Fru talman! Det har tagit lång tid att komma fram
till det förslag till lag om registrerat partnerskap för
homosexuella som vi i dag skall fatta beslut om.
Man kanske kan säga att detta arbete började år
1973. Då uttalade en enig riksdag att den
homosexuella samlevnaden från samhällets
synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform.
Uttalandet följdes av motioner som resulterade i en
utredning i början på 80-talet och en partimotion
från Vänsterpartiet i slutet av 80-talet. De följdes
så småningom av motioner från såväl
socialdemokrater som folkpartister. Vidare har
Partnerskapskommittén arbetat i drygt två och ett
halvt år, understödd av bl.a. en bred
flerpartimotion -- författad av Kent Carlsson -- med
ett färdigt förslag till lagtext.
Partnerskapskommitténs betänkande
remissbehandlades och diskuterades ovanligt
ingående för att vara ett utredningsbetänkande.
Slutligen lades det gedigna, men något ovanliga,
arbetet fram under våren i lagutskottet. Och nu
resulterar arbetet i det lagförslag som vi nu skall
fatta beslut om. Detta förslag har, precis som en
proposition, remissbehandlats av tunga
remissinstanser.
Få, om ens något, lagförslag har stötts och blötts
som detta. Det har verkligen inte hastats fram; det
har en tjugoårig historia bakom sig. Det förslag som
föreligger är ett mycket väl genomarbetat sådant.
En lag om partnerskap fyller främst två funktioner.
Dels innebär den att två homosexuella människor,
som älskar varandra, kan lösa gemensamma frågor
av juridisk och ekonomisk natur, dels bidrar den
också till att homosexuella får ett samhälleligt
erkännande och att den homosexuella kärleken
respekteras och erkänns på samma sätt som
kärleken mellan heterosexuella. Inför varandra och
omvärlden kan de som väljer att ingå partnerskap
få sitt förhållande legitimerat. De kan få en av
samhället sanktionerad ram för sin kärlek,
omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet, omsorg och
sitt ansvar gentemot varandra, något som alla andra
ser som en självklar rätt att kunna välja. På samma
sätt som ett äktenskap, ger ett partnerskap
rättigheter och skyldigheter gentemot samhället
och varandra.
Ett partnerskap kostar inte samhället något. Det
skadar ingen. Det innebär inget tvång. Det ger
endast homosexuella människor möjlighet till den
rätt och trygghet som heterosexuella ser som en
fullkomlig självklarhet. Partnerskap kan enbart
ingås av vuxna människor efter fritt val, och det
berör inte någon annans liv eller någon annans rätt.
Det tar inte ifrån någon annan något, och det
inskränker inte någon annans frihet, rättighet eller
integritet. Med ett partnerskap skyddas i stället ett
personligt kärleksförhållande, som skall få
möjlighet att utvecklas och respekteras.
Ett registrerat partnerskap är ett litet men ett
viktigt bidrag till kärleken i vår värld, som ju tyvärr
lider svårt till följd av kärlekslöshet, fiendskap,
intolerans och hat.
Fru talman! Vi kan vara stolta över att vi i vårt land
får vara med och anta en lag som tar bort
diskriminering och som ökar toleransen och
medmänskligheten i samhället.
Den homosexuella kärleken behöver allt stöd den
kan få. Annan kärlek hyllas minsann i en massa
sammanhang, exempelvis kärleken mellan man och
kvinna, mellan föräldrar och barn samt kärleken till
naturen. Även kärleken till fosterlandet ses rent av
som vacker och eftersträvansvärd. Men den
homosexuella kärleken omgärdas inte av samma
positiva uppmärksamhet. Den är i stället
osynliggjord, detta trots att det inte finns någon
annan skillnad mellan homosexuella och
heterosexuella än att homosexuella känslomässigt
dras till personer av samma kön och att
heterosexuella dras till personer av motsatt kön.
Lagen om partnerskap är ett steg bort från
fördomar och mot jämställdhet, bort från
diskriminering och mot tolerans samt bort från
homofobi och mot kärlek.
Under de senaste åren -- intensifierat under den
senaste månaden -- har jag och förmodligen de
flesta av ledamöterna i denna kammare fått ta emot
brev och telefonsamtal från människor som
engagerat sig i frågan. Till mycket stor del har det
handlat om försök till argument mot lagen. Jag skall
försöka bemöta några av de vanligaste
argumenten -- det går nämligen inte att bemöta allt
som man får höra. Mot den svartaste homofobi,
mot den djupaste skräck och mot de våldsammaste
fördomar går det inte att föra ett logiskt
resonemang. Men det finns naturligtvis också
människor som speglar en äkta oro för denna lag,
och argumentationen av det slaget innehåller några
genomgående frågeställningar.
Man säger t.ex. att det är så få människor som det
rör sig om, vilket Holger Gustafsson också var inne
på. Man säger att vi inte skall stifta lagar för en liten
grupp människor i samhället. Jag skulle då vilja
fråga: Hur många homosexuella människor behövs
det för att en sådan här lag skall kunna stiftas?
Räcker det med 4 %, eller måste gruppen
homosexuella utgöra 6 % av befolkningen? Jag
skulle gärna vilja ha svar på frågan om hur många
procent det måste vara.
Det sägs också att en partnerskapslag ger fel
signaler och att fler människor uppmuntras att leva
homosexuellt. Man är alltså rädd att dessa få
människor, något som man ju poängterar att det rör
sig om, skall ''smitta ner'' nationen och dra in resten
av den i förfall, om vi får en partnerskapslag.
Men homosexualitet smittar inte. Om man tror det,
och om man tror att dessa mycket få människor
kommer att förföra väldigt många till
homosexualitet, måste man ha den
anmärkningsvärda åsikten att homosexuell kärlek i
sig är så mycket mer lockande och frestande och
mer tillfredsställande än heterosexuell kärlek att
heterosexuella skulle överge sin egen sexuella
läggning för att välja att övergå till att bli
homosexuella, därför att det på något sätt skulle
vara bättre; det är ju de logiska slutsatserna av ett
sådant resonemang. Men jag tror egentligen inte att
någon anser det. Därför äger talet om att en
partnerskapslag är ett stort hot, en lag som rör så få
människor, ingen relevans.
Ingen människa väljer ju sin sexuella läggning. Det
är därför som motståndarna till en partnerskapslag
ofta talar om livsstil i stället för läggning. En livsstil
kan man i viss mån välja, och man kan ha åsikter
om den ena eller den andra livsstilens förträfflighet
eller fördärvlighet. Men en homosexuell läggning
väljer man inte. Den är ingen defekt och går inte
att bota. Den kan, som allt annat, undertryckas,
men den är inte utbytbar. Lika lite som man väljer
att bli heterosexuell, lika lite väljer man att bli
homosexuell. Oavsett om vi har en partnerskapslag
eller ej, kommer det alltid att finnas homosexuella
människor. Det vi bör fråga oss är vilka beslut vi
skall fatta för att de skall kunna leva i kärlek, inte
hur vi skall kunna motarbeta deras kärlek.
Att partnerskapet skulle vara ett hot mot
äktenskapet, som är det viktigaste fundamentet i
samhället, framförs ofta som ett argument mot
lagen. Då måste man fråga sig: Vad är det med
äktenskapet som gör det så utsatt och så bräckligt?
Om man menar att själva parbildningen,
tvåsamheten, ger stadga åt samhället borde man
vara för partnerskap, inte emot. Och de som oroar
sig för promiskuitet och lösaktigt leverne bland
människor i allmänhet och homosexuella i
synnerhet borde väl vara för, inte emot, en juridiskt
reglerad parbildning för människor som vill leva
samman i tvåsamhet. Var finns logiken? Var finns
förnuftet?
Äktenskapet ses ibland som ett viktigt fundament,
som är viktigt för familjebildningen. Det är sant att
inga barn blir till i ett partnerskap. Men inte
behöver vi äktenskapet för att föda barn. Såvitt jag
förstår är äktenskapet till för makarna. Ganska
många äkta par får barn, men det går faktiskt att få
barn även utan äktenskapets hjälp. En del får inte
barn trots äktenskapet. Fortplantningsförmågan
har inte ett dugg med äktenskapet att göra -- om det
är den som man ser som det naturliga och som
samhällets fundament.
Jag är inte orolig för att partnerskap skall bli
konkurrent till äktenskapet. Varken antalet
ingångna eller upplösta äktenskap kommer att
minska därför att vi har en lag om partnerskap.
Som jag sade tidigare, gör inte partnerskapet att vi
får fler homosexuella. Oavsett om vi inför lagen
eller ej, kommer de som är homosexuella och lever
nu och kommande generationers homosexuella att
utgöra i stort sett samma del av befolkningen som
nu.
Några går ännu längre och ser partnerskapet som
ett hot inte bara mot äktenskapet utan också mot
hela nationen och t.o.m. hela vår kultur. Total
normupplösning skulle drabba landet om detta
genomförs. Det är ingen hejd på vilka
konsekvenserna skulle bli.
Men i Danmark har den här möjligheten för
homosexuella att legalisera sitt parförhållande
funnits sedan 1989. Såvitt jag vet har Danmark och
danskarna inte blivit vare sig normlösare, gudlösare
eller mer osedliga på de här fem åren än de
möjligen alltid har varit. De homosexuella har
varken blivit fler eller färre. Enligt det danska
justitiedepartementet har tillämpningen av lagen
inte heller vållat några komplikationer.
Norge har haft sin lag i snart ett år. Inte heller
Norge har visat tecken på att gå mot vare sig
moralisk eller annan undergång. Man klarade såväl
OS som 17 maj, och inga norska äktenskap
rapporteras vara hotade -- såvida de inte var hotade
av annat dessförinnan. Den norska moralen är som
den alltid har varit.
Fru talman! Det finns också de som använder en
litet mer intellektuell och förfinad
motargumentation mot partnerskapslagen. För
dem kom Lagrådets yttrande som en skänk från
ovan. Men om man ger sig tid att verkligen
analysera vad Lagrådet skriver finner man snart att
det allra mesta är ett inlägg i den politiska debatten.
Lagrådet skall granska ett förslag ur lagteknisk
synvinkel och avhålla sig från politiskt eller
känslomässigt tyckande. Den här gången har man
gjort klara politiska ställningstaganden, som från
början till slut andas en avog inställning till
projektet.
Jag skall ge några exempel på substanslösa
uttalanden, som kan tyckas vara argument mot
lagen.
Lagrådet säger bl.a.: Att få en säker och aktuell
överblick över regleringens fullständiga innebörd
är en svår uppgift för en enskild person.
Är detta ett argument mot partnerskapslag borde i
logikens namn äktenskapet upphävas omedelbart,
eftersom det är samma laginnebörd som skall
överblickas vid ett äktenskap som vid ett
partnerskap. Det kan alltså inte vara svårare att
hantera de förordningar som hör till partnerskapet.
Lagrådet säger vidare: Det kommer att bli svårt för
myndigheter och tjänstemän att hålla lagen och
dess tillämpningar i minnet.
Detta skulle också vara ett argument mot
partnerskapslagen. Men vem i hela friden lagstiftar
man för? Är det för tjänstemän eller för dem som
lagen berör? Och hur gör tjänstemän i dag
beträffande äktenskapslagstiftningen? Håller de
alla äktenskapets rättsverkningar i minnet, eller
tillåter de sig att arbeta med äktenskapsfrågor i alla
fall och kontrollerar i lagar och förordningar då de
inte har varenda paragraf aktuell?
Lagråder skriver: Särskilda svårigheter kan tänkas
uppkomma när lagstiftningen skall tillämpas på fall
med internationell anknytning.
Ja visst! Det är därför som man i betänkandet så
ingående uppehåller sig vid de IP-rättsliga
problemen. Men detta är ju inget argument mot en
partnerskapslag. Då borde det vara värre med
sambolagen. Partnerskapslag finns i åtminstone två
andra länder i dag, och sambolagen är vi helt och
hållet ensamma om. Men när den kom 1987 sade
Lagrådet inte ett enda ord om några IP-rättsliga
problem. Ingen annan tog heller upp detta som ett
argument mot sambolagen.
Fru talman! Detta är inga bärande argument mot
den föreslagna lagen.
Slutligen vill jag säga några ord om
hushållsgemenskap. Det är möjligt att jag kommer
att dra över den anmälda tiden med någon minut,
men jag hoppas att det skall gå bra. Ärendet har ju
behandlats sedan 1973, och det är ibland svårt att
fatta sig kort i så viktiga frågor.
I brödtexten i direktiven till
Partnerskapskommittén står det att kommittén
borde överväga om en sådan lag bör omfatta enbart
homosexuella relationer eller om den i stället bör
utgå från någon form av hushållsgemenskap och i
så fall vilken. Partnerskapskommittén undersökte
detta, och man fann att det inte fanns anledning att
utgå från hushållsgemenskap. Lagen borde alltså
inte utgå från hushållsgemenskap, utan från
homosexuellas behov av partnerskap.
Vi gjorde en hel del försök att ta reda på hur många
som levde i hushållsgemenskap. Kommittén -- eller
rättare sagt SCB -- fann att ca 0,7 % av
befolkningen mellan 16 och 84 år bor ihop med
annan eller andra än personer ur sin
ursprungsfamilj, maka eller make, sambo eller
barn. Det är alltså 0,7 % som kan sägas bo i någon
form av hushållsgemenskap som inte har med
familjebildning eller äktenskap att göra.
Jag har många gånger undrat om behovet av
lagstiftning för de 0,7 % av befolkningen som bor i
hushållsgemenskap är en ren konstruktion, en
avledande manöver. Ärligt talat: om det hade
funnits några belägg -- innan diskussionen om
partnerskap kom i gång på allvar -- för att det fanns
uttalade krav från några som inte var homosexuella
men som bodde ihop eller hade hushåll ihop på
lagstiftning för att reglera deras samarbete eller liv
ihop, hade det möjligtvis varit trovärdigt. Men
såvitt jag vet är detta alltså ett nytt inlägg i
debatten.
Det finns de som påstår att de här kraven finns nu.
Men innan diskussionen om partnerskap dök upp
fanns det inte ett enda krav belagt från dessa
0,7 % -- av vilka en majoritet förmodligen är
homosexuella och kommer att få sina juridiska
behov tillgodosedda genom en möjlighet till
partnerskap.
Nu gör man alltså ett stort nummer av behovet av
lageglering av hushållsgemenskap. Plötsligt dräller
det av gamla vänner som står helt rättslösa
gentemot varandra och vars tillvaro hänger på att
deras gemensamma liv underkastas juridisk
reglering. Att kräva fortsatt utredning om
hushållsgemenskap är inget annat än trams, och det
är endast en konstruktion för att dölja motviljan
mot att homosexuella skulle få rätt att ingå
partnerskap.
Jag yrkar bifall till meningsyttringen, där
Vänsterpartiet säger nej till en vidare utredning.
Fru talman! Det kanske blir tillfälle under debatten
att bemöta diskussionen om adoptioner. Jag har
inte tid att ta upp den frågan nu, men om den
kommer upp i debatten tar jag tillfället att i en
replik redogöra för Vänsterpartiets syn.
(Applåder)