Fru talman! Kammarledamöter! Det är frestande
att omedelbart begära replik på Per Unckel. Jag ska
dock hålla mig till den planering som utskottet har
och som jag har rättat mig efter.
Jag börjar med att konstatera att KU:s granskning
av statsråden har en mer än 200-årig tradition i den
svenska riksdagen. Den här uppgiften behölls vid den
stora författningsreformen 1974. Man kan också säga
att granskningen genom åren - jag har läst mig till ett
långt perspektiv - har haft varierande intensitet och
varierande kvalitet. Under de senaste decennierna har,
enligt min mening, kvaliteten i arbetet och också
engagemanget höjts avsevärt.
Att det är riksdagsledamöter som utför gransk-
ningen kritiseras då och då. Jag vill hävda att detta
ligger väl i linje med den nuvarande författningens
princip om folksuveränitet - den princip som bär upp
den svenska konstitutionen. I inledningen av kapitlet
om statsskickets grunder står att "All offentlig makt i
Sverige utgår från folket." För att undvika missförs-
tånd, som jag har utsatts för i annat sammanhang, vill
jag här också citera ytterligare en bit ur inledningen,
nämligen där det står att "Den offentliga makten
utövas under lagarna." Självfallet är det också en
viktig princip.
Det är just lagenligheten i regeringens beslutsfat-
tande som KU granskar. I regeringsformen uttrycks
det så här: "Konstitutionsutskottet skall granska stats-
rådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning."
Viktiga inslag i kontrollen av den offentliga mak-
ten i Sverige är öppenheten i förvaltningen, - se där
en koppling till diarieföringen av inkommande hand-
lingar - meddelarfriheten och yttrandefriheten. Däri-
genom ges varje medborgare möjlighet att delta i
kontrollen.
De riksdagsledamöter som anförtrotts uppdraget
att sitta i konstitutionsutskottet har ett stort gransk-
ningsansvar. Alla ledamöter av riksdagen har rätt att
hos KU påtala önskemål om granskning, men kan
också genom frågor och interpellationer i kammaren
direkt till statsråden delta i granskningen av rege-
ringsmakten.
KU:s granskning ifrågasätts då och då, ibland
också av en eller annan riksdagsledamot. Temat är då
att granskningen är värdelös därför att den utförs av
riksdagsledamöter: Det blir ändå bara partipolitik.
Här borde experter kopplas in är budskapet. Jag delar
inte den uppfattningen. KU:s granskning i nuvarande
former fyller en väsentlig uppgift i det offentliga livet
i Sverige.
Fru talman! Man kan också säga att granskning
och kontroll är på modet just nu. Honnörsorden är
oberoende, professionalism och expertis. Särskilt
oberoende är ett inneord. Man frågar sig emellertid
lätt: Oberoende av vem och av vad? Och man frågar
sig också vad som är den egentliga granskningsupp-
giften. Att döma vem som har rätt eller fel i politiska
frågor ska inte göras av oberoende experter. Den
uppgiften är väljarens suveränitet och den utför han
eller hon på valdagen.
För KU är det angeläget att hålla fast vid att
granskningen är konstitutionell. För den politiska
granskningen finns andra instrument i riksdagen och
ytterst avdöms de i politiken i de allmänna valen.
Att granskning och revision har trätt i förgrunden
under de senaste åren är kanske inte så konstigt. Jag
kan se två skäl, utöver det självklara att makt alltid
ska granskas. Jag talar här alltså om den offentliga
makten. Den privata makten i samhället, som är base-
rad på pengar och inflytande på annat sätt, är inte lika
lättgranskad.
Det finns alltså två skäl utöver dem som jag har
nämnt tidigare:
1. I tider med sämre resurser blir det angelägnare
att se till att skattemedlen används effektivt.
Väljaren ifrågasätter också mera numera, vilket
är bra.
2. Senare års uppmärksamhet kring vad som kal-
lats politikerskandaler har självfallet ökat moti-
vet för granskning. Det är också bra, både för
politikerna och för politiken.
Det kan också vara värt att i det sammanhanget
notera att pressen spelat en stor roll för att klarlägga
och blottlägga dessa förhållanden, ibland en större
roll än de som satts att granska verksamheten. Det
kan också vara ett memento för dem.
En viktig del av riksdagens kontrollmakt är förstås
revisionen. Den utreds nu inom riksdagen, och för-
slag om förändringar är att vänta. Det är därvid an-
geläget att förändringarna genomförs på ett sådant
sätt att förutsättningarna för KU:s granskningsarbete
inte rubbas.
KU:s granskning är i mycket liten grad reglerad i
regeringsformen. Därför vilar ett stort ansvar på ut-
skottet och dess ledamöter för att upprätthålla kvali-
teten i arbetet. Utskottet för också löpande samtal om
arbetets uppläggning och eventuella regler, men vi
vill samtidigt slå vakt om enkelheten och flexibilite-
ten i arbetet.
Fru talman! I debatten om KU:s granskning dyker
då och då också upp förslag om att utskottet ska ut-
rustas med ett effektivare medel i sitt arbete. Man
tänker i första hand på att de som utfrågas inför ut-
skottet ska tala under sanningsförsäkran, alltså ha en
plikt att tala sanning. Min utgångspunkt är förstås att
de som kommer till utskottet talar om vad de vet om
saken. Det är för övrigt endast statsråd i sittande rege-
ring som är skyldiga att ställa upp inför utskottet. Alla
andra kan välja att inte medverka. Det förekommer
också ibland.
En utveckling som innebär att utskottet blir mer
likt en domstol är enligt min mening inte önskvärd.
Domstolar ska förbehållas brottslighet. Om sannings-
plikt införs väcks också frågan om skyldighet att
inställa sig, vilket i sin tur reser frågan om sådana
rättsmedel som tvångshämtning eller vite vid vägran
att inställa sig. Det här riskerar att allvarligt fjärma
utskottets granskning från vad som från början var
avsikten - att riksdagen skulle utöva en konstitutio-
nell granskning av regeringsmakten.
Enligt min mening ska etiken i politiken och i för-
valtningen vara av sådan dignitet att de faktiska om-
ständigheterna i ett granskningsärende blir uppenba-
rade utan att utskottet utrustas med särskilda tvångs-
medel.
Fru talman! Utskottet presenterar i dag för riksda-
gen det granskningsbetänkande som är resultatet av
de anmälningar som har kommit till utskottet.
Det granskningsärende som gäller vissa delar av
Sydafrikasatsningen har blivit förskjutet i tiden och
kommer att redovisas senare för riksdagen.
Vissa av anmälningarna har väckt särskilt stor
uppmärksamhet och de ska senare under den här
dagen bli föremål för särskilda debatter. Jag avser
inte att föregripa de debatterna.
Vissa anmälningar är ur konstitutionell synpunkt
inte särskilt välgrundade. De får emellertid ibland stor
medial uppmärksamhet just vid anmälningstillfället.
Det är väl kanske poängen med anmälan. När utskot-
tets noggranna utredning långt senare redovisas upp-
märksammas den knappast alls. Årets skörd av an-
mälningar kring statsrådsuttalanden av varjehanda
slag ger bra exempel på detta.
För den som är intresserad av regeringsformens
regler för hur regeringar bildas erbjuder detta betän-
kande intressant läsning. Utskottet gör en genomgång
av de tio regeringsbildningar som har ägt rum sedan
1974, då den nuvarande författningen beslutades.
Även åtta misstroendeförklaringar under samma tid
redovisas. Slutsatsen är att reglerna har kunnat till-
lämpas på ett bra sätt, att Sverige kunnat regeras.
Värt är att notera att sedan 1970 och fram till nu
har Sverige haft majoritetsregeringar endast vid två
tillfällen, nämligen 1976-1978 och 1979-1981. Allt-
så under 4 av sammanlagt 30 år.
Grunden för denna genomgång av regeringsbild-
ningarna är en anmälan från moderat håll om att rege-
ringen efter valnederlaget 1998 inte avgick. Utskottet
konstaterar att detta inte krävs enligt regeringsfor-
men. Något uttalande görs inte av utskottet med an-
ledning av denna anmälan, som också omfattat
granskning av regeringens samverkan med Vänster-
partiet och Miljöpartiet.
Fru talman! Jag vill konstatera att utskottet kunnat
enas i det alldeles övervägande antalet ärenden. Det
är bra för utskottets och granskningens anseende. I
några ärenden finns reservationer eller särskilda ytt-
randen. Det är nog oundvikligt i allt granskningsar-
bete att de som granskar kommer till olika bedöm-
ningar.
I Telia-Telenor-affären innebär det att vi tolkar
innebörden av avtalet på olika sätt. Reservanterna
uttalar kritik mot att Björn Rosengren inte såg till att
fusionen fullföljdes, den fusion som reservanterna
reserverat sig mot i riksdagen.
Det är väl kanske bra att man kan ha det perspek-
tivet på granskningsarbetet, att man alltså tycker att
det var fel att det arbete som man egentligen inte ville
ha inte fullföljde.
Då kan jag något ägna mig åt att också kommen-
tera det som utskottets ordförande, ibland som ordfö-
rande, ibland kanske mer som gruppledare för Mode-
rata samlingspartiet och som reservant i utskottet, har
tagit upp när det gäller de sakliga frågor som finns i
det här sammanhanget.
Jag vill då poängtera att utskottet inte står bakom
en formulering som innebär att det här betänkandet
präglas av regeringsmaktens arrogans. Det är inte
utskottets uppfattning.
Jag vill också, utan att föregripa de kommande
debatterna, konstatera att i själva huvudfrågan om
Österrike, nämligen huruvida ärendet var av det sla-
get att Utrikesnämnden borde inkallas, råder ingen
oenighet. Vi är överens om att ärendet borde har
föredragits i Utrikesnämnden, men på grund av den
ventil som finns i konstitutionen för tidsskäl har vi
gjort olikartade slutliga bedömningar.
När det gäller andra frågor som t.ex. Riksrevi-
sionsverket och upphandling kan jag konstatera att
utskottets ordförande inte bara har redovisat utskot-
tets uppfattning utan då och då gått utöver vad som
kan återfinnas i utskottets betänkande som nu anmälts
till riksdagen.
Näst sist, fru talman, konstaterar jag att utskottet
inte heller har granskat Björn Rosengrens uttalande
om Norge. Det har inte anmälts, och det har inte hel-
ler funnits anledning att på utskottets initiativ granska
det. Det återfinns inga referenser till de uttalandena i
det utskottsmaterial som har presenterats här.
Till sist, fru talman, yrkar jag på godkännande av
den anmälan som utskottet gör och avslag på de
eventuella bifallsyrkanden till anmälningar i de reser-
vationer som finns redovisade.