och ting är den
mest kraftfulla budgetsanering som något OECD-land
i modern tid har åstadkommit. När riksdagen ställt sig
bakom de förslag som det betänkande vi nu diskuterar
innehåller har denna riksdag fattat beslut som innebär
att fram till 1998 har vi budgetförstärkningar på inte
mindre än 118 miljarder. Detta leder till att 1996, inte
som begärdes i det där faxet, 1998, utan 1996 kommer
statsskulden att stabiliseras.
Men för att klara detta, för att få en folklig upp-
slutning bakom åtgärderna, är det absolut nödvändigt
att fördelningen av bördorna upplevs som rättvis.
Därför har de budgetförstärkande åtgärderna totalt,
sammantaget från i höstas och fram till nu, fått en
något så när jämn fördelningsprofil. Var och en skall
efter förmåga bidra till våra gemensamma uppgifter,
att klara det vi har förelagt oss. Det innebär att den
tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna
får stå för ungefär 30 % av budgetförstärkningarna
och den tiondel som har de lägsta inkomsterna belas-
tas med ungefär 5 % av de totala budgetförstärkning-
arna.
Så några ord om de budgetpolitiska riktlinjerna.
Under förra mandatperioden upplevde vi en fullstän-
dig explosion av underskottet i de offentliga finanser-
na. På tre år ökade det från 1 % till 13 % i förhållande
till BNP. Under denna mandatperiod räknar majorite-
ten med att vi skall ta ner det lika mycket och litet till.
Det gör man naturligtvis inte utan att det märks. I
detta betänkande läggs fram förslag som förvisso är
smärtsamma för många. Vi gör det inte för att vara
elaka, utan vi gör det för att vi har bedömt att det är
nödvändigt. Vi måste före nästa lågkonjunktur få ner
både utgiftstrycket och hålla tillbaka skattetrycket.
Vi gör det inte för att minska välfärden, utan för
att rädda den.
Vi gör inte detta för att ställa till det för facket,
utan för att facket skall få något att förhandla om.
Vi gör det inte för att imponera på marknaden,
utan för att minska marknadens inflytande.
Självklart kommer de besparingar, eller för att tala
klartext de nedskärningar i de sociala välfärdssyste-
men som nu genomförs att kännas. Eftersom lågin-
komsttagarna är mer beroende av transfereringar än
andra grupper slår naturligtvis sänkningar till 75 %
hårdast mot dem. Däremot slår de skattehöjningar
som har genomförts sedan regeringsskiftet i höstas,
oftast med Vänsterpartiets hjälp, hårdast mot dem
som har det bättre ställt, som tjänar mer pengar. Detta
är nödvändigt. Vi menar att båda sakerna är nödvän-
diga om vi skall klara de mål om sanerade statsfinan-
ser, stabiliserad statsskuld, lägre arbetslöshet och
högre sysselsättning som vi har satt upp för oss.
Som jag nyss sade måste vi få ner utgiftstrycket
efter Bo Lundgrens och Anne Wibbles härjningar, och
vi måste hålla tillbaka skattetrycket. Jag har också
konstaterat att nedskärningar i arbetslöshetsförsäk-
ringen, sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och de
andra transfereringssystemen slår hårdast mot de
hushåll som har de lägsta inkomsterna. Bl.a. därför
föreslår regeringen att momsen på mat skall sänkas
från 21 % till 12 %. Genom detta kommer också in-
flationstakten att minska.
Det finns de som säger - jag tänker nu inte på Jo-
han Lönnroth och Vänsterpartiet - men det finns en
del andra som litet föraktfull säger: Är det meningen
att vi skall äta oss ur krisen? Den som säger så har
inte förstått att för de människor som måste använda
huvuddelen av sina inkomster till mat och hyra bety-
der billigare mat faktiskt väldigt mycket. Bl.a. mot
denna bakgrund tillstyrker finansutskottet att mervär-
desskatten på livsmedel den 1 januari 1996 sänks från
21 % till 12 %.
Beträffande utgiftstaket skall jag bara kort säga att
majoriteten i finansutskottet bedömer att vi, för att få
ordning och för att kunna hålla ordning i framtiden
behöver få någon form av besked från regeringen om
ett utgiftstak. Regeringen återkommer med det. Vi har
i den här frågan fått ett yttrande från socialförsäk-
ringsutskottet som vi mycket noga har studerat. Det
innehåller mycket som är intressant, som man får ta
till sig och som bör vara med i det fortsatta bered-
ningsarbetet.
Jag ville bara flyta över detta för att med några ord
kunna beröra det som tidigare har sagts i debatten.
Bo Lundgren säger att vi har kapitulerat inför ar-
betslösheten och räknar med 500 000 arbetslösa år
2000.
Roy Ottosson är faktiskt ännu värre. Han talar om
den höga arbetslöshet som majoriteten föreslår.
Någon måtta får det väl ändå vara, mina herrar! Vi
har för både Roy Ottosson och Bo Lundgren och för
alla andra förklarat att den här regeringen kommer att
sitta kvar och fortsätta att bekämpa arbetslösheten.
Det är självklart, säger Bo Lundgren, att det går att
ge - här tar han i - 1 miljon arbetslösa människor ett
jobb.
Min korta fråga till Bo Lundgren är: Om det är så
lätt, varför tredubblades då arbetslösheten när Bo
Lundgren satt på Finansdepartementet och var biträ-
dande finansminister - eller om han var skatteminis-
ter, jag vet inte vilken benämning som är den rätta.
Jag noterade att Anne Wibble betygsatte Handels-
anställdas förbunds avtal. Men Anne Wibble nämnde
inte med ett ord de utmanande löneförhöjningar som
stordirektörerna ser till att skaffa sig. Det rör sig om
förhöjningar på 10-50 % och om fallskärmsavtal som
inte är av denna världen. Anne Wibble valde att
kommentera Handels avtal, men sade inte ett ord om
dessa stordirektörer och deras löneökningar.
Anne Wibble, som är ekonom, kanske invänder:
Det betyder ingenting ekonomiskt.
Det kanske det inte gör. Men det handlar om le-
darskapet. Vem som helst inser att direktörer som
beviljar sig sådana här löneökningar inte har någon
auktoritet alls när de går ut och säger till sina anställ-
da att dessa måste godta nollavtal.
Fru Wibble berömde Göran Persson för att vara en
god pedagog. Jag är ledsen över att inte kunna säga
detsamma om fru Wibble. Precis som Johan Lönnroth
missuppfattade jag bilden om städning. Men en sak
kom jag på: När jag städar börjar jag uppifrån med att
damma, och så småningom kommer jag ner till golvet
och dammsuger och torkar det. Jag vet inte om fru
Wibble förstår den bilden.
Jag förstår att Johan Lönnroth hade velat diskutera
med finansministern. Av ren artighet tänker jag bara
säga några ord till Johan Lönnroth.
Johan Lönnroth sade att det var under vänster-
samarbetet som vi tog de stora tagen. Jag tycker att
det var synd att vi inte tillsammans orkade ända fram.
Men det går väl fler tåg, Johan Lönnroth.
Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till hem-
ställan i finansutskottets betänkande i alla delar. Följ-
aktligen yrkar jag avslag på samtliga reservationer.
Herr talman! Även om situationen fortfarande är
allvarlig, som jag började med att säga i detta anfö-
rande, tyder mycket på att vi nu har kontroll över
utvecklingen. Nu skall vi inte låta detta gå oss ur
händerna. Just därför är det viktigt att vi socialdemo-
krater tillsammans med Centerpartiet har träffat en
överenskommelse som ger stabilitet och som visar att
tiden för samverkan i Sveriges riksdag inte är slut.
Den kanske bara har börjat.