Fru talman! Låt mig börja med att kommentera det
sista som Anne Wibble tog upp. Vi skall ju nu se vad
dessa ord är värda. Jag vet inte vad Anne Wibble
trodde att de ord var värda som hon själv försökte få
in i konvergensprogrammet.
Självfallet måste vi utgå från att ett avtal med re-
geringen betyder något. Gör det inte det har regering-
en bränt alla möjligheter till framtida samarbete med
något parti i denna kammare, såvitt jag förstår.
Vi tror faktiskt att regeringen menade något när
man efter moget övervägande och många turer gick
med på att föra in denna mening om vård och omsorg.
Anne Wibbles resonemang är ganska intressant,
och jag måste fråga hur många reservationer Anne
Wibble hade kunnat stryka om dessa förhandlingar
hade gått i lås? Några hade väl ändå blivit kvar?
Jag tror, Anne Wibble, att vi får lov att konstatera
att kompletteringspropositionen är ett politiskt fak-
tum, tills exempelvis tillväxtpropositionen kommer
och tills man politiskt skall leverera det som man
lovar här.
Detta bygger ju faktiskt på ett förtroende; vi tror
att regeringen menar det man har skrivit och låser fast
de budgetpolitiska målen. Detta är något nytt jämfört
med det som står i kompletteringspropositionen. I den
står det att man gör bedömningen att man skall uppnå
detta 1996 respektive 1998, men nu låser man sig för
detta. Jag menar att detta är något nytt.
Det som skiljer oss åt är möjligen att vi säger nej
till att Sverige skall bestämma sig för att ingå i EU:s
monetära union.