Fru talman! Jag hade väl kanske inte räknat med
att Kenneth Kvist skulle dra samma principiella slut-
satser av granskningsbetänkandet som jag gör. Av det
sista ärendet som utskottet har redovisat framgår det
att det finns ett nära samarbete mellan socialdemo-
kratin och Vänsterpartiet. Det känns i Kenneth Kvists
inlägg som att detta samarbete går igen också i kam-
maren i dag.
Det var uppenbarligen känsligt, det här med arro-
gansen. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att
säga att ett intryck tränger sig på av en regering som
är sig själv nog. Jag säger inte detta för att söka po-
lemisk strid utan för att varna. När en regering börjar
bli sig själv nog och inte uppvisar den känslighet som
en regering på parlamentarisk bas bör uppvisa, då rör
man sig ut mot en farlig zon av maktutövningen.
Jag kan använda ett par av de exempel som Ken-
neth Kvist anförde i motsatt riktning. Det främsta är
Österrikefrågan. Visst kan man beskriva det som att
situationen var ny. Men en regering som är känslig
funderar inför en ny situation en, två, tre och fyra
gånger på vad denna nya situation i så fall kräver.
En regering som förstår att man ska samråda med
andra enligt grundlagen säger: Hur ska vi nu hantera
detta för att kunna hantera den nya situationen? Den
meddelar inte att man över huvud taget inte tänkte på
saken. Här ligger beviset för arrogansen i öppen dag.
När denna bastion inte längre höll, säger man att tiden
inte räckte till trots att det inför utskottet har visats att
andra länder hann med mer än den svenska.
Förstå detta, Kenneth Kvist, och ta varning och
berätta för samverkanspartierna vilka slutsatser var-
ningen bör leda till.