Fru talman! Ett flertal landsting rapporterar nu att
vårdköerna återigen växer, och det är risk att vårdga-
rantin inte kan uppfyllas. Från kommunerna har det i
dagarna kommit alarmerande rapporter om snabbt
växande köer till de barnpsykiatriska klinikerna.
Det här är några allvarliga signaler som vi måste
lyssna till, oroas över och ta på blodigaste allvar. De
är tecken på att statens sparande nu har börjat drabba
välfärdssamhällets kärna. De är tecken på att staten
inte i alla delar sparar på rätt sätt och på rätt ställe.
Vi i Miljöpartiet de gröna kritiserade komplette-
ringspropositionen när den kom i april för att den
innebar betydande neddragningar på kommunsektorn,
sammantaget beräknade till 9 miljarder kronor. Detta
slår mot välfärdens kärna; t.ex. på vården, omsorgen
och skolan. Vi i Miljöpartiet pekade på andra möjlig-
heter till besparingar: militärt försvar, motorvägar,
bidrag och ersättningar till relativt välbeställda perso-
ner och företag.
Tyvärr måste jag nu upprepa min kritik. Finansut-
skottets majoritet har i allt godtagit den del av statens
budgetförstärkningar som medför försämrade förhål-
landen för kommunsektorn och som därmed slår rakt
mot välfärdens innersta och viktigaste delar. Det är en
obepriplig politik med tanke på att den leder till ökad
arbetslöshet och omfattande kostnader för staten.
Nettobesparingen blir i slutändan mycket liten,
och på lång sikt kan detta leda till sämre ekonomi på
grund av att människor varaktigt ställs utanför ar-
betsmarknaden.
Jag tog upp den här kritiken i riksdagsdebatten i
går om kommunerna men fick då inget som helst
bemötande eller svar från regeringspartiet. Kritiken
mot nedrustningen och urholkningen av välfärdens
själva kärnområden bemöttes med största möjliga
tystnad. Har socialdemokraterna något att säga till
svenska folket och alla dem som drabbas i dag?
Vi i Miljöpartiet de gröna är övertygade om att
Sverige som stat och nation snart kan ta sig ur sina
enorma ekonomiska problem. Men med ett budgetun-
derskott som omfattar nästan en fjärdedel av statens
samlade utgifter, med långa räntor som på grund av
internationellt misstroende ligger mer än 4 procenten-
heter högre än omvärldens, och med en kolossal
statsskuld vars räntekostnader överstiger vad barnbi-
draget, ålderspensionen och sjukpenningen kostar
sammantaget krävs det många, både radikala och
långtgående, åtgärder.
I det läget kan man inte, som Vänsterpartiet nu fö-
reslår, slå sig till ro och låta utgifterna återigen börja
växa. Men man kan inte heller, som Moderaterna
kräver, spara så hårt att välfärden helt enkelt sparas
bort.
Fru talman! Målen i den ekonomiska politiken är
inte ekonomiska. Det är inte BNP-talet, inflationssiff-
ran, ränteprocenten eller skuldkvoten som är målen.
Målen måste i stället handla om livskvalitet, social
rättvisa, låg arbetslöshet och en miljömässigt långsik-
tigt hållbar utveckling.
De ekonomiska nyckeltalen är viktiga som delar i
en större verklighet. Det sätt på vilket ekonomin han-
teras och hur den utvecklas har stora, ibland enorma
återverkningar på resten av verkligheten. Men verk-
ligheten, samhället och livet kan aldrig reduceras till
ekonomi.
I måndags kunde finansministern presentera Sve-
riges första konvergensprogram, dvs. den ekonomiska
rapporten till EU-kommissionen och rådet enligt kra-
ven i Maastrichtfördraget. Jag hade helst sett att Sve-
rige hade stannat utanför EU och Maastrichtfördraget
men svenska folket ville ju annorlunda i folkomröst-
ningen i höstas.
Folkomröstningen skall respekteras, och följden är
bl.a. att nödvändigheten av ett konvergensprogram har
uppstått. Regeringen inbjöd alla oppositionspartier att
delta i ett samarbete om konvergensprogrammet i
våras.
Vi har från Miljöpartiets sida gått in för att arbeta
för att vidga det programmet till en bred ekonomisk-
politisk programförklaring, så att det inte bara handlar
om de fem snäva kriterier som ingår i Maastrichtför-
draget. Vi ser den rapporten som ett utmärkt tillfälle
att demonstrera en bredare politisk enighet kring
saneringen av statsfinanserna - den avgörande frågan
för att återvinna omvärldens förtroende för svensk
ekonomi.
De fem konvergenskraven om prisökningstakt,
statsunderskott, statsskuld, räntenivå och valutastabili-
tet måste kompletteras med åtminstone två ytterligare
krav om lägre arbetslöshet och bättre miljö. Den en-
sidiga tanken att åstadkomma en snabb ekonomisk
tillväxt måste ersättas med ett mer verklighetsnära
synsätt. Det gäller i stället att åstadkomma en lång-
siktigt hållbar ekonomisk utveckling, med starkt utta-
lade sociala och miljömässiga mål.
Slutligen, men inte minst, har det för vår del gällt
att göra klart för EU:s kommission och råd att Sverige
inte har fattat beslut om att gå in i den ekonomiska
och monetära unionen, EMU. Folkomröstningen i
höstas gällde inte EMU. När Sverige har klarat kon-
vergenskriterierna kan EU-rådet besluta att vi får gå
med, men det är Sveriges riksdag som skall avgöra
om vi gör det eller ej. Helst skulle vi se att det sker
efter en folkomröstning.
Allt detta - med undantag av folkomröstningskra-
vet och en del annat - har vi efter förhandlingar med
regeringen fått med i konvergensprogrammet. Vi har
därför kunnat ställa oss bakom det.
Jag vill därmed svara på Johan Lönnroths fråga
om vad vi har fått med. Han kan jämföra det utkast
som vi såg i förra veckan med det som blev resultatet
i måndags. Det är många betydande skillnader i
skrivningarna. Vi har lyckats jämställa sysselsätt-
ningsmålet och miljömålet med de andra fem konver-
genskriterierna för Sveriges del, och det är mycket
viktigt.
Det är utmärkt att även Centerpartiet och kds har
ställt sig bakom programmet. Jag beklagar att Väns-
terpartiet inte klarar det - det beror väl på att man inte
är beredd att spara och förstärka statens budget lika
mycket.
Det hade emellertid varit ännu bättre om konver-
gensprogrammet i sig diskuterades och beslutades av
riksdagen. Så är inte fallet, utan det är nu regeringen
själv som fattar beslutet. Det beklagar jag.
Jag vill också beklaga att regeringen inte var be-
redd att gå in i seriösa diskussioner tidigare när det
gällde kompletteringspropositionen. Då hade vi med
största sannolikhet haft en betydligt bättre ekonomisk
politik att ta ställning till i dag.
Från Miljöpartiets sida har vi inte mindre än 33
olika reservationer fogade till betänkandet. Hade vi
vunnit gehör för den politik som nu redovisas i kon-
vergensprogrammet också i detta betänkande från
finansutskottet, hade reservationerna naturligtvis
blivit betydligt färre.
Vi anser att besparingarna som nu görs slår alltför
hårt mot socialt utsatta grupper, låginkomsttagare, u-
hjälp, vård, omsorg, skola och miljöarbetet. I stället
borde betydligt större besparingar göras på det militä-
ra försvaret, på motorvägsbyggen, på bidrag i olika
former till relativt välbeställda personer och företag.
Vi i Miljöpartiet föreslår på det sättet att ytterligare 8
miljarder kronor tas hem i besparingar under budget-
året 1995/96.
Dessutom klarar vi av att sänka både arbetsgivar-
avgifterna och matmomsen. Det bekostar vi i huvud-
sak genom höjda miljö- och energiskatter. Det ingår
alltså i en skatteväxling. Nettoförbättringen jämfört
med regeringens budgetförslag är 5 miljarder kronor i
vårt förslag.
Skälen till att vi går längre i budgetsaneringen än
regeringen och majoriteten här i riksdagen är flera.
För det första gör vi inte en lika optimistisk be-
dömning av den inhemska konsumtionens utveckling.
Vi tror att sparandet kommer att fortsätta att vara
högt. Människorna kan inte, som förr, lita lika mycket
på farbror staten som ekonomisk garant på ålderns
höst, när man får barn eller när man blir sjuk eller
arbetslös. Samtidigt tenderar boendet att bli dyrare,
beroende både på det höga ränteläget och på ned-
dragningar av olika subventioner. Med fortsatt högt
sparande blir det också en lägre inhemsk konsumtion
och en långsammare ekonomisk återhämtning.
För det andra vill vi ha en bättre säkerhetsmargi-
nal, eftersom nästa lågkonjunktur sannolikt väntar om
hörnet. Regeringen, liksom majoriteten i riksdagen,
har räknat på en långsiktig trend utan konjunkturer -
vilket i sig kan ha en viss poäng. Men risken är up-
penbart den att man därigenom skapar en alltför op-
timistisk bild.
För det tredje bör budgetsaneringen gå så snabbt
som möjligt för att på så sätt minska de sammanlagda
förlusterna för stat och samhälle så mycket som möj-
ligt. De beror på att räntorna på statsskulden ökar och
äter oss ur boet. Det beror också på att omvärldens
misstroende ger alltför höga räntor och svag valuta.
Vi framförde den här kritiken redan i januari, då
regeringen lade fram sin ursprungliga finansplan och
budgetpropositionen för 1995/96. Kompletteringspro-
positionen innebar betydande förbättringar, genom att
en rad förstärkningar i budgeten tidigarelades och
kompletterades med nya. I vårt motförslag till rege-
ringens förslag i januari krävde vi en nettobudgetför-
stärkning på ytterligare 10 miljarder, men nu kan vi
alltså nöja oss med 5 miljarder.
I konvergensprogrammet slås dessutom fast att
budgetförstärkningar på totalt 16 miljarder för åren
1997 och 1998 måste göras för att få budgeten i ba-
lans. Därtill utlovas en minskning av statsskulden med
50 miljarder genom utförsäljning av bl.a. Securum
och Retriva. Genom dessa åtgärder har regeringen
stegvis närmat sig våra bedömningar och våra krav på
budgetförstärkningar. Det är också själva grundförut-
sättningen för att vi har kunnat enas med regeringen i
konvergensprogrammet.
Fru talman! Jag skall nu gå in på några särskilt
viktiga förslag där vi har reserverat oss till betänkan-
det.
Vi har sagt bestämt nej till sänkningen av ersätt-
ningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen, föräldraför-
säkringen och sjukpenningen till 75 %. Vi anser att
ersättningsnivån 80 % skall bibehållas för de första
144 000 kr som man tjänar. För den eventuella del av
inkomsten som överstiger 144 000 kr föreslår vi att
ersättningen sänks till hälften, dvs. 40 %. Det betyder
att vi sparar mer på dem som tjänar mer och minskar
trycket på låginkomsttagarna. Med hänsyn till statens
dåliga finanser anser vi att det inte längre är rimligt att
bibehålla de förmånliga villkoren för medel- och
höginkomsttagarna. Med hänsyn till rimliga krav på
social rättvisa, risken för ökade kostnader i socialbi-
dragssystemet och risken för att ytterligare strypa den
inhemska konsumtionen, anser vi att låginkomsttagar-
na måste undantas från besparingar i socialförsäk-
ringssystemet.
Det här ger en större besparing för staten än en
generell sänkning till 75 %, dvs. ytterligare ungefär 2
miljarder kronor.
Jag noterar med viss besvikelse att inget annat
parti ännu har stött det här kravet, men vi hoppas
fortfarande att insikten om nödvändigheten av den här
typen av besparingar kommer snart. Vi kan inte fort-
sätta att sänka generellt.
Fru talman! Vi i De gröna kräver nu en sänkning
av arbetsgivaravgifterna med 3,5 procentenheter för
nästa budgetår och samtidigt att kommunerna får
behålla sina minskade kostnader till följd av detta. Det
motsvarar med god marginal vad höjningen av ege-
navgifterna kostar kommunsektorn.
Sänkningen av arbetsgivaravgifterna gynnar också
bl.a. återvinningsindustri, tjänstesektorn och solupp-
gångsbranscher som miljö- och informationstekno-
logi. Detta är en viktig del i en grön politik för en
långsiktigt hållbar utveckling och flera jobb. En sådan
utveckling förbättrar också skatteunderlaget och bi-
drar därmed till en bibehållen välfärdsstat på sikt.
Företagande gynnas på ett långsiktigt hållbart sätt.
Arbetslösheten måste bekämpas mer aktivt. Vi an-
ser inte att det är acceptabelt med de fortsatt höga
arbetslöshetsnivåer som majoriteten förutspår för
resten av seklet. Skatteväxlingen, dvs. att arbetsgivar-
avgifter byts ut mot skatter på energi och miljö, ger
nya, riktiga jobb. Vi kräver också sänkt normalarbets-
tid till 37 timmar per vecka i ett första steg. I nästa
steg om några år bör en ytterligare sänkning till 35
timmar genomföras. Det här ger också åtskilliga nya
jobb, främst på kortare sikt. Det är också en viktig och
nu alltmer efterlängtad reform för ökad social rättvisa.
Allt fler ekonomiska bedömare instämmer numera
med oss om att de återkommande oroligheterna på
penning- och valutamarknaden bidrar till att hålla
uppe räntenivån och hålla nere kronkursen. Betydel-
sen och omfattningen av dessa spekulativa penning-
placeringar illustreras av det faktum att 90 % av de
pengar som passerar den svenska gränsen inte har
med handel att göra. Dessa bristfälligt fungerande
marknader medför ökade kostnader för företag, en-
skilda och den offentliga sektorn. Det finns mycket
starka skäl att snabbt se över hur penning- och valu-
tamarknaden kan fås att fungera på ett för hela sam-
hällsekonomin bättre sätt. Vi har därför krävt att re-
geringen skyndsamt tillkallar en parlamentariskt
sammansatt kommission, som får till uppgift att se
över penning- och valutamarknadens funktionssätt i
syfte att i ett internationellt sammanhang få fram en
bättre genomlysning och bättre spelregler än vad som
nu gäller.
Det är med stor besvikelse jag tvingas notera att
alla partier utom Vänsterpartiet avvisar det här försla-
get. Samtidigt erkänner dock majoriteten här i riksda-
gen att det verkligen är ett problem, vilket i och för
sig är en framgång jämfört med tidigare debatter
under året. Men varför då inte inse att vi också måste
göra något åt problemet? Majoritetens passiva håll-
ning gentemot penning- och valutamarknadens härj-
ningar i det svenska samhället är inte särskilt klädsam.
Jag är för min del övertygad om att majoriteten av
svenska folket har en annan uppfattning än majorite-
ten här i riksdagen i dag.
Jag kan bara vädja till regeringen: Tillsätt en
kommitté eller en annan typ av utredning för att se
över spelreglerna på penning- och valutamarknaden.
Ta upp frågeställningarna i EU-samarbetet, i FN och i
andra internationella sammanhang. Göran Persson
behöver inte skämmas eller känna sig ensam om han
vågar ta upp de här frågorna. Det här är något som
diskuteras alltmer internationellt.
Fru talman! Det finns mycket i övrigt att tillägga.
En del kommer mina partivänner att ta upp i den
följande debatten; annat får vi återkomma till vid
senare tillfällen.
Vi står naturligtvis bakom alla reservationer till
betänkandet med mig som undertecknare, men jag
yrkar särskilt bifall till reservationerna 3, 7 och 137.