Herr talman! Låt mig inleda med en stillsam
reflexion med anledning av det nyss avslutade
replikskiftet. Jag trodde att det var avsikten med
debattartiklar att de skulle väcka reaktioner. Vad är
annars syftet med att skriva dem?
Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationen
och instämma helt och förbehållslöst i det särskilda
yttrandet. Där finns basen i mitt ställningstagande.
Jag säger det inledningsvis för att de ledamöter som
har behov av att placera in människor i olika fack
skall få det litet lättare. Men jag hyser en varm och
äkta förhoppning att nyanserna skall prägla den
efterföljande debatten mer än behovet att placera
in människor i olika fack.
Under mina juridikstudier i slutet av 60-talet
pratade man om s.k. lidbommeri. Det är
fortfarande ett begrepp i juridikkretsar. Det har
fått sitt namn efter en tidigare justitieminister, Carl
Lidbom, och det står som symbol för slarvig
lagstiftning, som är nästan omöjlig att tolka och
som ger väldiga komplikationer ute i verkligheten.
Därför är det tråkigt att konstatera att man är på
väg att slå nya rekord i den riktningen. Vad de
kommer att heta vet jag inte. Jag har inte kommit
på något bra, men majlööweri kanske skulle passa.
Elisabeth Persson säger att förslaget är väl
förankrat och väl utarbetat efter 20 års beredning.
Det är inte 20 års beredning. Det är möjligen 20 års
diskussion i helt andra frågor än vad som avser
lagstiftningen. Det är därför det har tagit sådan tid.
Det handlar inte om lagstiftningsteknik. Det
handlar om någonting helt annat. Jag återkommer
till det, herr talman.
Jag tycker att detta är upprörande ur demokratisk
synvinkel. Man struntar i Lagrådets kritik. Den är
inte marginell. Den är inte försynt. Den är allvarlig.
Jag tycker att det är upprörande att en majoritet i
svenska parlamentet så flagrant går förbi den.
Jag tycker också att man visar ett förakt för den
politiska beredningsprocessen. Jag skulle gärna ha
skrivit en motion, men jag har inte fått chansen.
Som Holger Gustafsson beskrev det, är det närmast
i kuppartade former man har jobbat i utskottet. Det
är formellt riktigt. Ja, jag vet det. Men formerna är
faktiskt närmast kuppartade, med hoppandet
mellan suppleanter fram och tillbaka. Betänkandet
är en kvalitetsmässig bottennotering.
Jag vill understryka, herr talman, att detta inte ett
ögonblick är någon kritik mot utskottets
kanslipersonal. Tvärtom. Jag är övertygad om att
utskottets personal måste ha mått professionellt
dåligt av att tvingas av politiker att skriva detta
aktstycke, som är så fyllt av skenargument, som är
så fyllt av bristande logik och bristande intellektuell
analys. Jag tycker alldeles särskilt att det är
beklämmande eftersom det är ett lagutskott.
Jag beklagar utskottsmajoritetens allvarliga brist på
respekt för den demokratiska politiska
beredningsprocessen. Men, herr talman, jag skall
gå över till sakfrågan och huvudfrågan, som
knappast har diskuterats ännu i den här debatten,
trots att vi har hållit på i snart två timmar.
Skall homosexuella par kunna gifta sig, dvs. ingå
äktenskap? Mitt svar är alldeles klart: Nej,
naturligtvis inte.
Varför inte det? Jo, därför att äktenskapet är
inrättat för mycket bestämda styften, som inte har
ett smack med homosexualitet att göra. Att man
sedan kallar det registrerat partnerskap ändrar
ingenting. Jag har glömt upphovsmannen, men jag
minns det direkta citatet: Snus är snus, om ock i
gyllne dosor.
I den kommersiella världen finns ett begrepp som
kallas för varumärkessnyltning. Det innebär att
någon försöker snylta på någon annans goda
renommé, t.ex. om någon t.ex. gör en logotyp eller
på annat sätt söker göra någonting likt något som
Volvo har gjort, eftersom man vill snylta på Volvos
goda image, kvalitet och liknande. Det är i lag
förbjudet. Man vågar inte kalla det för äktenskap,
eftersom man vet att det blir väldigt starka
reaktioner. Men man snyltar på äktenskapets goda
renommé, och vill helst att det egentligen skall heta
så.
Homosexuella par vill -- och jag kan förstå det -- få
samhällets hela sanktion och välsignelse. De talar
om att man skall bejaka deras kärlek. Den typen av
argument har varit uppe i debatten, att man skulle
förneka någon person någon annans kärlek. Det
handlar inte om det -- inte en enda sekund.
Kärlek och äktenskap har inte med varandra att
göra i lagens mening. Det har de faktiskt inte. När
jag började läsa juridik talade vår professor om den
dåvarande giftermålsbalken och började förklara
för oss kandidater, flickor och pojkar. Han sade: En
sak vill jag göra fullständigt klart för er: blanda inte
ihop äktenskap, giftermål och kärlek. De har över
huvud taget inte med varandra att göra när vi
diskuterar dessa frågor. Det är uteslutande fråga
om avtalstekniska ting och ekonomiska avtal.
Det må låta torrt och charmlöst, men det är faktiskt
så rent juridiskt. Jag råkade säga detta -- jag var
inte gift då -- till min blivande svärmor, och hon
blev mäkta förgrymmad. Hon trodde att jag
menade att jag såg det på det sättet, och det gör jag
naturligtvis inte. Kärlek är bland det finaste som
finns för mig. Men det gäller att inte blanda ihop
äpplen och päron. Det är precis som Ingela
Mårtensson sade: Kärlek kan man inte frammana
med lagstiftning. Sluta att tala om det! Det är inte
vad det handlar om.
Det är självklart för mig, och jag tror det är
självklart för alla i denna kammare, att vi skall visa
stor tolerans och djup respekt för homosexualitet.
Det är fullständigt självklart. Men samhällets
sanktion är någonting helt annat. Jag vill inte att vi
skall sanktionera homosexualitet. Det handlar inte
om fördomar, brist på kunskap eller intolerans. Det
handlar om värderingar.
Det handlar om ett synsätt. Det handlar om en
grundfilosofi. Det handlar om existensiella frågor.
Det handlar om ideologi. Det är därför som jag
tycker att det är så viktigt att den här debatten
präglas av respekt för varandra och för att vi
faktiskt har olika värderingar och kommer fram till
olika slutsatser. Det är det egentliga skälet till
varför den här frågan är så laddad. Sluta att tala om
lagstiftningsteknik!
Herr talman! Jag tycker att det utskottet säger är
särskilt anmärkningsvärt. Det är ett av de mest
anmärkningsvärda uttalanden jag har läst i ett
betänkande. I lagutskottets betänkande nr 28
längst upp på s. 9 står ordagrant under rubriken
Allmänna överväganden: ''Det bör inte ankomma
på samhället att -- genom lagstiftningen eller på
annat sätt -- ge uttryck för några värderingar när det
gäller människors sätt att ordna sin samlevnad.''
Jag har i kanten skrivit: Otroligt! Vad menar
utskottsmajoriteten? Tala om anarki och
hållningslöshet!, om den menar vad som står.
Jag slog också upp Bonniers lexikon under ordet
äktenskap. Återigen ett citat: ''Äktenskap är enl.
en klassisk sociologisk definition (Westermarck)
''en förbindelse mellan en el. flera män och en el.
flera kvinnor, erkänd av sed el. lag och medförande
vissa rättigheter och plikter både för makarna och
för deras barn'. Ä. är en uråldrig institution, som
dock sällan ensam reglerat det sexuella samlivet.
Sexuellt umgänge före Ä. tillåts hos de flesta folk
och betraktas ofta som ett förspel i valet av
äktenskapspartner. Mycket vanlig är också
förlovningen el. trolovningen. Ä:s ingående är
alltid en viktig social handling; genom
ceremonierna vid bröllopet erhåller Ä. social och
religiös sanktion.
Efter kontrahenternas antal skiljer man mellan
monogami (en man, en kvinna), polygyni (en man,
flera kvinnor), polyandri (flera män, en kvinna)
samt gruppäktenskap (flera män, flera kvinnor).
Polygyni och polyandri sammanfattas under termen
polygami el. månggifte. Monogamin är den
vanligaste formen för Ä. Polyandri förekommer i
större skala blott i Indien och Tibet. Ännu
sällsyntare är gruppäktenskapen. Däremot
förekommer polygyni (jämsides med monogami)
hos de flesta naturfolk och i de orientaliska
kulturerna. I den västerländska civilisationen har
monogamin blivit den enda erkända formen av Ä.,
ej minst genom kristendomens inflytande;
sidoäktenskap (frillo- el. mätressäktenskap) har
dock ej sällan förekommit, särskilt inom de hösta
samhällsklasserna. Förbindelser mellan närskylda
(incest, ''blodskam') hindras nästan överallt av sed
el. lag''
Herr talman! Jag stannar där, och jag ber om ursäkt
för att jag något kommer att överskrida min
anmälda taletid. Med tanke på det viktiga ärendet
hoppas jag att herr talmannen ursäktar. Min fråga
till utskottsmajoriteten är: Hur ser ni på polygami?
Hur ser ni på det? Är det mångkulturellt och
trivsamt, eller är det något annat? Hur ser ni på
incest? Är kärlek mellan två vuxna syskon okej? Är
den kärleken lika mycket värd?
Frågorna är djupt allvarliga, men jag vet att de
upplevs som provocerande. Mitt syfte är inte att
provocera. Mitt syfte är att väcka frågan och
diskutera den. Jag har försökt att ställa den under
de telefonsamtal jag fått, och de är ganska många.
Jag är övertygad om att de flesta har fått sådana
samtal.
Olika personer har ringt runt och försökt övertyga
mig. De har börjat med den mest förbindliga
inledning, vill veta, och det är väldigt rart och
gulligt. När jag har sagt att jag inte vill tala om
exakt hur jag tänker rösta, men att jag gärna skall
redogöra för hur jag ser på dessa frågor, har
samtalet rätt snabbt övergått i något annat. Jag
skall inte ta några detaljer, men ofta har det varit
allt annat än nyanserat, och det är inte jag som
börjat brista i nyanseringen.
Dessa samtal har en sak gemensamt. Jag har vid
samtliga dessa samtal frågat: Hur ser du på
månggifte? Den tystnad som då har uppstått i
samtliga dessa samtal har varit mycket talande. Det
har jag aldrig tänkt på, säger man. Jag säger: Gör
det en stund, jag väntar. Tänk högt. Jag har ännu
inte fått något vettigt svar.
Herr talman! Jag vill gärna ha den frågan besvarad.
Jag hoppas att jag kan få litet vettiga svar i denna
kammare.
Herr talman! Det handlar inte om att förneka
någon kärlek. Det handlar inte om jämlikhet. Det
handlar om grundläggande värderingar. Låt mig
klargöra min uppfattning, så att inte den riskerar att
bli missförstådd. Jag säger självklart ja till
äktenskap mellan en kvinna och en man. Men jag
säger definitivt nej till polygami. Jag säger definitivt
nej till incest, och jag säger också nej till sexuell
normlöshet. Jag tycker t.o.m. att
sambolagstiftningen är litet löjlig. Jag förstår den
inte riktigt, när det finns en utmärkt
äktenskapsbalk. Men den bekymrar mig föga.
Men vad enskilda människor gör i sina sovrum skall
samhället över huvud taget inte bry sig om. På den
punkten är det fullständigt fritt fram så länge de
som är i sovrummet själva är nöjda och överens.
Herr talman! Upplysningsvis vill jag tala om för
dem som till äventyrs funderar på min fråga att
samhället bestraffar bigami eller tvegifte med
fängelse i upp till två år. Det måste vara uttryck för
något.
Ett svar kan man också utläsa på s. 15 i
betänkandet. Där säger helt plötsligt
utskottsmajoriteten: ''Dock har även etiska motiv
anförts mot förbindelser mellan närstående
släktingar.'' Familjesakkunniga framhöll 1972 -- det
är bara 22 år sedan -- ''att dessa motiv grundar sig på
en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan
mot sexuella förbindelser med den hon vuxit upp
tillsammans med''.
Där passar det att hänvisa till 22 år gamla
uttalanden, trots att man tidigare har sagt att
samhället över huvud taget inte skall lägga sig i
detta genom lagstiftning eller på annat sätt.
Herr talman! Betänkandet är som sagt fullt av
pinsamheter och motsägelser. Utländska par är
allvarligt diskriminerade i förslaget. Det är ingen
tvekan om det. Men den diskrimineringen är
tydligen försvarbar, efter vad jag förstått av de
tidigare inläggen.
Det sägs också att Norden går i spetsen. Då skulle
jag vilja fråga: För vad? Är det för det som som står
på s. 27 där man citerar RFSL. Vi vet ju att de
tycker att det är självklart att få adoptera barn.
Men se det törs utskottsmajoriteten inte ta i. Då vet
man att terrängen är minerad. Då vet man att
samhällsmedborgare skulle reagera våldsamt. Det
stöter så många. Det törs man inte ta i utan går runt
det. Men vi vet naturligtvis att RFSL vill ha det så.
RFSL lär betyda Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande, men jag tycker oftast att
handlandet tyder på att det står för Riksförbundet
för slapphetens legitimering.
Samhällets normsystem är dess lagstiftning. Det är
oerhört viktigt att vara klar över det när man tillhör
den lagstiftande församlingen. Homosexualitet är
naturligt. Den biologiska mångfalden innehåller
mycket naturligt. Naturen visar upp många olika
fenomen, en del bisarra, och många olika
avvikelser. Men steget är ganska stort till att säga
att det är normalt. Samhället väljer nämligen ut och
definierar sin normalitet. Det är normsystemet som
syns i lagstiftningen. Det är det ramverk ett
samhälle vill ha. En klok man sade för länge sedan,
jag tror det var Magnus Ladulås, att land skall med
lag byggas. Jag tycker väldigt mycket om den
meningen.
Jag är övertygad om att homosexuell kärlek känns
lika fin för dem som är inblandade. Jag är
fullständigt övertygad om det, likaväl som jag är
övertygad om att det känns lika fint i polygama
relationer -- ändå tolerar vi det inte.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag än en gång yrka
bifall till reservationen i betänkandet.