Fru talman! Jag vill också replikera vår värderade
ordförande. Jag har under hela mandatperioden
uppskattat utskottets ordförande. Det vill jag gärna
understryka.
Reservationen utgör ett paraply. Om jag får ett och
annat epitet i sammanhanget står jag gärna ut med
det. Verkligheten är dock att bakom denna
reservation skall man kunna samlas -- både de som
inte alls vill ha lagstiftning och de som vill ha en
lagstifting senare, kanske med modifieringar och
kvalitetsförbättringar.
Det är inte svårt att räkna ut att det troligen
kommer att tas initiativ under den allmänna
motionstiden i januari, som kan leda till ett normalt
tillkännagivande till den då sittande regeringen att
komma med förslag. Detta är en normal
parlamentarisk princip.
Jag vill ställa en fråga till Maj-Lis Lööw. Den
princip som rent juridiskt och formellt har
tillämpats är inte felaktig. Men enligt min
bedömning är den djupt olämplig. Man kör över
regeringen och regeringens kompetens. Den
bedömning man gjorde om att regeringen inte
skulle komma med något förslag är säkert helt
riktig.
Jag vill fråga Maj-Lis Lööw: Skulle
socialdemokraterna ha uppskattat det, om de suttit
i regeringen, att ett utskott hade agerat så här i
någon fråga?
Jag måste säga att det inte känns särskilt bra att just
lagutskottet tar ett sådant här initiativ och kliver av
parlamentarismen.
Maj-Lis Lööw säger att det finns starka skäl och
påpekar att Lagrådet också säger att om det finns
starka skäl, kan det här vara motiverat. Vilka är de
starka skälen? Är det ett stort folkflertal ute i
landet som trycker på i den här frågan, så att det
blir oundgängligt svårt att stå emot, eller finns det
skäl att avvakta och gå den vanliga vägen och låta
riksdagsledamöterna få en motionsrätt?