Herr talman! Som redan har framgått av debatten
är detta ett milt uttryckt annorlunda ärende.
Aspekterna är många på såväl handläggningen som
sakinnehållet. Av båda dessa skäl kan det lätt
skapas ett stämningsläge som leder vilse i debatten.
I den allmänna debatten har vi också på sistone
mött inslag från olika håll som inte befrämjar
debattklimatet. Åsikter om såväl
lagstiftningsmetoden som ämnet för betänkandet
måste självfallet i första hand mötas med argument
i sak. Schabloniseringar med tillmälen som
reaktionär, fanatisk, trångsynt eller ogin
underlättar inte det offentliga samtalet i frågan.
Herr talman! Detta är också ett ämne med många
värderingar och uppfattningar på religiös grund
eller baserade på andra etiska värden. Det är
beklagligt att de som inte kan dela sådana
värderingar eller ens förstå sig på dem
misstänkliggör de människor som med djup
övertygelse arbetar för sina åsikter. Då är det inte
längre frågan om oginhet eller trångsynthet. Jag
kommer osökt att tänka på det från Bibeln hämtade
talesättet om grandet och bjälken.
Faktum är ju att vi i det här landet är mycket dåliga
på att diskutera frågor utifrån moraliskt-etiska,
estetiska och allmänkulturella utgångspunkter. Här
gäller nära nog bara ekonomiska och sociala
infallsvinklar. Här skulle en europeisering göra
nytta, herr talman.
Herr talman! Detta är antingen en mycket viktig
fråga -- och i så fall borde den få ta sin tid och
handläggas därefter -- eller också är det inte en
viktig fråga, och då borde man också ha väntat med
den. Vi har ett antal frågor av stor vikt som vi borde
ha ägnat oss åt, men som nu flyttas framåt i tiden.
De är frågor som berör hela nationen och inte bara
en mycket liten minoritet.
Utskottsminoriteten reserverade sig ursprungligen
mot förslaget i två reservationer. På ett
häpnadsväckande sätt kastade sig den i denna fråga
tillfälliga majoriteten över den ena av dessa på
samma vis som en nödställd griper livbojen. Jag fick
direkt den uppfattningen att entusiasmen över den
skrivningen var bra mycket större än över den egna.
Över huvud taget har det varit något som inte
stämmer i den här frågan.
Resultatet blev att reservationen -- den som vi ser i
dag -- av en del uppfattas som en formaliefråga. I
förhållande till betänkandets ämne kan man tycka
så, men med tanke på vårt sätt att se på lagstiftning
har detta en nog så viktig substans. Det handlar om
lagars tillkomst, tyngd, funktioner, samband,
anseende och risker. De människor som vi
representerar kräver att vi stiftar bra lagar -- och på
rätt sätt. Det är dem vi representerar -- inte oss
själva. Den svenska rättens anseende måste
upprätthållas både inom och utom landet.
Jag blev förvånad ganska många gånger under den
tid vi arbetade i utskottet med den här frågan, inte
minst när jag såg hur ledamöter som vi aldrig
annars ser i utskottet kom inflåsande efter det att vi
hade börjat. Med en stel blick på klockan hoppades
de att vi snabbt skulle votera igenom det hela.
Sedan sprang de ut igen. Det ger inte ett särskilt
gott anseende om det skulle vara allmänt känt att
lagar stiftas så i Sveriges riksdag.
Herr talman! Jag sade tidigare att man har en
känsla av att något inte stämmer i den här frågan.
Om de socialdemokratiska ledamöter som drivit
frågan verkligen tror på en valseger i höst har de ju
chansen att få en lag på området beredd på vanligt
sätt. Då ger de alla sina kammarkolleger rätten att
motionera i anslutning till beredningen. Den rätten
har de med sitt agerande tagit ifrån alla oss andra.
Varför det?
Det kan väl ändå inte vara så, som en medresenär
på tåget i fredags misstänkte, att de vill ha detta
avklarat redan nu med hjälp av en tillfällig
majoritet för att låta en socialdemokratisk regering
slippa att lägga fram en proposition som inte har
folkligt stöd. En sak är klar. Detta är inte en lag som
ligger i samklang med majoritetsuppfattningen
utanför detta hus.
Jag vill fråga majoriteten bakom betänkandet:
Vilka grenar sågar ni av för dem ni avser att gynna
med lagen? Den frågan är viktig. Det är inte bara
lagstiftningsprincipen som Lagrådet har invänt
mot, utan det har haft invändningar mot detaljer på
punkt efter punkt. Ni har inte brytt er om något av
detta. Det ger mig ett intryck av att det hela är en
lek med principen: Sågar ni vårt förslag, sågar vi
ert. Men lagstiftning är inte en lek.
Jag är övertygad om att dessa, annars så ofta
sansade, ledamöter som jag möter varje vecka i
lagutskottet inte på samma sätt så fullständigt
skulle negligera ett utlåtande av Socialstyrelsens
experter i en fråga om regler för t.ex. medicin. Det
vore för riskabelt. Men i detta ärende bryr man sig
inte om dem som sitter inne med expertkunskaper,
som har överblick över sammanhang och samband,
som har internationella utblickar och lång
erfarenhet av rättstillämpning. Varför är det så?
Risken med att låta politiska principer styra
lagutformningen är att man i majoritetsställning
kan låta sig förledas att göra lagarna till verktyg för
politiskt agerande. Det tycker jag bör vara
förbehållet andra samhällen än vårt, och helst inte
dem heller. Det är därför jag mycket väl förstår de
inlägg som Elisabeth Persson tidigare har gjort här
i denna fråga.
Lagar skall vara de regler och ramar inom vilka det
politiska agerandet kan ske. Just därför måste
lagstiftning som ett ömtåligt arbete vara präglat av
eftertanke. Eftertanke innebär som alla vet att man
tänker före, om inte annat så för att undvika dess
från Hamlets s.k. vara-monolog så bekanta kranka
blekhet.
Herr talman! Slutligen skall jag, något mera
kortfattat, gå in på den andra huvuddelen i frågan.
Vi kan här konstatera att man gör en inbrytning
med en lag baserad på sexuell tendens i den
månghundraåriga lagstiftning som tillkommit för
att värna om äktenskapet. Den ursprungliga
giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag från
1350-talet, de landskapslagar den grundade sig på,
och alla bearbetningar och nyskrivningar därefter,
till det som i dag motsvaras av äktenskaps- och
föräldrabalkarna, bygger samtliga på synen på
äktenskapet som det som formar familjen som
reproducerande och barnafostrande grundsten i
vårt samhälle. Där kommer med
naturnödvändighet enkönade par till korta. Man
bryter inte utan vådor lagkontinuiteten i några
frågor, och definitivt inte i denna. T.o.m.
utskottsmajoriteten har ju erkänt detta genom att
ansluta sig till den ursprungliga reservationen om
att utreda alla samboendeformer utom
äktenskapet. Den politiska kullerbyttan är
frapperande.
I medierna har detta av olika tyckare framställts
som allt från en generationsfråga till en vital fråga
för att motverka aids. Detta är inte en
generationsfråga. Det är en fråga om värden och
värderingar.
Detta är inte en fråga om att motverka sjukdom.
Som i alla andra sådana frågor rör det sig främst om
ansvar och insikter. Personligt ansvar kan varken
lagstiftas fram eller lagstiftas bort.
I en intervju i går hävdade en känd homosexuell
profil att detta skulle vara ett led i kampen mot
våldet i samhället. Tillsammans med hans
inställning för egen del i frågan kunde jag inte finna
något seriöst i de argumenten.
Det är däremot viktigt att hävda att ingen får
diskrimineras på grund av sin läggning. Men det har
vi redan lagar mot. En del brister i gällande regler
för försäkringar m.m. som berör dem som av olika
skäl utan att vara gifta bor tillsammans kan utan
större svårigheter rättas till. Hur folk lever som bor
tillsammans är inget som bör läggas till grund för
lagstiftning. Det särskilda vaktslåendet om
äktenskapet är baserat på dess uppgift och funktion
i samhället.
Det är långtifrån alla homosexuella som vill ha
lagen. Främst verkar frågan ha drivits av en liten
högljudd grupp med en inte föraktlig andel icke
homosexuella. Bortsett från en del organisationer,
som vi inte alls vet hur representativa de är, så vet
faktiskt inte vi som skall ta ställning här i dag hur
de homosexuella i gemen ser på frågan. Vi hörde
tidigare i debatten här i dag hur Maj-Lis Lööw på
flera punkter sade: Jag vet inte med säkerhet. För
henne fanns det bara en viktig faktor i det hela:
jämlikheten var nog.
Det finns för många frågetecken i detta. Varför
hinner vi inte inhämta svaren innan vi skall fatta
beslut?
Herr talman! I en värdefråga som denna finns inga
klara partilinjer. Jag vill t.o.m. hävda att en uttalad
partiståndpunkt måste gränsa till risken för
samvetsövergrepp. Här bör gälla samma regler
inom partierna som i den gamla regeringsformen
från 1809, att ''konungen icke fick låta någon till
hans samvete tvinga eller tvinga låta''.
Herr talman! Med förhoppningen att kammaren
skall låta sig vägledas av begreppen besinning och
eftertanke yrkar jag avslag på hemställan och bifall
till reservationen och ställer mig självfallet bakom
det särskilda yttrandet.