Fru talman! Jag ser naturligtvis lika allvarligt på
själva sakförhållandet som utskottets ordförande Per
Unckel gör. Det är naturligtvis precis som jag sade i
mitt anförande, nämligen att min utgångspunkt när vi
får skriftlig material till utskottet eller när någon
utfrågas inför utskottet är att de som kommer till
utskottet talar om vad de vet om saken.
Men att omedelbart säga i den här frågan, och
möjligen finns det ytterligare frågor där utskottets
slutsats måste baseras på en bedömning där man inte
riktigt kan veta, att vi måste införa en sanningsförsäk-
ran eller en sanningsplikt - det finns olika former för
detta - leder till att utskottets arbete kan få en helt
annan karaktär och att det inte räcker med denna
sanningsplikt.
Precis som jag tidigare sagt är min uppfattning om
den etik som ska gälla i politiken, i administrationen
eller i förvaltningen att det ska bli uppenbarat för
utskottet vad som faktiskt förevarit i olika ärenden.
För att anknyta till en alldeles aktuell debatt från
TV i morse kan jag berätta att en reporter konstatera-
de att man hade frågat Göran Persson om förhållandet
till ett annat statsråd - alla känner till vad det handlar
om. Göran Persson hade då klarat ut hur det var enligt
hans uppfattning, varpå reportern omedelbart säger:
Ja, men du kan ju inte veta hur det är. För att du ska
veta hur det är måste du följa med in och själv se.
Om man har den relativa uppfattningen om folks
uttalanden blir det till sist en ohållbar situation. Då
uppstår snart frågan: Vem kontrollerar dem som kon-
trollerar och ska det till ytterligare kontrollapparater i
detta sammanhang? Jag tror att utskottet ska vara
mycket försiktigt med att initiera diskussioner och,
framför allt, förslag som innebär att det blir mer dom-
stolsliknande förhållanden i utskottet.