Herr talman! Det granskningsärende som vi nu
kommer till handlar om huruvida statsministern och
utrikesministern följt grundlagen när de underlät att
informera eller samråda med Utrikesnämnden innan
man gjorde ett långtgående ställningstagande om
svenska sanktioner mot Österrike.
Uppdraget att sköta utrikespolitiken åvilar förstås
i första hand regeringen, men utrikespolitikens bety-
delse motiverar att riksdagen får en vidsträckt insyn,
vilket också är klart markerat i regeringsformen. Då
är inte minst Utrikesnämnden viktig i sammanhanget.
Där ingår talmannen och nio ledamöter som riksda-
gen väljer, och statschefen är ordförande.
Det är viktigt att riksdagen i bl.a. detta samman-
hang klart markerar att de andra former för samråd
om utrikespolitik som också finns, t.ex. partileda-
röverläggningar, bara kan komplettera men aldrig
ersätta regeringens information till och samråd med
Utrikesnämnden. Den tämligen starka ställning som
Utrikesnämnden har, trots att nämnden bara är ett
samrådsorgan, är förstås ett uttryck för den strävan
efter samsyn i fråga om utrikespolitiken som länge
präglat Sverige.
Nu till det aktuella ärendet. Bakgrunden är som
bekant att valet i Österrike i oktober 1999 resulterade
i att FPÖ, österrikiska Frihetspartiet med Jörg Haider
som ledare, blev näst största parti. De traditionella
samverkanspartierna, det konservativa ÖVP och det
socialdemokratiska SPÖ, fick efter valutslaget svårt
att bilda regering, vilket de annars varit vana vid att
göra. Den 21 januari kollapsade förhandlingarna dem
emellan, och den 25 januari inleddes förhandlingar
om ett regeringssamarbete mellan FPÖ och ÖVP.
Måndagen de 30 januari gjorde så Portugal, som
har presidentskapet för EU, ett uttalande på 14 med-
lemsstaters vägnar, vari förklarades att om Österrike
fick en regering där Frihetspartiet ingår kommer
regeringarna i de 14 staterna inte att godta några
bilaterala officiella kontakter eller främja sådana på
politisk nivå med Österrike. Man skulle inte heller
stödja några österrikiska kandidater till internationella
poster och endast ta emot ambassadörer på teknisk
nivå, som det heter.
Alla bedömare som konstitutionsutskottet har ut-
frågat har hållit med om att det uttalande som gjordes
var en händelse av större vikt. 14 regeringschefer i
Europa uttalade sig å sina länders vägnar, efter att ha
talat med varandra bl.a. i telefon. Det vanliga regel-
verket i Europa, med å ena sidan Europarådet och
domstolen i Strasbourg och å andra sidan EU:s regler
som bl.a. framgår i Amsterdamfördraget för försvar
av mänskliga rättigheter och för åtgärder mot diskri-
minering och annat, brydde man sig inte alls om i
detta fall. Det behövdes inte, för formellt var det så
att länderna agerade unilateralt. Sverige vidtar alltså
ensidiga åtgärder mot Österrike. Därmed är det också
klart att de vanliga reglerna för hur utrikespolitiken
ska skötas i Sverige måste gälla också för detta ären-
de.
Reglerna finns i regeringsformens 10 kap. Be-
stämmelserna i 6 § i detta kapital föreskriver två sker.
Dels ska regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämn-
den underrättad om de utrikespolitiska förhållanden
som kan få betydelse för riket, dels ska regeringen
överlägga med Utrikesnämnden före avgörandet av
utrikesärenden av större vikt, om detta kan ske. Det
finns alltså två krav. Observera att kravet att nämnden
fortlöpande ska hållas informerad gäller utan förbe-
håll.
Frågan är då varför man inte tog någon som helst
kontakt med ledamöterna i Utrikesnämnden. Några
olika förklaringar har avgivits. Tidigt sade statsmi-
nistern i ett tidningsuttalande - om han nu är rätt
citerad, han har i varje fall inte dementerat det direkt
- att han trodde att alla var överens om att ta avstånd
från Frihetspartiet och att det därför inte behövdes
något samråd. I efterhand har dock egentligen ingen
sagt att man kan låta bli att informera eller samråda
med Utrikesnämnden om en viktig fråga bara med
motiveringen att man tror att alla är överens, och
uttalandet mot Österrike var en viktig fråga.
För övrigt har man hänvisat till brådska - allt
hände så snabbt att det inte fanns tid, har det sagts.
När det gäller frågan om ett uttalande angående åt-
gärder mot Österrike aktualiserades faktiskt frågan
om hur övriga medlemsstater i EU skulle reagera på
regeringsbildningen i vart fall under torsdagen den
27 januari. Det var då den belgiske premiärministern
föreslog en gemensam reaktion av de 14 EU-
länderna. Jag tycker att det därmed är klart att det har
funnits en möjlighet att underrätta Utrikesnämnden
om de diskussioner som pågick. Det hade också fun-
nits en möjlighet att ta kontakt under exempelvis
söndagen den 30 januari enligt vad såväl utrikesmi-
nistern som statsministern sagt under utfrågningarna.
Det intryck som inte minst utfrågningarna gav var
att varken statsministern, utrikesministern eller någon
annan faktiskt tänkte på att Utrikesnämnden borde
informeras. Jag citerar ur protokollet från utfrågning-
en av utrikesministern:
"Nils Fredrik Aurelius: Diskuterades frågan om
att informera Utrikesnämnden över huvud taget mel-
lan statsministern och utrikesministern eller utrikes-
rådet?
Anna Lindh: Nej, det gjordes det inte. Det föll oss
över huvud taget inte in."
Jag vet inte om vi ska kalla det för maktens arro-
gans. Vi kanske snarare i detta fall ska tala om en
obetänksamhetens arrogans. Maktens obetänksamhet
är kanske en ännu bättre formulering. Man borde
faktiskt ha tänkt på att Utrikesnämnden är ett viktigt
organ för riksdagens konstakter med regeringen i
utrikesfrågor. Intrycket av att Utrikesnämnden helt
enkelt glömdes bort förstärks av att initiativet att
sammankalla Utrikesnämnden - i efterhand alltså -
inte togs av regeringen utan av oppositionsledaren.
Enligt en tidningsuppgift, som statsministern inte
heller dementerade under utfrågningen, uttalade
statsministern att man får sammankalla Utrikesnämn-
den om någon begär det. Han ansåg det inte som en
självklarhet att han borde sammankalla Utrikesnämn-
den för att informera.
Till det som är uppseendeväckande i den här frå-
gan är vidare att det inte finns någon som helst do-
kumentation från regeringens beslutsprocess. Åter-
igen skyller man på tidspressen. Ytterligare en sak
som framstår som märklig är att beredningstvånget
frångås utan att statsministern eller utrikesministern
tycks reflektera över det. Utrikesministern sade rent
av på en fråga från Björn von der Esch att hon inte
hade möjlighet och "inte heller behov av att konsulte-
ra sakkunskapen på UD". Beredningskravet är annars
reglerat i regeringsformen, bl.a. i regeringsformen
7:2.
Ingen dokumentation, ingen riktig bedömning,
ingen tanke på att inkalla Utrikesnämnden förrän
efteråt. Läser man vad majoriteten i KU skriver kan
man visserligen utan att anstränga sig alltför mycket
hitta vissa inslag av kritiska formuleringar, även om
jag måste anse att skrivningarna är alltför undfallan-
de, bl.a. genom att det i detta sammanhang magiska
ordet kritik undviks.
Det allvarligaste med detta ärende är förstås om vi
ser början på en ny praxis där regeringscheferna i
olika EU-länder, efter att ha rådfrågat varandra men
kanske inte så många andra, börjar vidta utrikespoli-
tiska åtgärder och därmed bortser från alla normala
krav som vi har i Sverige exempelvis på samråd,
information, dokumentation och beredning. För Sve-
riges del är det viktigt att vi betonar just det som står i
regeringsformen om regeringens skyldighet att in-
formera och samråda med riksdagen om utrikespoliti-
ken.
Herr talman! En av konstitutionsutskottets upp-
gifter är att granska att regeringen handlar i enlighet
med våra grundlagar. Den fråga vi har försökt utreda i
detta ärende är om statsministern och utrikesministern
har följt reglerna om information och samråd med
Utrikesnämnden. Vi har alltså inte fördjupat oss i
frågan om Sverige borde eller inte borde agera med
anledning av valutslaget i Österrike och den nya rege-
ringen. Vi har inte fördjupat oss i frågan huruvida
försämrade diplomatiska relationer med Österrike är
ett bra eller dåligt sätt att motverka Frihetspartiet.
Den saken ankommer inte på KU att diskutera. Där-
emot finns det ett organ, ett institut, där detta borde
ha diskuterats. Det är Utrikesnämnden. Detta framgår
klart av regeringsformen. Eftersom ledamöterna i
Utrikesnämnden varken fick information eller någon
möjlighet att framföra synpunkter förrän efteråt kan
enligt min mening statsministern och utrikesministern
inte undgå kritik.