Fru talman! Den här granskningen är en vital del
av den svenska demokratin. Det visar ju också att vi
redan har fått en vital polemik kring vissa frågor i
granskningen. Det är inte alltid helt okomplicerat hur
man lägger bedömningarna. Jag återkommer senare
till detta.
KU:s granskning är tillsammans med riksdagsre-
visorernas arbete vad vi kan kalla för riksdagens lag
eller regelmässiga kontrollmakt visavi regeringen. Vi
ska alltså se hur regeringen har verkat under författ-
ningen. Dessutom har riksdagen den politiska kon-
trollen via frågor och interpellationer och via gransk-
ning och motionsskrivande med anledning av olika
regeringsförslag samt granskning av dessa förslag i
utskottsarbetet. Sedan är det folkets sak att bedöma
huruvida riksdagen utför sina åligganden på ett till-
fredsställande sätt.
Granskningsverksamheten, som den nu ser ut och
som Göran Magnusson förtjänstfullt redogjort för i
dess allmänna form, utgår från vad som kan kallas för
en folksuveränitetstanke, dvs. att det är inför väljarna
ansvariga och av väljarna avsättbara personer som
svarar för granskningen av regeringsmakten. Det är
utomordentligt viktigt att denna granskning av en del
av den offentliga makten utförs med noggrannhet och
stort allvar.
All offentlig makt, dvs. all makt som påverkar
samhällsutvecklingen, utgår inte från regeringen. Det
vore kanske önskvärt om vi någon gång i framtiden
fick ett förhållande där en lika omfattande och in-
trängande demokratisk kontroll kunde genomföras av
storföretagens bolagsstyrelser och näringslivets top-
par som den vi utsätter regeringen för. Det är en tanke
som vi kanske ska återkomma till i annat samman-
hang.
Det har ibland anförts kritik mot den här gransk-
ningen. Som alternativ förs fram att en ämbetsman-
nagranskning, en författningsdomstol eller liknande
skulle så att säga vara att föredra. Men det är att åsi-
dosätta det politiska systemet. Det är att göra att vissa
personer genom sin speciella utbildning, yrke eller
liknande sattes som kontrollörer över de av folket
valda representanterna i politiken. Detta är en i grun-
den elitistisk tanke.
Politiska frågor, hanteringen av statens medel och
hur staten uppträder gentemot medborgare och övriga
invånare har sina inskränkt formella sidor men är
nästan alltid delar i processer där värderingar också
finns med.
Det finns inga över samhällets sociala och politis-
ka motsättningar stående personer som är helt obero-
ende av samhällets sociala och politiska liv; detta är
illusioner. Även om vi i Sverige har en god ämbets-
mannatradition som föreskriver oväld och opartiskhet
och att man i allmänhet förtjänstfullt lever upp till
detta måste det vara inför väljarna ansvariga och av
väljarna avsättbara personer som drar de nödvändiga
slutsatserna och drar upp gränserna om så att säga
rättstillämpningens inriktning, den allmänna inrikt-
ningen.
Utskottet har vid årets granskning - även om po-
lemiken kanske låter annorlunda - varit hyggligt
enigt. Detta är det, tror jag, viktigt att slå fast. Det
visar att det har gått att få fram bra slutsatser på de
områden som vi har granskat. Endast fyra reservatio-
ner är knutna till det här ärendet. Till sin karaktär -
om jag ska karakterisera reservationerna - har de
svårt att hitta egentliga konstitutionella frågeställ-
ningar. Det är snarare värderingsmässiga och politise-
rande frågeställningar som kommer in.
Liksom Göran Magnusson reagerar jag på vad ut-
skottets ordförande säger om vilka slutsatser som kan
dras av detta eller vilka slutsatser som dras när det
gäller reservationerna - att det skulle vara fråga om
en sorts regeringsmaktens arrogans. Det målas upp en
bild av att det förekommer en arrogans i den nuva-
rande regeringen. Det är en allmän bild som på något
sätt är den gängse bild som ska präglas. Men det är
kanske lättvindigt att flirta med den. Om vi granskar
utskottsordförandens exemplifieringar finner vi att
det egentligen inte handlar särskilt mycket om arro-
gans. Han tar upp frågan om Utrikesnämnden och
Österrike. Mats Einarsson kommer senare att ut-
veckla hur vi ser på granskningen av den frågan.
Men där är problemet snarare den nya situation
som Sverige ställs inför som medlem av EU, där det
är nödvändigt att beslutsprocessen i vissa situationer
är väldigt snabb. Detta är inte uttryck för arrogans
utan för ett problem som en ny situation skapar för
den svenska politiken.
Man måste naturligtvis tänka över samrådsförfa-
randet och hur man i det politiska systemet ska
handla. Regeringen ska ju representera Sverige och
gör det i dessa sammanhang, men ibland ställs man
inför situationer där man på kort tid måste ge ett
snabbt svar om den svenska positionen.
Denna fråga har vi ännu inte löst på ett riktigt bra
sätt, och utskottsmajoriteten benämner det också i
betänkandet som ett problem vi måste tänka på. Men
jag tror inte att man bör förfalla till att säga att nå-
gonting som har orsakats av denna problematik är ett
uttryck för arrogans.
Den andra frågan som Per Unckel anför som ut-
tryck för regeringens arrogans gäller omförordnandet
av chefen för Riksrevisionsverket. Här kan man ju
göra en helt motsatt bedömning. Regeringen tog
egentligen alldeles för mycket hänsyn till personliga
krav och önskemål. Därför fattade man beslutet för
sent. Man kunde ha fattat beslutet om vilken person
man ville se som chef för detta verk mycket tidigare.
Det är ju regeringens verk, och därför äger regeringen
frågan om tillsättning av personer. Man kunde ha
fattat beslut utan detta hänsynstagande till personliga
önskemål.
Detta var inte nödvändigt, men regeringen agera-
de ju här med en viss beslutsvånda. Det skulle jag
nog vilja beteckna som motsatsen till arrogans.
Också frågan om tjänsteupphandling är ett dåligt
exempel på arrogans hos regeringen. Lagen om of-
fentlig upphandling är något komplicerad. Det är
utomordentligt viktigt att upphandlingar sker och att
det blir en lika behandling av de företag som existerar
på marknaden. De ska ha samma möjligheter att få
sälja sina tjänster till staten när staten behöver varor
eller tjänster.
Men lagen om offentlig upphandling är inte lätt
att tillämpa - det har vi nog kunnat konstatera. Vi kan
också se att regeringen själv har tillsatt arbetsgrupper
som ska försöka granska hur arbetet har gått och vad
man kan göra för att förbättra och förstärka sina ruti-
ner.
Visserligen uttalar utskottet på den här punkten en
samfälld kritik, men upphandlingsbrister har ju, som
Göran Magnusson påpekade, också förekommit hos
andra regeringar. Därmed skulle alla svenska rege-
ringar plötsligt betraktas som arroganta eftersom de
inte har levt upp till bokstaven i lagen om offentlig
upphandling vid olika tidpunkter. I annat fall förfaller
Unckels uttalande till att vara allmänt politikergnäll,
vilket kanske inte är värdigt en ordförande i KU.
Likadant är det när det gäller Telia och Telenor.
Vi ska återkomma och diskutera det senare. Visst - vi
har inte granskat Björn Rosengrens famösa uttalande
om karakteristiken av den norska staten. Men man
kan inte säga att det är ett uttryck för arrogans när
regeringen hävdar svenska intressen i en konflikt med
en annan stat i en affär. Att regeringen hävdar att
affärsmässiga principer ska ligga till grund för affären
är ju en politisk uppfattning.
Den borgerliga reservationen är, vilket jag ska vi-
sa senare under debatten, egentligen ganska obegrip-
lig. Den utgår från värderingar och är ett politiserande
aktstycke och inte ett konstitutionellt aktstycke.
Samma sak gäller egentligen utnämningsmakten.
Som Mats Einarsson senare kommer att visa var de
höga statliga tjänsterna förr i världen ett överklassre-
servat. Går vi lite längre tillbaka var de ett adelspri-
vilegium. Men nu är det ofta folk som åtminstone har
en varierad social bakgrund. En del beskriver det som
att de har gjort en klassresa innan de kommer dit. De
representerar t.ex. bonderörelsen eller arbetarrörelsen
och har sina rötter där.
Detta retar naturligtvis Moderata samlingspartiet,
som ju inte kan befria sig från att vara överklassens
parti. Men det är inte uttryck för någon arrogans att
regeringen utser folk. Man får verkligen leva med
frågan om man lever upp till det som står i den mode-
rata reservationen, nämligen att stödpartier har fått
många utnämningar. Det är framför allt Centerpartiet
som har fått det och varit ett stödparti. Vi andra är
samarbetspartier.
Men om detta skulle vara skäl att avsätta alla ge-
neraldirektörer, så kan jag tänka mig att det blir pro-
blem i ett framtida borgerligt regeringssamarbete.
Men det får väl lösas på den borgerliga kanten.
Det är alltså, fru talman, viktigt att vi håller tung-
an rätt i mun när vi diskuterar granskningen och inte i
onödan skärper den polemiska tonen. Granskningen i
sig har ett utomordentligt värde - riksdagen kan visa
på när fel begås och tala om vilka gränser och regler
som gäller. Det är egentligen tråkigt att regeringen
inte är företrädd här och sitter på plats och lyssnar
och tar emot de synpunkter som kommer fram i
granskningsdiskussionen.
Fru talman! Jag har varit med i några gransk-
ningsdebatter. Det är konstigt, men man glömmer
alltid något. Årets granskning har blivit ganska bra,
och det är inte minst tack vare den utomordentligt
skickliga personal som konstitutionsutskottet har till
hjälp. Jag har blivit den som har fått påpeka detta vid
flera tillfällen, och jag får väl ta det som en god tradi-
tion att jag återigen får rikta ett tack till utskottets
personal. Den har gjort att denna sakliga och kvalita-
tivt goda produkt som detta betänkande utgör har
kommit till stånd. Jag yrkar på godkännande av ut-
skottets anmälan i betänkandet och avslag på alla
reservationer.
I detta anförande instämde Göran Magnusson (s).