Fru talman! Konstitutionsutskottet ber härmed att
få överlämna resultatet av sin årliga granskning till
riksdagens kammare för dess bedömning.
Konstitutionsutskottets uppgift är att granska hur
regeringen sköter sina ålägganden. En ledtråd för
utskottet är att hävda rätten, författningen och san-
ningen.
Den granskning utskottet har gjort i år är omfat-
tande och i inte så liten utsträckning kritisk. Om somt
är hela utskottet ense, om somt är vi oense. Det ut-
skottet redovisar i sitt digra betänkande - det som
kammaren har att ta ställning till - men inte minst allt
det underlagsmaterial som utskottet samtidigt bifogar
sitt betänkande är värt läsning för den som är intres-
serad av att försöka bedöma hur regeringsmakten
utövas och i vilken utsträckning regeringen följer de
principer i sin maktutövning som först och främst vårt
lands författning lägger fast.
En viktig fråga finns dessutom inte med i den
granskning som utskottet nu redovisar, nämligen
regeringens ansvar för statsministerns så omtalade
resa till Sydafrika. Här fortsätter granskningen för att
vi så långt det står i vår makt ska försöka klarlägga
vad som faktiskt har inträffat. Det är vår plikt att söka
sanningen. Framtiden får utvisa hur långt det är möj-
ligt att i detta hänseende komma.
Det som redovisas nu och som ska debatteras i
dag är emellertid mycket nog, Sydafrikaresan förutan.
Det handlar om regeringens förhållande till riksdagen
och dess utrikesnämnd. Det handlar om regeringens
hantering av den s.k. utnämningsmakten, dvs. vilka
som ska få vara chefer i våra statliga myndigheter.
Det handlar särskilt om en av de utnämningar som
har omtalats mycket under det senaste året, nämligen
förordnande av chef för Riksrevisionsverket. Det
handlar om regeringens diarieföring av brev - till
synes möjligen en liten fråga, men ändå aktualiseran-
de en av de viktigare principerna i vår författning,
nämligen öppenheten och därmed möjligheter för
medborgarna att ta del av den offentliga maktens
utövning. Det handlar om upphandlingen av tjänster
som staten är skyldig att göra enligt lagen om offent-
lig upphandling. Det handlar om orsakerna till sam-
manbrottet vad beträffar Telia-Telenor-avtalet. Det
handlar om regeringens samarbete - åtminstone än så
länge, får man möjligen tillägga - med Vänstern och
Miljöpartiet.
Vart och ett av dessa ämnen och flera härutöver
som utskottet också har granskat ger skäl till reflexio-
ner om hur regeringsmakten sköts. Senare debatter
under dagen får belysa dessa frågor mera i detalj.
I denna inledande diskussion finns det enligt min
mening snarast skäl att se till om det finns någon eller
några iakttagelser som förenar det som utskottet har
haft att säga om merparten av de ärenden vi har haft
anledning att granska. Låt mig ägna resten av detta
anförande åt att förmedla mina intryck och mina
övergripande slutsatser när granskningen ses i dess
helhet snarare än i dess delar.
Det finns nämligen enligt min uppfattning ett
slags regeringsmaktens arrogans som går som en röd
tråd genom flertalet av de frågor som utskottet i dag
redovisar. Låt mig exemplifiera vad jag menar genom
att se till några av de viktigare ärenden som utskottet i
dag redovisar för kammaren.
Se för det första på Österrikefrågan och Utrikes-
nämnden. Regeringen är enligt författningen skyldig
att samråda med Utrikesnämnden inför viktigare
utrikespolitiska ställningstaganden. Tvivelsutan är
sanktionerna gentemot Österrike ett exempel på så-
dant viktigare ställningstagande. T.o.m. företrädare
för regeringen har inför utskottet medgivit att det är
så. Desto mera förvånad blir man när företrädare för
samma regering samtidigt medger att man inte ens
övervägt att kalla den utrikesnämnd som är forumet
för sådant samråd till överläggningar.
Alternativt har det hävdats, kuriöst nog samtidigt
som man påpekar att man inte ens övervägt det, att
det inte fanns tid för att göra det man inte hade kom-
mit på att man bort göra. Inför utskottet har det sam-
tidigt visat sig att andra regeringar visst har funnit tid
- sådan tid att det varit möjligt att genomföra det som
den svenska grundlagen säger att en svensk regering
är skyldig till.
Det kan möjligen framstå som en petitess att krä-
va att andra ska få delta i ställningstaganden kring
viktiga utrikespolitiska frågor. Samtidigt är Utrikes-
nämnden ett organ som har tillkommit för att medge
den reflexion, den eftertanke och det intag av olika
idéer som stora ställningstaganden kräver. Så här i
efterhand har det dessutom visat sig att eftertanke
före beslutet i detta fall var mer än rimligt att efter-
fråga.
Men som sagt: Regeringen kom inte ens på tanken
att detta var en fråga som den borde ha underställt
också andra partier i de i författningen angivna orga-
nen.
Se för det andra, fru talman, på hanteringen av
chefen för Riksrevisionsverket! Låt oss för en stund
åkalla minnet av vad som hände för nästan ett år
sedan. Det var en lång sommar. I tidningar och i
samtal utanför tidningarna illustrerades en långbänk
som får andra att framstå som oljade blixten när che-
fen för RRV skulle förordnas fr.o.m. den 1 oktober i
höstas. Det var oändliga samtal, delvis inför öppen
ridå, och det var finansministerns vid det här laget
smått världsberömda enstaviga presskonferens.
Hela denna fråga skulle möjligen ha kunnat läggas
till handlingarna som ett olycksfall i arbetet om det
inte hade varit för det faktum att chefskapet för RRV
är av en alldeles speciell karaktär, som några av oss
har haft anledning att skriva i ett särskilt yttrande till
utskottets bedömning. Riksrevisionsverket ska ju
tillsammans med bl.a. konstitutionsutskottet granska
hur väl tingen sköts av makten. Därför är det maktens
uppgift att säkerställa att ingen skugga ska kunna
falla på den nödvändiga självständighet som verket
har att leva efter.
Utskottet påpekar för sin del enigt att det inte
fanns skäl att dra det här i långbänk på det sätt som
regeringen gjorde vid förordnandet av Inga-Britt
Ahlenius, som det blev till slut, ett par dagar före full
tid. Ett enigt utskott påpekar dessutom att finansmi-
nistern gjorde fel som inte diarieförde två viktiga
brev, som hade varit betydelsefulla för den offentliga
debatten i frågan, i tid. Enkelt uttryckt: Statsråd har
inte rätt att gömma brev i madrassen.
Se, fru talman, för det tredje på upphandlingen av
tjänster! Det kan låta lite tekniskt och knöligt för den
som inte har haft anledning att ägna sig åt det själv.
Den enkla principen är emellertid att staten, när den
beställer tjänster, ska fråga flera för att få fram det
bästa priset och den högsta kvaliteten. Det ska främja
konkurrensen och därmed statens rättmätiga skötsel
av de medel som staten har till sitt förfogande.
Ett enigt utskott påpekar att det på denna punkt
finns allvarliga brister på flera håll inom regeringen.
Det är så allvarliga brister att utskottet i ett fall inte
ens har kunnat utröna vem det är som är ansvarig för
bristen. Det påminner om det gamla uttalandet om att
det stundtals förefaller som om makten är någon
annanstans.
Att frågan om upphandling har sitt allvar säger sig
självt, inte minst därför att regeringen är ett föredö-
me, eller i varje fall borde vara det, för andra. Hur i
hela friden ska man kunna räkna med att andra ska
sköta sina ålägganden väl om regeringen inte gör det?
Utskottets eniga kritik på denna punkt är mer än be-
rättigad.
Se, fru talman, på Telia-Telenor-affären! I denna
fråga är situationen den att många av oss skulle kunna
säga: Vad var det vi sade? Många av oss varnade
innan detta avtal slutfördes för att en affär mellan
Telia och Telenor, i synnerhet på de villkor som då
redovisades, inte hade förutsättningar att bli fram-
gångsrik. Likväl sade naturligtvis alla vi som var
emot affären från början att det, när den väl var ge-
nomförd, var vår förhoppning att den skulle kunna
fullföljas med ett för båda de ingående företagen och
folken lyckligt slut. Så blev det nu inte.
Utskottet har genom flera förhör klarlagt i vilken
utsträckning regeringen skötte sina åligganden i en-
lighet med de avtal som träffades på ett sätt som gav
förutsättningar för framgång. Utskottet är inte enigt i
sin bedömning, men både majoriteten och minoriteten
understryker att mera kunde ha gjorts. Vi som är mera
kritiska till regeringen i detta hänseende säger oss att
regeringen genom näringsminister Björn Rosengren
helt enkelt nonchalerade att hantera problem som låg
i öppen dager redan när avtalet slöts och som sedan
briserade i sammanbrottet för affären åtta månader
senare. Björn Rosengrens uttalande om Norge, ove-
tande om TV-kameror som inte var avstängda, står
som ett slags symbol för hur hela Telia-Telenor-
affären sköttes.
Se till sist, fru talman, på utnämningsmakten, dvs.
hur regeringen har utnämnt statliga chefer! I denna
fråga har företrädarna för mitt parti, Moderaterna,
funnit anledning att vara särskilt kritiska i våra obser-
vationer. När det gäller statliga chefer och chefstill-
sättningar förefaller detta i allt större utsträckning bli
en fråga som närmast för tanken till partipolitiska
förläningar. Det handlar om vänner och bekanta som
har gjort regeringspartiet stora tjänster. Inför utskottet
medger t.o.m. statsministern att det ligger något na-
turligt i att det blir socialdemokrater och i någon mån,
har det visat sig, centerpartister som uppfyller de krav
på förtjänst och skicklighet som grundlagen stipulerar
för denna typ av tjänster.
Förlåt uttrycket, fru talman, men jag tycker att det
är politiskt skandalöst att hantera utnämningsmakten
på detta sätt. Det är politiskt skandalöst att göra det,
men det är också djupt oroande inför framtiden med
tanke på den svenska förvaltningstradition som byg-
ger på att endast statsdepartementens ledningar är
tillsatta på politiska grunder medan cheferna i vår
förvaltning är tillsatta på andra meriter. Jag vägrar
helt enkelt att tro att grundlagens bestämmelser om
förtjänst och skicklighet är särskilt applicerbara bara
på vissa typer av politiska företrädare.
Fru talman! Som jag började med att säga är vi i
utskottet naturligtvis inte eniga om allt. Vi är eniga
om underlagsmaterialet för de reflexioner och be-
dömningar som man kan göra från olika utgångs-
punkter. Att oenighet då och då uppstår om slutsat-
serna är inget konstigt. Det är ändå viktigare att det
finns underlag för andra att göra sina egna bedöm-
ningar om de frågor som utskottet har behandlat. Det
material som utskottet överlämnar till kammaren i
dag blir därmed en rik källa att ösa ur för den som på
egen hand vill bilda sig en egen uppfattning om hur
regeringsmakten har utvecklats och hur den står i
förhållande till de principer som vårt folkstyre anger
för maktens utövning.
Det är viktigt för vårt folk därför att det ger un-
derlag för ett öppet och demokratiskt samtal om
grunderna för Sveriges utveckling, men det är också
viktigt för den regering som utskottet har granskat.
Här finns vägledning för den som vill ta åt sig av
kritiken för en bättre tingens ordning, så att det blir
lite mindre makt och lite mer ödmjukhet inför folk-
styrets krav.
Fru talman! Utskottets granskning anbefalles till
läsning, till reflexion och till efterföljd.