Herr talman! Låt mig först säga att i den officiella
grundlagskommentaren, Holmberg/Stjernquist, till
det här lagrummet, alltså regeringsformen 10:6, detta
apropå det här med "om så kan ske", nämns inte ordet
brådska. Det står: såvida detta inte är omöjligt av
särskilda skäl. Brådska nämns inte explicit, vilket
man möjligen kunde få intrycket att Barbro Hietala
Nordlund menade.
När det gäller brådskan kan man säga att i en ut-
vecklad och alltmer teknisk värld sker många beslut
snabbare än förr. Men det är faktiskt så att också
kommunikationstekniken utvecklas. Man behöver
inte skicka meddelanden på en löddrig springare som
förr, utan man kan använda en löddrig telefon eller
fax. Det finns faktiskt datakommunikation också, som
kunde ha använts.
Möjligheterna för exempelvis statsministern och
utrikesministern att få kontakt med Utrikesnämndens
ledamöter har också ökat. Det gör att det måste bli
mycket konstigt med det här resonemanget om bråds-
ka. Det finns numera mycket goda möjligheter att ta
sådana här kontakter även om man befinner sig i ett
främmande land - eller hur?
Sedan får jag också intrycket av Barbro Hietala
Nordlunds inlägg här att hon faktiskt lite försvarar
den position som statsministern snart övergav, nämli-
gen detta att om det är okontroversiellt så kan man
strunta i grundlagen. Då behöver man inte höra Utri-
kesnämnden, för man tror sig veta att alla tycker
samma sak. Menar verkligen Barbro Hietala Nord-
lund att det kan vara ett försvar? Den skansen försva-
ras ju inte ens av statsministern längre.