Fru talman! Utan att gå in på en diskussion om
frågan om Sydafrika - den granskningen är inte fär-
dig, vi vet inte vad slutsatserna kommer att bli, och
ärendet får anstå till dess utskottet är färdigt - vill jag
i det här sammanhanget fortsätta meningsutbytet
något kring behovet av att få veta hur det förhåller
sig.
Jag har aktat mig noga under hela Sydafrikadis-
kussionerna för att ha någon uppfattning om vem som
talar sanning och vem som inte gör det. Jag vet inte
svaret. Jag vet bara att det finns ett litet antal männi-
skor inblandade i de utfrågningar som utskottet har
haft där det är omöjligt att alla talar sanning. Det går
inte! Jag har uttryckt det så att ja och nej inte kan vara
sant samtidigt. Jag vet inte om denne som inte talar
sanning är landets statsminister eller om det är någon
annan av dem vi har frågat. Men blott det faktum att
vi står inför en situation där det är uppenbart att nå-
gon inte talar sanning är allvarlig nog, oavsett om det
är ett statsråd eller om det är någon annan.
Den iakttagelsen gör i sig att man i en allvarlig
författningsdiskussion inte kan vifta undan kravet på
att något kanske behöver göras för att säkerställa att
sanningen kommer fram. Om riksdagens konstitu-
tionsutskott ska kunna utöva sitt ansvar måste vi veta
att det som sägs är sanningen. Hur ska utskottet an-
nars kunna göra en bedömning av slutsatserna av det
som har skett?
Jag går inte längre än detta just nu. Men jag lovar,
Göran Magnusson, att jag kommer att återkomma till
denna fråga om det visar sig i att utskottet i Sydafri-
kaärendet inte kan klarlägga vad som faktiskt har
skett.