Herr talman! Detta blir i vissa stycken en upprep-
ning. Vårt parti har samma uppfattning som den före-
gående talaren.
När vi den 1 februari kunde läsa i tidningarna här
i Sverige att vårt land hade beslutat att avbryta de
diplomatiska förbindelserna med Österrike var det
mycket uppseendeväckande. Något liknande hade
aldrig hänt tidigare. Att Sveriges utrikespolitik mot en
vänligt sinnad europeisk nation kunde förändras över
en natt var någonting helt nytt.
Som vi har hört är det inte konstitutionsutskottets
uppgift att granska de politiska bevekelsegrunder som
regeringen hade - och möjligen fortfarande har - för
sitt utrikespolitiska agerande gentemot Österrike.
Däremot är det konstitutionsutskottets skyldighet att
granska hur statsråden har utövat sin tjänst och hur de
har handlagt regeringsärendena. Med andra ord: Det
gäller att undersöka om statsråden följt gällande lagar
och förordningar i sitt regeringsarbete. För att kunna
göra det har konstitutionsutskottet rätt att få ut proto-
koll och handlingar som berör de ärenden som ska
granskas. Detta står i regeringsformen.
Redan här tvingas man konstatera att i detta ex-
ceptionella utrikesärende har varken statsminister,
utrikesminister eller någon av de i ärendet utfrågade
personerna kunnat presentera ett enda protokoll, nå-
gon anteckning eller handling i övrigt som doku-
menterar vad som uppges ha förevarit. Konstitutions-
utskottet har därför i allt väsentligt varit hänvisat till
medieuppgifter, ett fax från Portugal och de muntliga
uppgifter som lämnades under utfrågningarna.
Den i grundlagen föreskrivna rätten för KU att få
ta del av protokoll och handlingar i ett ärende som
detta är således de facto satt ur spel. Statsministerns
förklaring - "Vi ringer varandra, och vi pratar infor-
mellt." - kan inte och får inte legitimera att statsmi-
nisterns personliga bedömning tillåts avgöra om
grundlagens krav behöver uppfyllas eller inte.
Grundlagen föreskriver därutöver att regeringen
fortlöpande ska hålla Utrikesnämnden underrättad om
de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse
för riket. Innan ett utrikesärende av större vikt avgörs
ska dessutom överläggningar ske med nämnden, om
så kan ske.
Vad har då hänt?
Enligt uppgift från Statsrådsberedningen diskute-
rades förslaget om ett gemensamt uttalande angående
Österrike från de 14 EU-medlemsstaterna första
gången mellan Portugals premiärminister och vår
statsminister per telefon söndagskvällen den 30 janu-
ari då statsministern befann sig på ett hotell i Aten.
Vid utfrågning i KU har statsministern verifierat
detta och uppgett att han med någon timmes marginal
skulle ta ställning, vilket han betraktade som okon-
troversiellt i sak. Skälet till att beslutet fattades på
söndagskvällen var: "Vi skulle inte ensamma i Euro-
pa kunna solidarisera oss med den högerextremism
som har kommit till uttryck i Österrike."
Denna drastiska motivering för att fatta ett skynd-
samt beslut framstår som ogrundad vid utvärdering av
de uppgifter som KU har fått från Finland. Den an-
märkningsvärt snäva tidsmarginal som statsministern
uppger stod till förfogande gällde uppenbarligen inte
för vårt grannland. Men, som sagt, möjligheterna att
kontrollera statsministerns uppgifter genom skriftlig
dokumentation har varit obefintliga.
Såsom framgår av vad tidigare sagts ger inte
grundlagen utrymme för att underlåta att hålla Utri-
kesnämnden fortlöpande underrättad i frågor av den-
na art. Även här har således grundlagens bestämmel-
ser åsidosatts. Till saken hör att statsministerns ome-
delbara förklaring till det sätt på vilket Österrikefrå-
gan handlagts var: "Jag har hela tiden trott att det var
en självklar gemensam uppfattning i Sverige att vi
drar en gräns mot högerextremism." - dvs. om alla är
överens om en åtgärd spelar det ingen roll att den är
grundlagsstridig.
Först sedan sannolikt någon juridiskt sakkunnig
påtalat denna fatala innebörd i statsministerns första
förklaring ändrades denna förklaring efter hemkoms-
ten till: "Jag har absolut inte brutit mot grundlagen.
Det fanns inte tid för en utrikesnämnd före aktionen
mot Österrike."
Statsministern uppger att han före sitt beslut sam-
rått med utrikesministern. Någon som helst doku-
mentation från detta samråd har inte företetts. Utri-
kesministern uppger på fråga att hon varken hade
möjlighet eller behov av att konsultera sakkunskap på
UD, ett konstaterande som eftertryckligen motsagts
av det efterföljande händelseförloppet. Varken om-
fattning eller innehåll av det uppgivna samrådet har
KU emellertid kunnat fastställa.
Eftersom tiden medgav samråd mellan statsmi-
nistern och utrikesministern framstår det som uppen-
bart att tiden även skulle ha möjliggjort att Utrikes-
nämndens ledamöter informerades, något som ju inte
hade krävt att den sammankallades.
De skäl som statsministern anfört som förklaring
till att den i grundlagen föreskrivna informationen
uteblivit är irrelevanta efterhandskonstruktioner. Det
bekräftas av statsministerns medgivande att han över
huvud taget inte tänkte på att ringa till partiledarna.
Det verkliga skälet till att Utrikesnämnden hölls
totalt ovetande om aktionen mot Österrike är alltså att
inga som helst försök gjordes att kontakta nämnden.
Som framgår av utfrågningarna berodde det på att
ingen tänkte på vad grundlagen föreskriver angående
information till Utrikesnämnden.
Det kan således konstateras att statsministerns
förklaringar till att grundlagen inte följdes i Österri-
keärendet var ursprungligen att det förutsattes finnas
ett politiskt samförstånd i sakfrågan. Därefter angav
han tidsbrist vara skälet medan det slutligen i utfråg-
ningarna visade sig att orsaken var ren glömska.
Ingen av dessa tre förklaringar kan tillåtas legiti-
mera de åsidosättanden av grundlagens bestämmelser
i regeringsformen 10:6 som skett i Österrikeärendet.
Trots det har konstitutionsutskottets majoritet inte
funnit skäl att rikta kritik mot statsministerns eller
utrikesministerns handlande i detta ärende. Vilka
signaler skickar Sveriges riksdag därmed till landets
medborgare?
Alla vet att medborgare som brutit mot lagen - det
må gälla fortkörning, försenad skatteinbetalning eller
bristande deklaration - slipper inte ifrån påföljd ge-
nom att skylla på glömska, god tro eller tidsbrist. Det
har riksdagen bestämt, samma riksdag som inte ens
uttalar kritik när landets högsta politiker använder
dessa skäl som försvar för att de själva åsidosatt
grundlagen.
Att verkställande direktören i ett enmansföretag
egenmäktigt kan fatta viktiga beslut är lika självklart
som att landets statsminister inte kan göra det utan att
passera gränsen för sina befogenheter.
Sammanfattningsvis har Österrikeärendet hand-
lagts av statsministern högst personligen på ett sätt
som inte endast saknar stöd i grundlagen utan som
står i direkt strid med den. Avsaknaden av dokumen-
tation har omöjliggjort önskvärd kontroll och kom-
plettering av de muntliga uppgifter som lämnats un-
der utfrågningarna. Detta exceptionella avsteg från
praxis i svensk utrikespolitik är ytterst betänkligt.
Än betänkligare är emellertid att konstitutionsut-
skottets majoritet inte finner anledning att rikta kritik
mot statsministern för hans agerande. Konstitutions-
utskottet accepterar därmed i detta viktiga ärende att
det inte är grundlagen utan statsministern som be-
stämmer riksdagens inflytande på utrikespolitiken -
ett, som jag menar, farligt steg bort från demokratin.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av anmä-
lan i Österrikeärendet, reservation nr 1.