Fru talman! För 50 år sedan avkriminaliserades
homosexualiteten. För 20 år sedan beslöt
riksdagen, som Elisabeth Persson redan har
påpekat, att homosexualitet var en från samhällets
synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.
I dag skall vi rösta om ett förslag till registrering av
partnerskap som ger samlevande av samma kön
möjlighet till det rättsliga skydd som samlevande av
motsatt kön har kunnat få genom att ingå
äktenskap.
En majoritet i lagutskottet lägger fram detta förslag
med förhoppning om att få stöd från en majoritet
av kammarens ledamöter. Detta gör vi inte för vår
egen skull eller på grund av något slags politisk
prestige. Vi gör det inte heller för RFSL:s skull --
representanter därifrån sitter förmodligen på
läktaren. RFSL har visserligen drivit denna fråga
mycket aktivt, men man har på grund av det blivit
litet av ett slagträ i debatten.
Fru talman! Vi gör det här för de människors skull
vilkas kärlek, ömhet och omsorg om varandra alltid
har ifrågasatts och ibland rent av föraktats. Alla
människor är så ivriga att understryka att de inte
vill diskriminera eller fördöma denna kärlek, och
det är 20 år sedan man i Sveriges riksdag sade sig
acceptera den. Trots detta ifrågasätts den
fortfarande på många olika sätt. Det har de senaste
veckornas uppjagade debatt verkligen visat.
Den här partnerskapslagen handlar om två vuxna,
ansvarsfulla människor som vill leva tillsammans i
ett frivilligt förhållande med omsorg, ömhet, kärlek
och troligen också sexuell attraktion. Det är en
önskan som vi alla känner igen, skulle jag tro. Det
enda ''felet'' är tydligen att känslorna hos den grupp
som vi i dag diskuterar riktar sig mot en person av
samma kön.
Vi kan diskutera i det oändliga varför det är så här,
hur många människor det rör sig om osv. Faktum
kvarstår. Dessa människor finns. De vill ta ansvar
för varandra, och de vill ha en lag som ger trygghet
i arvsrätt, efterlevandeskydd, giftorätt och allt som
vi andra kan få genom att samhället har skapat en
äktenskapsbalk. Frågan om att skapa en sådan här
lag blir då en jämlikhetsfråga.
Även ett sådant här parförhållande måste
naturligtvis kunna upplösas. Då behövs lagar som
reglerar bodelning m.m. Detta är samhällets sätt att
se till att ingen av parterna kommer till korta i en
sådan situation. Märkvärdigare än så är det inte.
Genom den här lagen uppmuntrar vi alltså
människor att ta ansvar för varandra, och vi
skyddar en eventuellt svagare part om relationen
inte håller.
Jag kan inte begripa varför detta skulle vara så
upprörande och varför så många människor och
enskilda grupper -- som uppenbarligen aldrig
kommer att beröras av denna lag -- har försökt
utöva påtryckningar på parlamentet för att vi inte
skall anta den här lagen.
Denna intolerans har inte varit helt olik den som
jag mötte från högljudda grupper i mitt förra
politiska uppdrag.
Låt mig säga någonting om innehållet i lagförslaget,
även om det är väl känt vid det här laget.
Vi har valt den, enligt vår mening, enda möjliga
konstruktionen av lagen. Den har också använts i
Danmark och Norge. Det är en separat lag som
ansluter direkt till de rättsregler som gäller för
äktenskapet; de bestämmelser som har med barn
att göra är undantagna. Lagrådet har kritiserat den
här tekniken, men man har inte ens, som vi skriver
i betänkandet, kunnat antyda att en annan metod
kunde vara att föredra.
Inte heller har Lagrådet föreslagit några
förbättringar i den lag som kritiseras. Lagrådet har
i själva verket sagt sig ha förståelse för att man har
valt den här konstruktionen av lagen. Lagrådet har
pekat på ett antal redan tämligen väl kända
svårigheter och har sagt att det kan bli så stora
svårigheter att man inte bör lagstifta i den här
frågan, om det inte finns starka skäl för det. Det
sistnämnda utelämnade Holger Gustafsson, den
värderade vice ordföranden, i sitt anförande. Vi
menar alltså att dessa starka skäl finns.
Det som Lagrådet bl.a. har pekat på och som
Elisabeth Persson också har tagit upp om de
internationella privaträttsliga konsekvenserna är
väl känt. Det är väl beskrivet av den utredning som
har föregått förslaget.
Det är svårare att förstå invändningen att det skulle
vara så svårt för den enskilde att överblicka
konsekvenserna av att man ingår ett partnerskap.
Äktenskapsbalken griper ju in i ett stort antal
författningar. Lagutskottets majoritet menar att det
måste var lika svårt för ett par som ingår ett
äktenskap att överblicka dessa konsekvenser.
Lagrådet pekar på de svårigheter som kan uppstå
internationellt om partnerskapslagen skall
tillämpas i förhållande till ett annat land med en
helt annan inställning till homosexualitet.
Svårigheterna är uppenbara. Det kan blir svårt att
hävda arvsrätt osv. Vi får utgå från att den som har
registrerat ett partnerskap med en utländsk
medborgare är medveten om det. Dessa
svårigheter kan kan inte heller vara större än de
svårigheter som uppstår kring sambolagen. Den
lagen är också en internationellt sett främmande
fågel. Det är dessutom en lag som berör otroligt
många fler parrelationer.
Hindren för att ingå partnerskap skall vara de
samma som gäller för äktenskap.
Hindersprövningen skall ske enligt svensk lag. Vi
menar också att minst en av de personer som
registrerar sitt partnerskap skall vara svensk
medborgare. Vi har tyckt att likheten med
Danmark och Norge är viktig i det fallet. Vi har
alltså velat ha en lagstiftning som ligger så nära den
i de andra två länderna som möjligt.
Detta leder mig fram till några ord om själva
registreringsförfarandet, som också har
diskuterats. Jag vill påminna om att detta faktiskt
är en lag med långtgående rättsverkningar. Den
ställer krav på parternas ansvar och uppriktiga
vilja. Registreringsförfarandet måste utformas
därefter.
Därför har vi menat att båda parterna skall vara
närvarande, precis som vid en borgerlig vigsel. De
skall inför vittne framföra sin begäran om
registrering. Det skall vara en av samhället utsedd
behörig person som tar emot deras begäran och
som sedan registrerar partnerskapet. Det är i stort
sett formalia kring detta.
Hur detta formella förfarande sedan utformas
lägger sig samhället faktiskt inte i. Inte heller när
det gäller en borgerlig vigsel bryr sig samhället om
ifall man klär sig fin, om släktingar får vara med
eller om man har en fest efteråt. Vem är beredd att
ställa sig här i kammaren och förbjuda eller
påbjuda någonting sådant? Ändå tycks detta på för
mig helt obegripliga grunder vara något av det mest
värdeladdade i frågan om registrerat partnerskap.
Fru talman! Låt mig också kommentera några av de
frågor som har surrat i debatten om partnerskapet.
Några undrar om inte detta bara är det första
steget. Sedan kommer adoption, gemensam
vårdnad och insemination. Det har rests krav också
kring dessa frågor. Jag kan bara svara för mig och
för det socialdemokratiska partiet. Detta är steget.
Det är inte det första steget. I det lagförslag som i
dag ligger på riksdagens bord tar vi uttryckligen
bort allt som har med barn att göra. Barns rätt i
samhället regleras för övrigt i föräldrabalken, som
hela tiden utgår från barnens bästa, inte från vad
föräldrarna vill. Föräldrabalken diskuteras över
huvud taget inte här i dag. Det finns heller ingen lag
som säger att man har rätt att kräva att få bli
förälder. Den frågan prövas alltid utifrån barnets
bästa om det gäller adoption och utifrån vissa etiska
regler om det gäller olika former av konstgjord
befruktning. Som jag ser det bygger samhällets
engagemang i dessa frågor på att man under vissa
förutsättningar hjälper barnlösa par att få ett barn
som de kunde ha fått själva. Därmed faller frågan
för homosexuella par.
Det har påståtts att de homosexuella utgör en sådan
liten grupp, det har för övrigt redan debatterats här,
att det inte skulle vara nödvändigt att lagstifta. För
mig har det ingen som helst betydelse om det är
1 %, 10 % eller något annat procenttal. Det är en
minoritet, och den finns. Därmed blir det en
jämlikhetsfråga för mig. Jag har utomordentligt
svårt att förstå varför en sådan lag skulle ge upphov
till fler homosexuella. Det har faktiskt påståtts på
fullt allvar!
Det påstås att homosexuella lever promiskuöst,
dvs. att de har sex hur som helst och inte behöver
någon partnerskapslag. Om detta vet jag inte något
med säkerhet. Det har inte heller någon betydelse
för mitt ställningstagande. Alla som uttalar sig så
tvärsäkert på den här punkten, borde kanske
fundera över om tvåsamheten någonsin har fått en
chans i omgivningens ögon. Är det inte i själva
verket så att vi just i tider som denna, borde
uppmuntra livslånga relationer i fasta par även
bland homosexuella. Den sidan av debatten
belystes mycket klokt av ett antal framstående
personligheter på Dagens Nyheters debattsida i
söndags.
Fru talman! I betänkandet står ett enigt utskott
bakom förslaget att utreda ett eventuellt behov av
ytterligare lagstiftning för olika typer av
''hushållsgemenskap''. Jag kan inte låta bli att säga
att jag tycker att det i första hand är en nödutgång
för kyrkan och andra. Men om detta plötsligt
uppblossande behov är så stort, så låt oss titta
vidare på det. För den sakens skull finns det dock
ingen anledning att lägga partnerskapslagen åt
sidan. Jag vill varna för att det kan bli svårt att hitta
en enkel konstruktion. Om det är svårt när det
gäller partnerskapslagen torde det inte vara något
mot att hitta en konstruktion för en lag som ger
generella rättsregler för ett så stort och skiftande
begrepp som hushållsgemenskap. Vi har varit
överens om att vi mycket väl kan studera frågan
vidare.
Fru talman! Det har fästs stor vikt vid det formella
förfarandet kring denna lagstiftning. Det kanske
inte är så konstigt, eftersom det är unikt att ett
utskott på eget initiativ lägger fram ett så här
omfattande lagförslag. Det torde också vara unikt
att det finns ett förslag som bör kunna samla en
majoritet här i kammaren samtidigt som det är
uppenbart att det inte finns en majoritet i
regeringen. Ett tillkännagivande kunde naturligtvis
förr eller senare ha tvingat fram ett lagförslag från
regeringen. Men med tanke på vilken regering vi nu
har förefaller det ändock barmhärtigare att bespara
den det här bekymret. Den konstitutionella
möjligheten finns. Trots allt, kära kolleger i
kammaren, är det vi här i riksdagen som utgör
landets lagstiftande församling.
Jag vill med stor emfas vända mig mot påståendet
att detta skulle vara ett hastverk och att vi har
slarvat fram förslaget. Vi har jobbat med frågan i
lagutskottet. Alla har inte deltagit i det arbetet. Tre
partier ställde sig från början vid sidan om arbetet
med att utforma förslaget, eftersom de visste att de
skulle reservera sig. Vi som har jobbat med frågan
har gjort det mycket seriöst. Vi har gjort en
utredning med ett omfattande remissförfarande. Vi
har tagit del av all samlad kunskap. Vi har tagit del
av erfarenheterna från framför allt Danmark men
också från den korta perioden i Norge.
Vi har duktiga jurister på kansliet. Reservationen
andas litet av tanken att det skulle finnas bättre
jurister på regeringskansliet och att de skulle kunna
göra ett bättre jobb. Jag vill vända mig mot det. Jag
är övertygad om att kansliets jurister har klarat att
hjälpa oss med den noggranna prövningen likaväl
som med allt annat.
Jag vill än en gång påpeka att Lagrådets yttrande
faktiskt inte säger att det inte går att använda den
här lagen. Man pekar på ett antal svårigheter, och
som jag redan har sagt är vi väl medvetna om dem.
Lagrådet säger inte att lagen inte kan tillämpas.
Utskottets ordförande uppehåller sig mycket kring
de formella grunderna och låter t.o.m. antyda att
kammarledamöter som någon gång i framtiden
skulle kunna tänka sig en partnerskapslag med gott
samvete kan rösta på reservationen. Holger
Gustafsson uppträder som alla tveksammas lilla
kardborre. Man skulle kunna säga att man inte
tycker att homosexuella inte skall ha jämlikhet men
att man inte vill vara med på hastverket innan
frågan har utretts vidare.
Jag vill ändock peka på att den reservation som har
fogats till betänkandet inte andas en tillstymmelse
till initiativ i den här frågan. Reservationen innebär
ett rent avslag. Det tas inget initiativ till att frågan
skall överlämnas till det duktiga regeringskansliet,
som det står om i reservationen. Den som i dag vill
ställa upp för den här gruppen människor och den
som i dag inte vill sitta här i kammaren och
bestämma vem man skall få älska eller inte kan inte
gömma sig bakom den här reservationen. De måste
i dag ta ställning och rösta för utskottsbetänkandet.
I ett avseende kan jag instämma med utskottets vice
ordförande. Jag vädjar att ni noga och ansvarsfullt
överväger ert ställningstagande.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i lagutskottets betänkande nr 28.
(Applåd)
I detta anförande instämde Margareta Israelsson,
Sigrid Bolkéus, Hans Stenberg, Inger Hestvik, Per
Erik Granström, Berit Andnor, Georg Andersson,
Sten-Ove Sundström, Carin Lundberg, Margareta
Winberg, Anita Jönsson, Johnny Ahlqvist, Owe
Andréasson, Bengt Kronblad, Ulla Pettersson,
Martin Nilsson, Sonia Karlsson, Ingrid Andersson,
Birgitta Dahl, Gunnar Thollander, Ingela Thalén,
Anita Johansson och Lahja Exner (alla s).