Fru talman! Jag ska begränsa mig till två kom-
mentarer.
Den första är att jag naturligtvis inte begär att Gö-
ran Magnusson som företrädare för regeringspartiet
ska skriva under på min karakteristik att iakttagelser-
na för tanken till en regeringsmaktens arrogans. Men
det är likväl min iakttagelse att det förhåller sig så.
Utskottets uppgift har inte varit att granska sin egen
granskning i den meningen att ur denna plocka fram
de genomgripande slutsatser man skulle kunna dra.
Det är uppgiften för riksdagens kammare när vi nu
summerar vad granskningen har lett fram till.
Det är min starka känsla att ur dessa iakttagelser
utskottet gör i delar, växer ett intryck av en regering
som inte fullt ut behärskas av den känslighet, den
ödmjukhet, inför regeringsmakten som, enligt min
mening, bör vara den vägledande principen. Jag ex-
emplifierade med Utrikesnämnden, jag exemplifiera-
de med Telia-Telenor, jag exemplifierade med ut-
nämningsmakten, som alla pekar i samma riktning,
dvs. en regering som i för hög utsträckning har upp-
fattat sig vara en del av själva makten. Jag vill varna
för en sådan utveckling, fru talman, för jag tror inte
att den är bra för det vitala folkstyret.
Min andra kommentar gäller sanningsförsäkran,
som utskottets vice ordförande valde att ta upp. Jag
har ingen färdig uppfattning i denna fråga, men upp-
fattar det som ett mycket påtagligt problem att det
ärende som utskottet inte har kunnat färdigbehandla
inför dagens debatt beror på att helt och hållet mot-
stridiga utsagor står mot varandra. Om man kommer
fram till den slutgiltiga konklusionen att någon har
talat osanning inför riksdagens utskott, och att det i
dag inte kan uteslutas att denne någon kan vara leda-
mot av Sveriges regering, har inte bara utskottet utan
hela vår författning ett mycket uppenbart problem där
man inte bara kan säga att detta problem inte kan
lösas genom att sanningsförsäkran utfärdas. Man
måste kunna få fram sanningen om vad som har hänt.
Om det är möjligt att krypa undan sanningen har
författningen en brist.