Fru talman! Så här i examenstider kan det kanske
vara lämpligt att något värdera Göran Perssons insat-
ser under det gångna året. Jag tycker att han är värd
en hel del beröm. Han har gjort avsevärt mycket mera
i fråga om budgetsanering än vad de flesta trodde. Om
man ser tillbaka på för ett år sedan eller bara på fram
till tiden för regeringsskiftet i oktober, tror jag att det
var få som trodde att Göran Persson skulle vilja eller
kunna minska barnbidraget, sänka ersättningen i a-
kassan till 75 %, minska kommuners och landstings
inkomster med drygt 9 miljarder kronor. Förmodligen
var det inte så många som trodde honom om att vilja
höja skatterna med mer än 55 miljarder kronor heller.
Sammantaget får man nog säga att omfattningen av
budgetinsatserna är imponerande. Han har faktiskt
också klarat av, åtminstone i början, att leverera det
han har sagt sig skola leverera. Dessutom är det värt
att framhålla finansministerns pedagogiska talang,
den är betydande. "Den som är skuldsatt är inte fri" är
värt att citera många gånger.
Varför har det då inte gått bättre för Sverige?
Statsskulden är högre, räntorna är högre, arbetslöshe-
ten bara obetydligt lägre, medan kronan däremot är
oerhört mycket lägre. Utsikterna till tillväxt, skuld-
minskning och lägre arbetslöshet och flera jobb fram-
över är mycket omdiskuterade. Bedömningarna går
rejält isär i olika prognoser. Ingen, inte ens regering-
en, spår någon direkt ljus framtid för Sverige.
Jag tror att det handlar om två strategiska misstag.
Det första gäller faktiskt pedagogik, det andra eko-
nomi. Inte ens Göran Perssons pedagogiska talanger
har räckt till för att övertyga LO och andra löntagar-
organisationer på arbetsmarknaden. Det är alldeles
uppenbart att nattens avtal för de handelsanställda
innebär att de inte tror ett dugg på det Göran Persson
säger. Handelsanställda fick i natt igenom större löne-
ökningar än i något annat avtal, större än den expansi-
va exportindustrins anställda.
De har inte förstått eller inte brytt sig om att så
höga löneökningar går ut över de arbetslösa som inte
får några jobb. Jag tycker att det är en osolidarisk
lönepolitik. Det är verkligen motsatsen till vad många
brukar tala om, nämligen solidaritet mellan arbetslösa
och dem som har jobb. Det bådar inte gott inför de
offentliganställdas förhandlingar till hösten.
Det är uppenbart att ganska många struntar i om
avtalen resulterar i stora prisökningar som inte bara
spräcker inflationsmålet utan också spräcker den övre
gränsen för acceptabla prisökningar. Både prisökning-
arna och prisförväntningarna ligger ju redan långt
över målet, och regeringen tycks inte ha något mot-
medel.
Jag tar ganska ofta emot vuxenstuderande från
komvux, folkhögskolor eller studieförbund. Påfallan-
de många är fast i samma sorts politik som socialde-
mokraterna förespråkade när de var i opposition.
Stimulera konsumtionen och låt den offentliga sektorn
anställa fler, säger de, så kan Sverige lösa sina pro-
blem. Redan där har finansministerns pedagogik tyd-
ligen kommit till korta.
Det är särskilt påfallande att många från arbetarrö-
relsen närstående skolor eller bildningsförbund vill
skylla alla problem på spekulanter eller banker. De
har uppenbarligen inte tagit intryck av Göran Perssons
påståenden att det är för att vi måste låna så mycket
pengar som vi är utsatta för långivaren och hans gö-
randen och låtanden. Pedagogiken har, trots Göran
Perssons stora skicklighet, inte räckt till.
Förmodligen är en bidragande orsak att regeringen
under det här första året har lierat sig så nära med
både Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som ju ofta och
gärna skyller de flesta problem just på internationella
spekulanter. LO, som också är regeringen närstående,
driver dessutom linjen att man nog egentligen behöver
varken höja några skatter eller spara på några utgifter.
Det räcker att öka utlandsupplåningen rejält, för det
skulle spara en massa pengar.
Hittills har Göran Persson undvikit att låta lura sig
till sådana påstådda genvägar. Men det är naturligtvis
pedagogiskt svårt, även för en skicklig pedagog, att
samtidigt vara både för och emot LO, att samtidigt
vara både för och emot Vänsterpartiet och att samti-
digt vara både för och emot Miljöpartiet.
Det andra stategiska misstaget är ekonomiskt. Gö-
ran Persson bestämde sig från början för att det var
omfattningen, volymen, av budgetsaneringen som var
viktig. Sammansättningen - om man höjde skatter
eller minskade utgifter - spelade ingen roll enligt
honom. Budgetsaneringen skulle klaras till varje pris.
Det skulle vara skarpa förslag, och det skulle vara
många miljarder. Och det visade sig, föga förvånande,
vara oerhört mycket lättare att få fram dessa miljarder
skattevägen än besparingsvägen.
Det strategiska misstaget var att blunda för att så
omfattande skatteökningar är starkt skadliga för till-
växten och för möjligheten att få fram flera jobb och
minska arbetslösheten. Det förvärrades ytterligare av
omfattande återställare i det fåfänga försöket att blid-
ka LO, särskilt återregleringen av arbetsrätten och
återinförda offentliga monopol.
Ännu tycks inte Göran Persson vilja inse att det
inte går att driva ekonomisk politik på samma sätt
som man städar en lägenhet eller något annat; ett rum
i taget. Det förhåller sig faktiskt på den här punkten
precis som det står i konvergensprogrammet, vilket är
mycket intressant: Underskotten i de offentliga finan-
serna och den höga arbetslösheten är ömsesidigt bero-
ende. De måste angripas samtidigt, står det. Men detta
är precis det som regeringen och dess olika partner
inte gör.
Både Göran Persson och finansutskottets ordfö-
rande har tvärtom gjort en stor poäng av att man skall
arbeta stegvis. Först skall man ta ner underskotten och
sedan skall man gripa sig an tillväxten och jobben.
Folkpartiets krav på att slopa hinder för tillväxt och
att genomföra budgetsanering på ett sätt som inte
försvårar utan stöder tillkomsten av nya jobb har
avfärdats med ganska spydiga kommentarer om att
det inte är tid för akademiska seminarieövningar eller
annat nu.
Jag är optimist till naturen, och jag trodde ett slag
att skrivningarna i utkastet till konvergensprogram var
ett uttryck för omtänkande. Jag trodde att finansminis-
tern nu faktiskt insåg att önskemålen om tillväxt och
fler jobb i privata företag kräver konkreta åtgärder.
Detta visade sig tyvärr vara enbart en läpparnas be-
kännelse.
Det hade ju annars varit mycket enkelt, och från
budgetsynpunkt helt okomplicerat, att t.ex. ta bort två
saker. Man hade kunnat ta bort den från tillväxt- och
jobbsynpunkt helt meningslösa matmomssänkningen
och ta bort den föreslagna skatteökningen genom att
företagen skall betala in moms innan de ens har fått
betalt från sina kunder.
Regeringen kan inte gärna tro att det senare för-
slaget uppmuntrar intresset för fler företag och där-
med fler jobb. Det är ungefär som om Göran Persson
eller vi andra löntagare skulle tvingas betala inkomst-
skatt innan vi har fått någon inkomst. Om regeringen
skulle behandla löntagarna så skulle det bli ett rama-
skri, men tydligen tycker inte socialdemokraterna att
det är så kinkigt med företagare. Jag tycker att det är
dåligt.
Även i fråga om arbetsrätten finns goda argument
för ett omtänkande under diskussionen om konver-
gensprogrammet. I våras skrev man ju att man hoppa-
des att parterna på arbetsmarknaden skulle lösa denna
fråga i avtalsförhandlingarna. Det har nu visat sig vad
de flesta rimligen måste ha insett från början: Parterna
misslyckades. Men regeringen envisas fortfarande
med att parterna skall lösa frågan. Nu skall det ske i
den kommission där parterna finns med. Och allt som
står i konvergensprogrammet är några meningar om
kommissionens direktiv.
Fru talman! Tillväxtens betydelse för jobben och
för de offentliga finanserna illustreras mycket tydligt
av de många och skiftande prognoserna för den eko-
nomiska utvecklingen. De är mer olika än på mycket
länge. Regeringen och Konjunkturinstitutet är mest
optimistiska. Några andra är betydligt mer bekymra-
de. Konjunkturinstitutet har lämnat ifrån sig ett alter-
nativt scenario, som visar precis detta. Tillväxten är
nyckeln till om politiken skall leda till framgång eller
misslyckande.
KI beskriver detta alternativ som en förlängning
av dagens situation ytterligare några år. KI har lagt in
vad de själva kallar "en mer normal konjunktur-
svacka" 1997 och 1998 - inget anmärkningsvärt, inga
minskningar, utan bara en normal konjunktursvacka. I
genomsnitt för 1990-talet blir tillväxten då några
tiondelar lägre än vad regeringen räknar med, och det
kan ju synas vara en ganska liten förändring.
Men resultatet blir alarmerande. Den öppna arbets-
lösheten ligger kvar på 7,5 % ännu vid sekelskiftet.
Inflationsmålet överskrids tre år i rad. Statsskulden
blir väsentligt större och skulden enligt konver-
genskriterierna ligger kvar på 85 % tre år i rad, 1997,
1998 och 1999.
Jag hoppas att det inte går som i KI:s alternativ-
kalkyl. Men uppenbart är att alla prognoser är väldigt
känsliga för tillväxten, även för små förändringar i
tillväxten. Regeringen måste väl i all sin dar ha ambi-
tionen att det skall gå något bättre även än huvudsce-
nariot och de egna prognoserna. Där är ju tillväxten
bara ett enda år ens i nivå med andra jämförbara län-
der, så Sverige fortsätter att halka efter. Arbetslöshe-
ten ligger kvar på 10 % vid sekelskiftet. Det konstiga
är att regeringen ändå inte har brytt sig om att skaffa
sig någon tillväxtpolitik för flera jobb.
Fru talman! Finansdepartementet har en grupp
forskare som skall bistå med ekonomisk kunskap, det
s.k. Ekonomiska rådet. I måndags den hade en dis-
kussion - Bo Lundgren nämnde den också - om hur
den ekonomiska politiken skall utformas när man har
stora offentliga skulder. Deltagarna kom passande nog
från huvudsakligen Italien och Sverige.
En av slutsatserna var faktiskt ganska slående.
Framgångsrika länder hade klarat budgetsaneringen
huvudsakligen med besparingar. Mindre framgångsri-
ka länder hade ägnat sig åt skatteökningar. Skälet till
att de länder som hade ägnat sig mest åt skatteökning-
ar inte var framgångsrika, dvs. inte hade någon stabil
budgetsanering, var att skatteökningarna hade hämmat
och försvagat tillväxten och medfört hög eller mycket
hög arbetslöshet.
För att vara litet polemisk kan jag säga att slutsa-
terna från detta seminarium faktiskt visar stora likhe-
ter med den borgerliga reservationen till dagens fi-
nansutskottsbetänkande.
Göran Persson deltog i detta seminarium, vilket
kanske vittnar om ett omtänkande. Jag vill därför
fråga honom vilka slutsatser han drog av detta semi-
narium. Nu har han visserligen gått ut ur salen, men
någon kan väl vidarebefordra frågan. Vilken sorts
åtgärd är det som skall stimulera tillväxten och jobben
enligt honom?
Det är nämligen väldigt klart vad det inte får vara.
Det får inte vara slopad straffskatt på riskkapital. Det
får inte vara lägre arbetsgivaravgifter eller lägre
moms för tjänstesektorn. Det får inte vara avreglerad
arbetsrätt eller slopade offentliga monopol. Allt det
har ju ett antal borgerliga partier, med Folkpartiet som
viktig talesman, föreslagit. Men vilka åtgärder skall
det vara då?
Jag tycker att det skulle vara ett fattigdomsbevis
om regeringen utlovar en tillväxtproposition om några
månader, utan att kunna ange någonting om innehål-
let.
Fru talman! Jag sade inledningsvis att Göran Pers-
son ända till nyligen har levererat vad han har sagt sig
vilja leverera. Men under våren har han i fråga om
budgetsaneringen gjort några allvarliga snedsteg,
faktiskt på fyra punkter. Det rör sig om 98 miljarder
kronor för snedsteg i förskönande budgetriktning.
För det första har regeringen räknat in pensionä-
rernas premiereserver i det offentliga sparandet. Det
är ungefär 40 miljarder kronor - ren bokföring.
För det andra har man räknat in utflyttning av lån
från SBAB på 30 miljarder kronor - också en ren
utflyttnings-/bokföringstransaktion.
För det tredje återstår en hel del besparingsbeslut
att genomföra. Där finns det bara principer, och den
faktiska utformningen är ännu under utredning. Det
handlar om många saker: förtidspensioner, ränte-
bidrag, handikappersättning, Justitiedepartementets
område, Näringsdepartementet, försvaret och statlig
konsumtion - många miljarder.
För det fjärde återstår enligt regeringens egna pro-
gnoser 16 miljarder kronor som inte ens har ett prin-
cipiellt innehåll utan är helt blanka.
Det blir alltså 98 miljarder kronor i bokföring eller
opreciserat. Det är knappast skarpa förslag utan snara-
re lösa skott. 98 miljarder kronor är ungefär 6,5 % av
BNP. Det vore intressant att få en kommentar till
detta från finansministern eller utskottets talesman.
Fru talman! Jag hade gärna sett att konver-
gensprogrammet blev så bra att Folkpartiet kunde
ställa sig bakom det. Ett slag trodde jag att det skulle
gå. Vi i Folkpartiet var beredda att göra mycket all-
varliga och långtgående ansträngningar. Det hade
varit bra för Sverige. Några goda tecken framkom
under diskussionerna, men det visade sig sedan att
Socialdemokraterna inte ville, eller inte orkade, fylla
på orden med konkreta åtgärder. Att då ställa sig
bakom konvergensprogrammet skulle vara som att
köpa grisen i säcken. Det är i allt väsentligt samma
politik som beskrivs i dagens betänkande och i kon-
vergensprogrammet.
Två av riksdagens partier står bakom båda doku-
menten, nämligen Socialdemokraterna och Centern.
Två andra partier, kds och Miljöpartiet, lyckas med
konststycket att på en och samma gång vara både för
och emot samma ekonomiska politik. Dels har de
reservationer i dagens betänkande mot den ekonomis-
ka politiken, dels ställer de sig bakom samma politik
när den formuleras i konvergensprogrammet. Det
skall bli mycket intressant att höra Mats Odell och
Roy Ottosson förklara denna "akrobati".
Fru talman! Folkpartiet står givetvis bakom alla
reservationer i betänkandet som jag har undertecknat,
men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reser-
vationerna 1 och 135.