Herr talman! Jag hoppas att min gamla skolkamrat
Elisbeth Persson inte blir ledsen nu, men jag
tillskrev henne faktiskt inte den betydelse hon
tillskrev sig själv i detta sammanhang. Elisabeth
Persson har inte rösträtt i utskottet. Jag är väl
medveten om det. Det var inte heller Elisabeth
Persson jag syftade på. Men det finns andra partier
som inte ens har låtit ordinarie ledamöter vara
närvarande, fastän de kunnat, och delta i
diskussioner och voteringar. Det är uppenbart att
den kulan visste var den tog, och ändå tog den fel.
Elisabeth Persson har inte lyssnat på vad jag sade
om Socialstyrelsen. Vad jag sade var detta. Hade
det gällt en fråga om medicin och man hade bett
Socialstyrelsen yttra sig, hade våra
socialdemokratiska ledamöter inte accepterat att
bara kasta det yttrandet över ända. Normalt sett är
de ju förnuftiga i diskussioner av detta slag. Då
hade de lyssnat på det, för det är viktiga frågor. Jag
har inte talat om Socialstyrelsen i samband med den
fråga som vi diskuterar nu. Det var principen jag
tog upp. I vissa sammanhang duger det att lyssna på
experter. I andra sammanhang gör det inte det.
Elisabeth Persson säger att Lagrådet inte föreslår
några förändringar. På s. 69 och framåt i vårt
betänkande pekar Lagrådet på det som man anser
måste göras, om vi trots allt mot Lagrådets avrådan
bestämmer oss för att stifta lag på detta underlag.
Jag har läst det. Men det är uppenbart att Elisabeth
Persson inte har hunnit läsa det.