Fru talman! Årets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
har omfattat ett 30-tal ärenden. Flera av dessa har inte
föranlett något särskilt uttalande av utskottet. I andra
ärenden har utskottet kunnat ena sig och i några före-
kommer varianter och något mildare kritik från majo-
riteten där den inte ansett att det har gått att kritisera
från konstitutionella utgångspunkter men där ändå
just sådan kritik lämnats av reservanter.
I de flesta ärendena råder alltså ett slags samsyn
och konstruktiva påpekanden som jag menar är väl-
digt viktigt för oss ledamöter i KU när det gäller
granskningsbetänkanden - lyckade försök att höja
granskningen över partipolitikens ståndpunkter. Någ-
ra fall där blockreservationer förekommer är nog,
menar jag, exempel på något av ett misslyckande i det
här avseendet.
Det särskilda med KU:s granskningsbetänkande är
att vi överlämnar det färdigt till riksdagen som for-
mellt egentligen bara tar emot eller inte i det rådande
skick det är. Men för att få offentlighet kring hur vi i
KU resonerat i de olika frågorna hanteras gransk-
ningen som om den vore ett vanligt betänkande med
reservationer, debatt, beslut och voteringar. Kammar-
behandlingen av granskningsbetänkandet är i sig en
fråga för diskussion.
När frågor, fru talman, blir massmedialt heta ska-
pas lätt en attackerande och en försvarande sida. Jag
själv och Miljöpartiet som inte tillhör något politiskt
höger- eller vänsterblock kan därför i granskningen ta
ställning utan särskild lojalitetshänsyn till de andra
partierna. Det har jag också gjort efter bästa förmåga
under vårt arbete. Min strävan har varit att enbart
försöka se till saken och till vårt ansvar. Med tanke på
att jag i den rollen ibland blivit vågmästare har det
inneburit en tredje ståndpunkt som kunnat vinna
gehör hos majoriteten och sedan vävts in i den ut-
skottstext som har blivit majoritetens. Jag har alltså
lagt mig vinn om att också undvika att dra politiska
poänger eftersom jag anser att vår huvuduppgift i KU
när det gäller granskningen är att göra bedömningar
så fria som möjligt från just partipolitiken.
Fru talman! Konstitutionsutskottets gransknings-
ansvar är grundläggande och av stor betydelse för
vårt parlamentariska styrelseskick. Det är vi alla
överens om, och vi arbetar alla i den andan. Därför är
det också viktigt att vårt arbete håller en hög kvalitet,
inte minst i de offentliga utfrågningarna.
Det har då och då hänt - jag tror att vi alla är
skyldiga till det - att vi borrat djupare i frågor än som
är relevant. Vi hamnar på sidospår som leder fel, och
vi bromsar kanske inte i tid. Ibland upptäcker vi nya
huvudspår, som anmälande riksdagsledamot inte har
tänkt på och som i stället leder oss rätt. Utskotten har
möjligheter i detta avseende och utnyttjar dem också.
Med detta vill jag säga att vi ständigt behöver
ställa under debatt det sätt på vilket vi genomför vårt
arbete och ska tillåta oss en hög grad av självkritik.
Utskottet är ingen domstol. De som vi frågar ut svarar
inte under sanningsförsäkran, och vi har inga sank-
tionsinstrument. Däremot ska vi visa på bristerna i
regeringens handläggning och effektivitet och därmed
också på bristerna i demokratin. Det är vår uppgift.
Även om vi vid granskningen inte kan konstatera
felaktigt handlande ur konstitutionell synpunkt och av
den anledningen inte kan föra fram kritik, kommer
utskottet ofta fram till att regeringen hade kunnat
handla på ett annat och mer förutseende, helt enkelt
mer kompetent sätt. Det rör sig ofta om brister i pla-
neringen och kanske i ledningens helhetssyn. Politiskt
tunnelseende och ad hoc-lösningar gör regerandet
mindre effektivt och mer sårbart vad gäller kvaliteten.
Det här visar granskningen, och även om det alltså
inte är ett regelbrott som begås, finns det givetvis ett
politiskt pris i en annan ända.
Det anmälningsärende som vuxit sig störst under
vårens granskning handlar om Sydafrikasatsningen,
och det ärendet har vi tyvärr inte hunnit bli färdiga
med. För min egen del har just den frågan, eftersom
Miljöpartiet gjorde anmälningen, framstått som sär-
skilt viktig och intressant, men den får vi återkomma
till när granskningen har avslutats.
Den brist inom Regeringskansliet som tydligt
framstått i flera ärenden och som utskottet enat kriti-
serar rör upphandlingsförfarandet och hur väl lagen
om offentlig upphandling följts. Den kritiken borde
nu snabbt leda fram till ändrade rutiner, som säkrar
goda marginaler och framstår som ett föredöme för
andra myndigheter. Jag är övertygad om att upphand-
lingsfrågorna även i fortsättningen kommer att sättas
under lupp av förtroendevalda och av samhället i
övrigt.
Fru talman! Vad gäller de övriga ärendena åter-
kommer jag under respektive debattavsnitt. Jag väljer
medvetet att inte gå upp i de ärenden där utskottet
varit helt överens eller som kunnat läggas till hand-
lingarna utan något särskilt uttalande. I stället kom-
mer jag att välja de frågor där jag anser att ytterligare
belysning kan vara av värde. Jag har inte haft anled-
ning att reservera mig i något av granskningsfallen,
och det beror på att jag anser att olika varianter av
berättigad kritik har förts fram där det har varit befo-
gat och att jag inte står bakom reservanternas sär-
skrivningar.
I övrigt, fru talman, anser jag att regeringen borde
vara representerad under granskningsdebatten här i
kammaren.