Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 2. Mina partikamrater Ingrid Burman,
Eva Zetterberg och Ulla Hoffmann kommer att lägga
vissa andra yrkanden. Jag lovar dock att det inte blir
alltför många.
Jag fick mig tillsänt ett exemplar av tidningen
Växjöbladet-Kronobergaren, där Per-Ola Eriksson har
en betraktelse över Vänsterpartiet och momssänk-
ningen. Han försöker skapa en motsättning mellan
Gudrun Schyman och mig. I dag finns vi båda i kam-
maren, så Per-Ola Eriksson kan passa på att försöka
reda ut detta.
Per-Ola Eriksson försöker alltså skapa en mot-
satsställning - jag gratulerade Olof Johansson den 5
april efter uppgörelsen om momssänkningen, medan
Gudrun Schyman har talat om gåsleversocialism. Jag
är litet rädd att Per-Ola Eriksson inte riktigt förstår sig
på ironi. Jag har just talat med Gudrun Schyman, för
det handlar just om ironi. Man angrep ju oss under
alla år då vi talade om sänkt matmoms. Vi beskylldes
för att ägna oss åt gåsleversocialism. Det har Gudrun
Schyman i ironiskt syfte tagit upp. Den poängen har
Per-Ola Eriksson uppenbarligen missat.
Jag är en förhållandevis artig person. Jag tycker
t.ex. att det hör till god ton att vara närvarande i
kammaren när man skall delta i en debatt. Det hör
också till god ton att man gratulerar en motståndare,
även om man har fått stryk. Om Per-Ola Eriksson
noga följer den debatten skall han se att jag faktiskt
vänt mig mot kombinationen momssänkning för mat
respektive sänkta nivåer för a-kassa och sjukersätt-
ning. Sammantaget blev fördelningseffekterna av
detta orimliga.
Häromdagen träffade jag en partikamrat från
Jämtland. Hon berättade att hon har 4 900 kr i a-
kassa. Hon skulle förlora ungefär 300 kr i månaden på
det förslag som Per-Ola Eriksson har förhandlat fram
med Göran Persson. Min partikamrat har räknat ut att
hennes familj kanske skulle tjäna ungefär 150 kr i
månaden på momssänkningen, men under förutsätt-
ning att den verkligen slår igenom på priserna. Detta
är högst osäkert.
Enligt Finansdepartementets egna beräkningar blir
det så att den allra lägsta decilen, dvs. de 10 procent
av hushållen som har de lägsta disponibla inkomster-
na, i procent förlorar mest av alla inkomstgrupper på
den samlade saneringspolitiken mellan 1995 och
1998.
Jag gratulerade er i Centerpartiet till uppgörelsen i
fråga. Ni fick ju nästan allt ni pekade på. Men gratu-
lationen betyder inte att jag uppskattade politiken.
Olof Johansson skrev en gång i vintras riktat till oss
vänsterpartister när vi hade träffat ett antal uppgörel-
ser med Socialdemokraterna: Vänta er inget tack! Det
skall kanske förstås som bakgrund till Per-Ola Eriks-
sons försök att slå in en kil mellan Gudrun Schyman
och mig.
Anne Wibble säger att Göran Persson är en god
pedagog. Det håller jag helt med om. Därför skulle
jag väldigt gärna vilja höra finansministern utveckla
sin pedagogiska talang när det gäller just den formu-
lering i konvergensprogrammet som handlar om att
sysselsättningen nu skall få en lika ambitiös behand-
ling som konvergenskriterierna.
En annan mycket god pedagog är Milton Fried-
man. Jag vet inte hur många av er som var med på
den tiden då han fick nobelpriset, 1976. Han förklara-
de i svensk TV på ett oerhört pedagogiskt sätt den nya
monetaristiska linjen. Han jämför ekonomen och sig
själv med en läkare som skall bota den sjuka sam-
hällskroppen. Han för ett resonemang om detta och
säger: Det gäller verkligen att stå fast. Det här med
arbetslösheten får man ta. Det krävs en chockterapi.
Han älskar liknelser och använder gärna medicinska
termer - det krävs chockterapi. Man måste alltså göra
allt. Inflationstakten måste tas ner. De offentliga fi-
nanserna skall saneras. Den offentliga sektorn skall
bantas. Om det går ut över arbetslösheten får man ta
det, därför att långsiktigt får man fart på det kapitalis-
tiska systemet. Långsiktigt kommer då också arbets-
lösheten att så att säga resa sig upp.
Jag har en konkret fråga till Göran Persson: Om
det nu skulle vara så att arbetslösheten mot vår önskan
stiger framåt hösten beroende på en olycklig konjunk-
turutveckling internationellt e.d., betyder då meningen
om en lika ambitiös behandling att vi kan komma att
bli tvungna att frångå konvergenskriterierna därför att
de kan komma i konflikt med arbetslöshetsmålet?
Kom inte och säg att det inte kan finnas någon mot-
sättning mellan arbetslöshetsbekämpning och infla-
tionsbekämpning i vissa bestämda situationer!
Om Göran Persson har den uppfattningen är han,
skulle jag vilja påstå, väldigt unik. En så extrem
ståndpunkt har inte ens plutonen av monetaristiska
ekonomidoktorer hos riksbankschefen.
Bo Lundgren jämför EMU-processen vid ett mara-
tonlopp. Det är märkligt med dessa medicinska, och
nu alltså också idrottsliga, termer. Man skall plåga sig
och springa långt, och om några faller omkull på
vägen så får det väl bli så.
Bo Lundgren talar mycket vältaligt om massar-
betslösheten. Det är litet märkligt att höra en moderat
prata om massarbetslöshet. Det är nästan så man
tycker sig känna igen Ernst Wigforss i en del av Bo
Lundgrens vändningar. Men det är väl ändå så att det
samhälle som ni moderater alltid har strävat efter och
som ni nu i samband med EMU-medlemskapet osv.
vill ha in oss i, faktiskt är ett samhälle där kanske 10-
15 % står utanför arbetsmarknaden. Våldet på gatorna
och sådana saker har länge varit utvecklade i den här
typen av samhälle. Det är ett mer brutalt klassamhälle
där en betydligt lägre andel av kvinnorna har jobb.
Den politik som fördes när Bo Lundgren var skat-
teminister har prövats i verkligheten. Den bidrog till
att Sverige då hamnade på massarbetslöshetens nivå.
Jag skulle vilja höra Bo Lundgren säga någonting
åtminstone litet självkritiskt om detta.
Anne Wibble säger att vi vänsterpartister skyller
allt på den internationella spekulationen. Men om hon
har lyssnat på vad vi har sagt i den ekonomiska debat-
ten, så vet hon att vi faktiskt också skyller en liten del
på henne själv. Vi tillhör inte dem som förenklar; jag
har aldrig påstått att det var den borgerliga regeringen
som åstadkom allt elände, och att allt var frid och
fröjd dessförinnan. Jag har stått i den här talarstolen
och erkänt att om Vänsterpartiet hade varit mer kon-
struktivt på 80-talet, så hade kanske såväl arbetslöshe-
ten som budgetunderskotten varit något lägre i dag.
En av de få saker som jag välkomnar i konver-
gensprogrammet är faktiskt det lilla försöket att för en
gångs skull inte vara så partipolitiserande som social-
demokrater brukar vara i sådana här sammanhang. De
brukar säga att allt är borgarnas fel. Den historiska
analys som presteras i konvergensprogrammet är litet
bättre.
Men en viktig förklaring till att vi i dag har mas-
sarbetslöshet är ändå den borgerliga politik som redan
då kallades för tillväxtpolitik. Ofinansierade skatte-
sänkningar i kombination med den olycksaliga knyt-
ningen av kronan till ECU:n och den ofinansierade
skattereform som ni folkpartister genomdrev ihop
med socialdemokraterna bidrog till massarbetslöshe-
ten.
Anne Wibble är också en pedagog, tycker jag. Jag
skulle vilja höra henne förklara det här med sänkta
skatter, sänkta arbetsgivaravgifter eller sänkt moms i
tjänstesektorn. Det är ju faktiskt, för en gångs skull
höll jag på att säga, en punkt där vi vänsterpartister är
ganska överens med folkpartisterna. Det är nödvän-
digt att sänka skatterna eller att på andra sätt stärka
ekonomin i tjänstesektorn. Vi är också överens om att
det är i tjänstesektorn som den stora massan av nya
jobb måste komma.
På en punkt är dock den folkpartistiska politiken
för mig fullständigt obegriplig. Lars Bäckström hade
den här frågan uppe i gårdagens skattedebatt. Jag vill
upprepa den, för den fick inte något riktigt svar i går.
Anne Wibble tog ju här upp exemplet med städ-
ning och att regeringen inte kunde det här med städ-
ning; man skulle städa ett rum i taget. I och för sig
brukar jag när jag städar alltid ta ett rum i taget, men
det kanske finns någon bättre metod där man tar allti-
hop på en gång. Anne Wibble får väl lära mig hur
man gör. Men strunt detsamma!
Kan Anne Wibble då förklara för mig: Om man nu
sänker arbetsgivaravgifterna på privata städfirmor,
varför skall då inte kommunala städare få samma
sänkning som exempelvis gäller för arbetsgivaravgif-
terna? Är det inte konkurrensneutralitet som skall
gälla? Varför detta ideologiska angrepp på den of-
fentliga sektorn? Skall inte den offentliga sektorn ha
chansen att konkurrera på någorlunda lika, rimliga
villkor? Varför är det enbart privata tjänster som skall
åtnjuta den här favören?
Nu kanske Anne Wibble tycker att detta hör till
gårdagens kommunala debatt. Men eftersom vi nu
ändå har modern till Nathalieplanen närvarande,
skulle jag gärna vilja höra Anne Wibble ge några
kommentarer kring detta med den kommunala eko-
nomin.
Är det inte så att kvinnojobben i den offentliga
sektorn och i kommunerna är någonting som också
folkpartister inser är grundläggande för den relativt
sett fortfarande höga kvinnliga förvärvsfrekvensen i
Sverige? Hur kan då Folkpartiet och Anne Wibble stå
bakom en politik som i realiteten innebär att vi späder
på massarbetslösheten med ytterligare kanske 50 000-
80 000 kommunalt anställda, varav den stora majori-
teten är kvinnor? För mig är denna politiska hållning
obegriplig, inte bara för att den nu uttrycks också av
Socialdemokraterna i och med att man inte får kom-
pensation för egenavgifterna utan också av Folkpar-
tiet.
Nu står Roy Ottosson på tur efter mig, och jag vill
inte ha någon stor strid mellan Miljöpartiet och
Vänsterpartiet. Jag hoppas att vi i den kommande EU-
valrörelsen i höst skall arbeta tillsammans och gemen-
samt försöka få in så många EU-kritiker som möjligt i
EU-parlamentet.
Men jag måste ändå få ställa frågan till Roy Ottos-
son: Vad är det som är nytt i skrivningarna om miljön
i konvergensprogrammet, som fått Miljöpartiet att
vända på klacken och inta en radikalt annorlunda
hållning som gör att man ställer upp? Efter att ha
lyssnat på Birger Schlaug under de senaste veckorna
måste jag säga att jag upplevde en oerhört stor förvå-
ning över att Miljöpartiet helt plötsligt anslöt sig till
konvergensprogrammet. Det handlar ju ändå om att
konvergera in i EMU.
Allra sist till finansministern: Nu har jag sagt
ganska mycket negativa saker, men jag vill avsluta
med att försäkra finansministern och alla andra som
sitter här att Vänsterpartiet inte har givit upp ambitio-
nen att spela en konstruktiv roll i den ekonomiska
politiken. När ni har tänkt igenom det hela framåt
hösten kanske ni ändå kan komma fram till att väns-
tersamarbetet inte var så dumt, att det var då vi tog de
stora tagen och hämtade hem den större delen av
saneringen av de offentliga finanserna. Vi är inte
omöjliga. Vi är inte bittra och känner oss inte svikna.
Kom gärna tillbaka till oss i höst, Göran Persson, så
kan vi nog resonera.