Herr talman! En sak kan vi i varje fall konstatera:
Fru Wibble är inte de små ordens mästare. Det står
fullständigt klart efter denna replik.
Låt mig bara i all vänlighet tala om för fru Wibble
att jag faktiskt deltog i den debatt som vi förde för ett
år sedan i går, men då inte som utskottets talesman.
Vi var dessutom i minoritet. Jag var inte ens vår
grupps talesman, utan det var Göran Persson. Men jag
tillåter mig ändå ha några synpunkter på fru Wibbles
prognos om räntorna på statsskulden.
Budgetunderskottet gick upp med 190 miljarder
och fru Wibble prognosticerade att räntorna på
statsskulden skulle gå ner med 16 miljarder. Jag sade
att det måste vara fel. De kommer att gå upp med
minst 30 miljarder, sade jag i den debatten här i
kammaren. Fru Wibble hade då, som finansminister,
mycket annat att göra, och det har jag all respekt och
förståelse för. Hon hade lämnat kammaren, och jag
fick sedan föra denna debatt i medierna med en av fru
Wibbles sakkunniga.
Jag fick rätt, visserligen inte riktigt rätt, för inte
ens jag var så pessimistisk. Räntorna på statsskulden
gick upp med 49 miljarder. Jag hade sagt att de skulle
öka med minst 30 miljarder. Jag har varit med i dessa
debatter förr. Det var detta jag kom att tänka på, när
fru Wibble sade att det var första gången jag uppträd-
de som utskottets talesman. Så är det dessutom inte.
Det är andra gången.
Man måste göra flera saker samtidigt, säger fru
Wibble. Det är precis det vi försöker göra. Vi försöker
angripa en lång rad av problem samtidigt. Men för att
få förståelse för det måste de åtgärder som vidtas
upplevas som rimliga av folkflertalet i vårt land. Det
är det fru Wibble, liksom Bo Lundgren, aldrig har
förstått. Annars kommer vi aldrig att klara det. Det är
en historisk läxa. Vårt land skulle tjäna på om ni - Bo
Lundgren och Anne Wibble - lärde er den läxan.