Herr talman! Det ärende som vi just nu står i
begrepp att behandla är unikt i åtminstone ett
avseende: Det är förmodligen första gången som ett
riksdagsutskott har skrivit en hel lagtext. Som
sådant är det naturligtvis ett intressant experiment,
men resultatet är uppenbarligen inte särskilt lyckat.
Det framgår inte minst av det utlåtande som
kommit från Lagrådet, som vi normalt sett lyssnar
till. Vi vet att när lagar skall utformas och när vi
måste få vetskap om hur en lag fungerar i
förhållande till andra lagar vet Lagrådet bättre än
vi.
Man kan mot denna bakgrund ifrågsätta vilka
möjligheter som riksdagens ledamöter faktiskt haft
att påverka beslutet. Normalt har vi alla möjlighet
att läsa en proposition, reagera mot denna på något
sätt och därefter få ett utskott att väga samman
synpunkterna med det som föreslagits i
propositionen.
Denna möjlighet har vi inte haft nu, därför att
lagutskottets majoritet bestämt sig för att själv
skriva lagen. I själva verket har vi inte haft någon
möjlighet alls. Ja, vi som sitter i lagutskottet har
kunnat säga ja eller nej, men i övrigt har riksdagens
ledamöter fått förslaget för bara några enstaka
dagar sedan. Detta är, herr talman, inte
acceptabelt. Det är att fatta avgörande beslut på
alldeles för lösa grunder.
Det borde också vara rimligt att kräva att om
lagutskottet, eller något annat utskott, skall
utnyttja den nästan unika möjligheten att självt
skriva en lagtext skall det -- framför allt i ett så
omfattande ärende som detta -- ske efter det att en
stor majoritet av ledamöterna föreslagit och ställt
sig bakom detta. I själva verket har detta beslutats
med åtta röster mot sju.
Den enda möjlighet som vi nu har består, som jag
ser det, i att säga nej till förslaget. Det är denna
möjlighet som jag hoppas att riksdagen i dag skall
utnyttja.
Det finns en rad punkter där Lagrådet har framfört
kritik. Låt mig med utgångspunkt från denna kritik
få ställa ett antal frågor till majoritetens företrädare
i denna debatt.
För det första säger Lagrådet att den lagtekniska
lösning som lagutskottet valt i och sig är kortfattad
och inte alltför komplicerad. Detta verkar ju bra.
Men det också är enligt Lagrådet bara skenbart.
Tvärtom, säger Lagrådet, är det en synnerligen svår
uppgift att få en säker överblick över regleringens
fullständiga innebörd.
Lagrådet hänvisar till den förteckning över
författningar med anknytning till äktenskapet som
Partnerskapskommittén upprättade. Den
omfattade mer än sju sidor i betänkandet. Hur har
lagutskottets majoritet tänkt sig att lösa detta?
För det andra pekar Lagrådet på att lagutskottet
inte har tagit reda på hur alla de lagar som har
anknytning till äktenskapet passar in i det nya
lagsystemet. Man säger i det sammanhanget att
''underlag saknas därmed för en närmare
kartläggning av vilka oklarheter som den
föreslagna lagen kan medföra''. Hur har
lagutskottets majoritet tänkt sig att komma till rätta
med detta?
För det tredje pekar Lagrådet också på ett antal
problem som kan uppstå när lagstiftningen skall
tillämpas på fall med internationell anknytning.
Förutom i Sverige kommer inom överskådlig tid
med största sannolikhet lagstiftning om registrerat
partnerskap att finnas bara i Danmark och Norge.
Hur tänker sig lagutskottets majoritet att lagen om
registrerat partnerskap skall beaktas i relation till
andra länder?
Det blir omedelbart problem, eftersom Finland och
Island redan på det nordiska planet i sin lagstiftning
inte erkänner ett registrerat partnerskap.
För det fjärde: Även om man så småningom
kommer fram till att det är svensk domstol som är
behörig kan det bli problem till följd av
lagvalsreglerna, dvs. när det gäller att avgöra vilket
lands lag som skall tillämpas. I vissa fall har
domstolen att till sin grund lägga en främmande
rättsordnings regler. Har lagutskottets majoritet
några tankar om hur lagvalsreglerna skall
tillämpas?
För det femte skriver Lagrådet att ett registrerat
partnerskap kan komma att vålla -- som man själv
utrycker det -- ''betydande problem'' för dem som
är partner i ett sådant partnerskap, framför allt om
de är av olika nationalitet och har egendom
utomlands. Detta är ju en situation som kan
förväntas bli allt vanligare i och med ökad rörlighet
över våra gränser. Och jag vill fråga: Hur tänker sig
lagutskottets majoritet att det problemet skall
kunna lösas?
Lagrådets slutsats över alla sina kritiska synpunkter
blir därför att förslaget inte bör -- som man själv
uttrycker det -- ''läggas till grund för lagstiftning om
inte starka skäl kan åberopas härför''. Och jag
ställer frågan till majoritetens företrädare: Vilka är
de starka skälen för att man i så hög grad bara
bortser från Lagrådets kritik?
Efter den salva som Lagrådet avlevererar mot
lagutskottets egenhändigt författade lagförslag kan
man ju säga att det naturligtvis inte är första gången
som denna institution är kritisk. Nej, men det är
mindre vanligt att kritiken är så här omfattande.
Och det är direkt ovanligt att man -- med några få
undantag -- inte alls beaktar Lagrådets synpunkter.
När en regering kritiseras tvingas den åtminstone
att efter kritiken tänka till och göra en rad
ändringar. Om inte regeringen vill göra dessa
förändringar tvingas den åtministone att motivera
varför. Inte ens detta gör lagutskottets majoritet.
Just mot bakgrund av det unika i att ett utskott
självt skriver lag, och inte minst därför att
riksdagens ledamöter därmed inte har haft
möjlighet att genom motioner göra sin granskning,
fanns det ännu större skäl att verkligen lyssna till
Lagrådet. Så har inte skett mer än högst marginellt.
Därmed borde det också vara en självklarhet att
detta lagförslag inte bör ligga till grund för en
lagstiftning. Om det skall stiftas en lag på det här
området bör det ske på det vanliga sättet, dvs. efter
ett initiativ från regeringen. Om riksdagen vill
påskynda denna process bör det ske genom beslut
om ett tillkännagivande till regeringen. Förslag om
detta finns också i olika motioner.
Det finns redan nu förslag om att riksdagen skall
fatta beslut på det viset. Det sker genom att ett
enhälligt lagutskott tillmötesgår de önskemål som
framförts om att utreda förutsättningarna för en lag
för människor som bor i någon form av en
hushållsgemenskap. Detta ingick redan i direktiven
till Partnerskapskommittén. Trots detta fullgjordes
aldrig utredningsuppdraget.
Förutom relationen mellan en man och en kvinna,
för vilka äktenskap står till buds, konstaterar
utskottet att det redan i dag finns ett flertal olika
slag av hushållsgemenskaper och parbildningar på
annan grund som inte har möjlighet att på
motsvarande sätt rättsligt trygga sin gemenskap.
Detta är ett problem som ett enhälligt utskott nu
vill försöka lösa. Det finns därför, skriver vi,
anledning att se över vilka bestämmelser, framför
allt på det sociala trygghetsområdet, som på ett
eller annat sätt skulle behöva stärkas och förändras.
I ett tillkännagivande till regeringen föreslår
lagutskottet att en parlamentarisk utredning
tillsätts för att utreda vilka åtgärder som bör vidtas
för att öka tryggheten just för dessa grupper.
Därefter skriver utskottet så här:
''Uppdraget, som bör omfatta alla typer av
gemenskaper, vilka inte har möjlighet att ingå
äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper
som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt
närmare klarlägga vilka dessa behov är.
Utredningen bör också lägga fram de lagförslag
som utredningen finner påkallade.''
Bakom denna skrivning står sålunda ett enigt
lagutskott. Det finns inga reservationer i denna del.
Det står således ''alla typer av gemenskaper'' med
undantag för äktenskapet.
Min avslutande fråga till majoritetens företrädare
blir därmed: Hur är det möjligt att i ett första beslut
införa en lag om ett registrerat partnerskap och
därefter vara med och tillsätta en utredning inom
samma område?
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till
den reservation som finns fogad till betänkandet
och därmed avslag på lagutskottets
majoritetsförslag om att införa en lag om registrerat
partnerskap.
Moderata samlingspartiets syn på dessa frågor
kommer i övrigt senare att utvecklas av Lennart
Fridén och Göte Jonsson.
I detta anförande instämde My Persson, Lennart
Fridén, Inga Berggren, Bertil Persson, Göte
Jonsson, Stig Rindborg, Elisabeth Fleetwood,
Birgit Henriksson, Margareta Gard, Bengt
Wittbom och Olle Lindström (samtliga m).