Herr talman! När riksdagen i dag debatterar och
beslutar om inriktningen och ramarna för den eko-
nomiska politiken sker det med en betryggande ma-
joritet här i kammaren. Vi slipper därmed också den
riskfyllda osäkerhetsfas som hade hotat om Center-
partiet och Socialdemokraterna inte hade kunnat träffa
en överenskommelse om den s.k. vårbudgeten.
Jag kan villigt erkänna, eftersom andra skall kunna
följa vad vi politiker gör, att trots vår deklaration i
höstas efter valet om en konstruktiv oppositionspolitik
var det samarbete som etablerades mellan Centern
och Socialdemokraterna var långt ifrån självklart när
riksdagens ledamöter tog julledigt i december 1994.
Vi hade då genomlidit - det låter hårt att säga, men så
var det - en politisk höst där regeringspolitiken i stor
utsträckning präglades av återställare och vänster-
svängar. På det ekonomisk-politiska området domine-
rade skattehöjningar. Bättre blev det inte i början av
året med det riktade anställningsstödet, RAS. Alla
utom arkitekten - vem det nu var - och Miljöpartiet
förstod att det inte skulle bli någon succé.
Men fel i det förgångna får inte blockera möjlighe-
terna att i samarbete lösa framtidens problem. I politi-
ken krävs mer av förmåga att tänka framåt än att titta
bakåt. Kort och gott - vi måste vända bladet för att
skriva nästa kapitel.
I finansdebatten den 8 mars betonade jag att Sve-
rige inte har råd med en politik där partierna avund-
sjukt bevakar sina revir. Jag efterlyste, som Arne
Kjörnsberg tidigare påpekat, det politiska handslaget
och långsiktiga lösningar. För Centerpartiet är det
självklart att lägga partiegoismen åt sidan och sätta
Sveriges bästa i förgrunden när vårt land befinner sig i
en mycket allvarlig situation.
Centerpartiet har valt att ta ansvar i politiken ge-
nom att samverka med regeringen och Socialdemo-
kraterna om den ekonomiska politiken. Det gäller
kompletteringspropositionen liksom arbetsmarknads-
och regionalpolitiken och det s.k. konvergenspro-
grammet. De uppgörelser vi gjort med regeringen
utgör inget lappkast och ingen ny kurs för Centern. Vi
gick till val på ett program där vi klart begärde man-
dat för att medverka till en bred nationell samling
kring den ekonomiska politiken.
Självfallet hade vi helst önskat att vi kunnat verka
för denna strävan i regeringsposition. Nu gick inte
valet som vi önskade. Socialdemokraterna bildar
ensamma regering, men har på egen hand inte en
majoritet i kammaren. Valet försatte Centern i oppo-
sition, men innebar inte att vårt ansvar för landet
därmed tog slut.
Faktum kvarstår - det behövs breda politiska lös-
ningar för att ge Sverige en stabil politik som förmår
att hindra statsskuldens ökning, åstadkomma balans i
statens budget, skapa fler jobb så att arbetslösheten
kan nedbringas och så att den sociala tryggheten ut-
hålligt skall kunna värnas.
Tiden är samtidigt en knapp resurs, inte bara i
människors liv utan också i det politiska systemets
arbete med att sanera statsfinanserna. Om inte den
riksdag som valdes hösten 1994 förmår att påtagligt
stärka ekonomin kan den reala handlingsfriheten i den
ekonomiska politiken vara förlorad innan folket valt
nya representanter till denna församling.
Det gäller därför för oss alla att ta vara på möjlig-
heterna att åstadkomma nationell samling. Det har
Centerpartiet medverkat till under våren. Det är vi
också beredda att göra på nytt. Ordspråket enade vi
stå, söndrade vi falla, äger sin giltighet även i de eko-
nomisk-politiska sammanhangen och i kampen för
Sveriges bästa.
Vårt motiv för att ta ansvar präglas också av om-
tanke om framtidens generationer. Med ansvar för
kommande generationer finns det inget utrymme för
tvekan när det gäller att pressa tillbaka budgetunder-
skottet och hejda statsskuldens ökning. Alternativet
vore fortsatt hög arbetslöshet, ständig valutaoro, höga
räntor och därmed bristande intresse för investeringar.
Herr talman! Det finns också ett ordspråk som sä-
ger att man inte skall ropa hej förrän man är över
bäcken. Och det gör vi inte heller. Trots betydande
insatser för att skapa balans i svensk ekonomi - såväl
under fyrpartiregeringens tid som under innevarande
mandatperiod - återstår åtskilliga politiska dagsver-
ken att utföra de närmaste åren. Alltför hög räntenivå
och för låg kronkurs kommer att bestå fram till dess
att budgetunderskottet eliminerats och statsskuldens
negativa utveckling brutits. Men det råder ingen tve-
kan om att vi närmar oss den tidpunkt då Sverige åter
är på grön kvist.
Jag är övertygad om att samverkan under våren
mellan Centerpartiet och regeringen redan gett oss en
starkare krona och lägre räntor än vad vi annars skulle
ha haft. Vi har också medverkat till att statsskulden nu
kan stabiliseras snabbare och balans kan skapas i
statens budget tidigare än vad någon har räknat med.
För att få ner utgiftstrycket är det nödvändigt med
betydande strukturförändringar i de stora transfere-
ringssystemen, därav förslagen om sänkt ersättnings-
nivå vid t.ex. arbetslöshet. Men verkligheten är sam-
tidigt den, att många i vårt samhälle har så smala
ekonomiska marginaler att lättnader i statens utgift-
stryck måste kombineras med sänkt skatt så att en-
skilda hushåll har utrymme för en rimlig konsumtion.
Det är nödvändigt både med tanke på rättvisa och med
tanke på sysselsättningen.
Den sänkta matmomsen, som vi har kommit över-
ens om, ger störst skattelättnader till de hushåll vars
hushållsbudget belastas mest av matkontot. Det gäller
i synnerhet barnfamiljer utan höga inkomster. I en
samlad politik för att sanera statens finanser och
åstadkomma en rimlig fördelning av de uppoffringar
som en sådan sanering förutsätter har sänkt matmoms
klara fördelar jämfört med andra alternativ.
Det är beklämmande att främst Vänsterpartiet
sprider villfarelsen att det med enkla medel skulle gå
att beskatta höginkomsttagare så att de breda folklag-
ren slapp ta sin del för att sanera statens finanser. För
det första visar man en grundläggande brist på insikt
om strukturproblemen i ekonomin. För det andra
skulle inte intäkterna bli i närheten av det tillräckliga
om vi så belade alla inkomster över t.ex. 300 000 kr
med 100 % skatt.
Vänsterpartiets plötsliga flykt från sitt tidigare
krav på sänkt matmoms är också ett av de tväraste
politiska kast som något parti har lyckats åstadkomma
som jag har upplevt under min tid som riksdagsleda-
mot. När en rejäl skattesänkning, som också tar ner
inflationen, äntligen riktas till grupper med smala
ekonomiska marginaler protesterar Vänstern och
Högern samtidigt.
Jag har valt att gå tillbaka och studera Vänsterpar-
tiets uppfattning i momsfrågan under årens lopp. Den
4 juni 1986 pläderade Inga Lantz, visserligen då som
representant för Vänsterpartiet kommunisterna, att
momsen på maten måste tas bort. Den 5 juni 1986
pläderade också dåvarande ordföranden Lars Werner
att momsen på mat skulle slopas.
Den 1 april 1987 höll Tommy Franzén ett inlevel-
sefullt anförande där han betonade att Vänsterpartiet
under många år slagits för borttagande av momsen på
mat. Jan Jennehag höll ett lika engagerat anförande
den 30 april 1988. Lars Bäckström höll den 13 juni
1990 ett engagerat anförande med krav på att momsen
på mat skulle slopas. Han fortsatte att driva samma
krav den 10 april 1991. År 1992 talade också Lars
Bäckström i samma ordalag.
Det är intressant att se vad Vänsterpartiet nu gör.
Nu ändrar man total uppfattning i den fråga som har
sagt sig kämpa för så länge. Men Vänsterpartiet måste
också bestämma sig. Först och främst har vi klargjort
att vi i Sverige inte kan arbeta med alltför många
momsnivåer. Vi har möjlighet till tre momsnivåer. Nu
har Vänsterpartiet accepterat en pressmoms på lägre
nivå. Men då måste också Vänsterpartiet bestämma
sig hur man skall ha det med de andra momssatserna.
Skall man höja matskatten, eller slopa turistmomsen?
Eller är det något annat man vill åstadkomma? Jag
tycker att Vänsterpartiet är skyldiga en förklaring på
den punkten.
Att det finns krafter till höger som anser att skatte-
sänkningar främst skall ske på förmögenheter och
kapital är välkänt. Men att vänsterpartiet lämnar sin
egen politik för att kunna odla populism om ersätt-
ningsnivåerna i trygghetsförsäkringarna är för mig
obegripligt. Särskilt som alternativet var höjd matskatt
till 25 %. Vänsterpartiets agerande är det yttersta
beviset på att Vänsterpartiet inte är moget ansvar,
inflytande och ledarskap i svensk politik. Man byter
politik bara för nöjet att få odla missnöje och popu-
lism.Herr talman! Med en sådan inriktning är och
förblir Västerpartiet hänvisat till populism och politi-
kens bakgård.
Det finns alltjämt två huvudproblem i svensk eko-
nomi. Det är dels den svaga efterfrågan på hemma-
marknaden, dels den höga arbetslösheten.
Den förstnämnda faktorn tycks de som efterlyser
ännu kraftigare åtstramningar inte alls ta med i be-
räkningen. Ytterligare indragningar av köpkraften för
hushållen skulle bryta den uppåtgående konjunkturen
och allvarligt skada ekonomin.
Den andra faktorn, arbetslösheten, måste mötas
med en ekonomisk tillväxt. Därför behöver Sverige
företagare som hyser framtidstro när det gäller den
egna verksamheten och för landets utveckling. Vi
behöver fler företagare, och fler av de företagare som
vi redan har borde få bättre incitament att göra ny-
satsningar. Vi behöver också öka det personliga ägan-
dets roll och betydelse.
Statsminister Ingvar Carlsson betonade vid In-
dustriförbundets årsmöte nyligen att det är särskilt
viktigt, och jag citerar nu ur hans manus, att "Skatter,
arbetsrätt och konkurrenslagstiftning måste utformas
för att främja företagandet". Som centerpartist är jag
helt enig med regeringschefen om denna principiella
hållning.
Därför är det också viktigt att denna hållning får
ett tydligt genomslag i snara och konkreta politiska
beslut. I höstens tillväxtproposition förutsätter jag
beslut som underlättar den för nyföretagandet och
företagsutvecklingen, och därmed för sysselsättning-
en, så viktiga riskkapitalförsörjningen. Under våren
har vi nu enats om att återinföra kvittningsrätten och
att införa ett temporärt riskkapitalavdrag.
Men jag tycker att det finns skäl att vi lägger rib-
ban högre, och jag vet att det finns sådana sympatier
och värderingar också inom socialdemokratin. Det
finns starka skäl för att införa en enkelbeskattning,
främst för småföretag och onoterade företag inklusive
kooperativa företag.
Vi har möjlighet att lära av de erfarenheter som
gjorts i Norge. Det är Centerns uppfattning att en
sådan reform ligger väl i linje med statsministerns ord
på Industriförbundets årsmöte. Vi är också beredda att
ge en sådan permanent åtgärd för företagsutveckling-
en, och därmed för sysselsättningen, högsta prioritet.
Det är också viktigt att vi kan få till stånd en enig-
het om arbetsrätten. Ingen kan ha intresse av den
situation vi har haft en längre tid med nära nog kro-
niska låsningar såväl i politiken som mellan arbets-
marknadens parter om arbetsrätten. Låt oss därför tro
på att det skall gå att finna bättre regler för provan-
ställning, för visstidsanställningar vid arbetshopning
och för återanställning - regler som både arbetsgivare
och arbetstagare finner rimliga.
Från Centerns sida tillmäter vi såväl företagsskat-
ternas utformning - så att de främjar nysatsningar och
expansion - som arbetsrätten avgörande vikt. Vi fäs-
ter också avgörande betydelse vid att en skatteväxling
kan åstadkommas. I konvergensprogrammet anges
den politiska viljeinriktningen på den här punkten
med följande ord: "Sverige eftersträvar att bland an-
nat tillgodose miljöhänsynen genom ändring av skat-
testrukturen, så att skattebelastningen på arbetskraften
lättas och beskattningen på miljöstörande utsläpp
minskas."
Sett med Centerns ögon är det naturligtvis gläd-
jande att en bred majoritet i riksdagen uttalar sig för
en sådan lösning. Det är också med stor tillfredsstäl-
lelse vi nu ser att det gått att skapa en bred parlamen-
tarisk uppslutning för Sveriges konvergensprogram.
Det är bra att fyra av riksdagens sju partier står för det
gemensamma resultatet och att det i övrigt också finns
en bred samsyn om de budgetpolitiska målen som
anges i konvergensprogrammet. Även på den här
punkten är den nationella samlingen viktigt när vi
skall slåss för svenska intressen utomlands.
Bo Lundgren från Moderata samlingspartiet sade
inledningsvis att det gäller att hänga med i tätklungan
ända till slutet. Det är självklart, Bo Lundgren. Men
Bo Lundgren och Moderata samlingspartiet väljer ju
att ställa sig vid sidan av när vi andra skall forma
konvergensprogrammet.
Herr talman! Med dagens beslut om innehåll och
inriktning av den ekonomiska politiken har vi förut-
sättningar för att lägga en bra grund för att nå de bud-
getpolitiska mål som det nu tycks råda stor enighet
om. I det arbetet har Centern valt att agera aktör i
stället för att vara passiv åskådare.
Därför ber jag till sist att få yrka bifall till hemstäl-
lan i finansutskottets betänkande.