Arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Det är faktiskt ganska förvirrande att

lyssna till den här debatten. Först stod Laila Strid-

Jansson och argumenterade mycket starkt mot

starta eget-bidraget, och sedan blev detta det bästa

som man kunde ha för invandrare. Jag delar i och

för sig den uppfattningen, men resonemanget var

litet märkligt.

Med anledning av Ingela Thaléns anförande vill jag

först i all stillsamhet konstatera att det land i

Europa som har den högsta arbetslösheten är

Spanien. Såvitt jag vet är det en socialdemokratisk

regering som styr i det landet, så hennes

argumentation om nyliberalism osv. som orsak till

arbetslösheten faller ganska platt. Det är inte det

som är orsaken, för problemet finns i alla länder.

I vanlig ordning angriper Ingela Thalén Börje

Hörnlund, och han kommer säkert att svara för sig.

Men hon anklagar honom för passivitet, och jag

tycker att det är mycket orättvist. Det är

naturligtvis lätt att göra det, när ens egna förslag

inte testas i verkligheten, och jag hoppas verkligen

att de inte kommer att göra det. Men verkligheten

är ju faktiskt den att aldrig någonsin har så mycket

satsats på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som

under de senaste åren, och det har sina orsaker så

klart.

Den kris som vi genomlevt under de senaste åren är

egentligen ofattbar. Orsakerna är flera. En av dem

är arvet från 80-talets spekulations- och

koncentrationspolitik, då vi i Sverige prissatte oss

ur marknaden -- att det var så, det vet vi. En annan

är den förra regeringens oförmåga att under

högkonjunktur ta itu med Sveriges grundläggande

ekonomiska problem och bygga för framtiden -- jag

menar nu inte hus, för hus byggde man nog, utan

jag menar satsning på utbildning och på att hantera

de strukturella underskotten. Vi har också haft den

djupaste internationella lågkonjunkturen

någonsin.

Alla har fått vara med och betala för tidigare

politiskt och ekonomiskt lättsinne. Alla de som

drabbats av arbetslöshet har fått betala det högsta

priset. Arbetsmarknadspolitiken har fått bära en

mycket tung börda. Mängden av människor i olika

åtgärder har varit och är långt större än vad någon

ansett vara möjligt. Det har varit och är en mycket

stor påfrestning för dem som arbetar ute på

förmedlingarna. De har gjort ett gott jobb för att

kunna upprätthålla arbetslinjen så långt det är

möjligt, även om det har skett en del

misslyckanden, vilket är ganska naturligt. De nya

åtgärderna ungdomspraktik och ALU har gjort det

möjligt att få ut så många människor i åtgärder.

Inga andra åtgärder hade kunnat nå upp i dessa

volymer.

Men det finns en gräns för

arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska

möjligheter. Den stora åtgärdsvolymen innebär i

sig risker för snedvridning av konkurrensen och

undanträngning av ordinarie arbeten. Det är

bakgrunden till att en utredning nu skall se över

arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning,

inriktning och avgränsning liksom

Arbetsmarknadsverkets organisation. Det är

angeläget dels att dra lärdom av erfarenheterna av

den här påfrestande situationen, dels att undersöka

hur arbetsmarknadspolitiken kan förbättras.

Många av de krav som framförs i reservationerna

kommer att belysas av utredningen.

Det är ju så, som vi sagt tidigare och som vi

upprepar i detta betänkande också, att

arbetsmarknadspolitiken i sig inte kan avhjälpa

arbetslösheten. Den lindrar effekterna genom att

människor får tillfälliga arbeten, utbildning och

praktik. Alla politikområden -- ekonomisk politik,

utbildningspolitik, näringspolitik, regionalpolitik,

skattepolitik och miljöpolitik -- måste samverka för

att ge tillväxt och sysselsättning. Kampen mot

arbetslösheten måste stå i centrum för den

ekonomiska politiken.

Regeringen har vänt låneekonomi till sparande,

lagt grunden till ett framgångsrikt företagande och

fört en politik för långsiktig tillväxt och sparande

som nu börjar ge resultat.

Till skillnad från vad som varit fallet vid de flesta av

de senaste årens debatter om

arbetsmarknadspolitiken kan vi nu konstatera att

de flesta kurvor har vänt i positiv riktning. Vi har

tillbringat ganska lång tid i det arbetslöshetens

stålbad som Kjell-Olof Feldt under sin tid i den

socialdemokratiska regeringen så riktigt varnade

för. Nu börjar vi så sakta kravla oss upp till ytan

igen. Det går sakta, men det går åt rätt håll. Varslen

minskar, antalet konkurser likaså, antalet lediga

platser ökar. Den öppna arbetslösheten minskar

mer än ökningen av antalet personer i åtgärder.

Långtidsarbetslösheten minskar också.

Nyföretagandet ökar, liksom investeringarna.

Arbetsförmedlingarna har fått en nygammal och

mer angenäm uppgift -- att förmedla jobb.

Trots dessa ljuspunkter kommer situationen på

arbetsmarknaden att vara fortsatt svår.

Arbetsmarknadspolitiken måste fortsätta att

inrikta sig på arbetslinjen och på att förhindra

långtidsarbetslöshet och utslagning. Ungdomars

sysselsättning och utbildning prioriteras, särskilt

utsatta grupper som handikappade och invandrare

likaså. Inriktningen mot riktiga arbeten måste

ökas. Den nya åtgärden GAS hjälper till. Den är

ett medel t.ex. också för att få företagen att anställa

i stället för att ta ut övertid.

Laila Strid-Jansson angriper återigen GAS väldigt

starkt för att pengarna skulle gå till redan

framgångsrika företag. Jag tror att riktade åtgärder

som just syftar till att åstadkomma nyanställningar

är effektiva, eftersom de inte kostar så mycket. De

som anställer får pengar, inga andra. Generella

arbetsgivaravgiftssänkningar eller någonting

sådant skulle kosta oerhört mycket mer pengar.

Nu har vi den här höga arbetslösheten, och jag

tycker därför att det är ganska förvånande att

chefen för Arbetsmarknadsverket Göte

Bernhardsson nu föreslagit att ungdomspraktiken

och ALU skall trappas ner, även om han delvis tog

tillbaka det i går, enligt vad jag hörde. I morse

hörde vi också att han tror att arbetslösheten bara

skall minska marginellt under 90-talet. Det gör

uttalandena ännu mer obegripliga. Utskottet har

varje gång vi behandlat ungdomspraktiken och

ALU starkt betonat att åtgärderna skall vara

sistahandsåtgärder och att de inte skall tränga

undan ordinarie arbeten.

Stämmer de uppgifter AMS gått ut med, att ALU

ersätter 25 000 à 30 000 ordinarie jobb, är det ett

ganska ordentligt underbetyg åt

arbetsförmedlingarna. Det måste naturligtvis göras

någonting åt. Ansträngningarna att se till att man

inte tränger undan riktiga jobb måste öka. En av

uppgifterna för den nyligen tillsatta ALU-

delegationen är just att bevaka den frågan och att

utvärdera och följa upp, för att också få fram nya

idéer till projekt som inte snedvrider konkurrensen

men som kan vara värdefulla. Miljöåtgärder är ett

sådant område.

Jag vet inte vad AMS-chefen grundar sina

prognoser för resten av 90-talet på. Är det

socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och

ekonomisk politik, kan han ju inte ha särskilt stor

tilltro till den.

Vi kan konstatera att utan ungdomspraktik och

ALU hade vi haft betydligt fler människor i öppen

arbetslöshet. Inga andra åtgärder hade nått upp till

dessa nivåer. Vid socialförsäkringsutskottets

utfrågning nyligen, som arbetsmarknadsutskottet

var inbjudet till, fick vi ytterligare bekräftat vad vi

redan visste -- öppen arbetslöshet leder snabbt till

utslagning och stora sociala och mänskliga problem

för den enskilde samt till stora svårigheter att

komma tillbaka i arbete igen. Den öppna

arbetslösheten måste alltså bekämpas med alla

medel.

Självfallet måste utvecklingen noga följas och

åtgärderna trappas ned när arbetslösheten sjunker

till mer normala nivåer. Tyvärr är det fortfarande

en bra bit kvar innan vi når dit.

Så vill jag kommentera några av reservationerna:

När det gäller de riktlinjer för

arbetsmarknadspolitiken som Socialdemokraterna

hänvisar till i sin första reservation har vi i stort sett

samma uppfattning. Det är inga större skillnader.

Däremot har vi något annorlunda uppfattning om

hur man skall nå dit. Vår övertygelse är att det är

genom företagande och nyföretagande som de nya

jobben skapas. Många näringspolitiska och

skattepolitiska stimulanser i den riktningen är

genomförda -- förändringarna i arbetsrätten är en

sådan. Starta-eget-bidraget underlättar också för

människor med goda idéer att starta företag.

Socialdemokraterna föreslår en ny åtgärd --

ungdomsintroduktion -- som skulle leda till fler

varaktiga jobb. Mönstret är det avtal som träffats

mellan Svenska metallindustriarbetareförbundet

och Sveriges verkstadsindustrier. Tanken är god,

men enligt vad jag erfarit har detta avtal inte lett till

särskilt goda resultat -- trots att just den delen av

industrin nu börjar gå bättre. Vi tror därför inte att

det finns anledning att införa ytterligare en

åtgärdstyp nu. Men om man vill sluta sådana här

avtal på några områden på arbetsmarknaden finns

det självfallet ingenting som hindrar det.

Ny demokrati vill liksom AMS-chefen trappa ned

ungdomspraktiken och ALU. Samtidigt säger

partiet att arbetslösa måste aktiveras så att de inte

tappar kontakten med arbetsmarknaden. Man vill

införa en ALU-liknande verksamhet i

kommunerna. Det är ju just det som de åtgärder

som redan finns syftar till! Det är det som pågår. Jag

måste säga att jag inte riktigt förstår logiken i detta.

Så till frågan om resebidragen:

Socialdemokraterna och Ny demokrati har förenat

sig kring att återinföra de nyligen avskaffade

resebidragen. Regeringspartierna konstaterar att

dessa inte tycks stimulera flyttviljan i någon högre

grad. Under det gångna året har endast 70 miljoner

av de beräknade 200 tagits i anspråk. Vi vidhåller

därför att bidragen inte skall återinföras men att

regeringen skall följa vilka eventuella olägenheter

detta skulle kunna medföra.

Som jag sagt tidigare är ungdomspraktiken i allt

väsentligt en bra åtgärd. Nu måste man ställa större

krav på att praktiken ska leda till fortsatt

anställning med hjälp av rekryteringsstöd.

Införandet av finansieringsbidraget är ett led i den

riktningen. Anställs den unge efter första perioden

återbetalas avgiften. Vi menar att nivån 1 000 kr

per månad under första perioden och 3 000 under

andra är väl avvägd. Rapporter från

arbetsförmedlingar visar att avgiften inte är något

större hinder. En återbetalning av hela

finansieringsavgiften efter två perioder, vilket Ny

demokrati kräver, vore enligt vår uppfattning att gå

alldeles för långt. Villkoret för utbetalning av

bidraget andra perioden är ju faktiskt fortsatt

anställning. Ny demokratis förslag innebär att det

verkligen skulle vara fråga om gratis arbetskraft.

Jag tror att det blir fråga om mer reguljärt arbete

under den andra perioden än under den första. Det

är ju just det som Laila Strid-Jansson är så starkt

emot.

Akademikerpraktiken är ganska ny och har inte

riktigt hunnit att få fullt genomslag. Allt tyder på

att det är en mycket positiv åtgärd. Det är oerhört

viktigt för nyutexaminerade akademiker att få

komma ut i praktik för att testa sina kunskaper.

Företag som kanske inte hade tänkt sig att anställa

högutbildade människor får tillfälle att se vilka

fördelar detta skulle innebära. För dem skulle en

direkt anställning med rekryteringsstöd vara ett

mycket större steg att ta. Det är mycket angeläget

att bryta detta motstånd.

Vi välkomnar de avtal som träffats och som är på

gång för att höja kompetensen och för att skjuta

upp uppsägningar inom den offentliga sektorn.

Man måste sluta fler sådana avtal. Behovet av

kompetens inom vård och omsorg, oavsett om den

sker inom privat eller offentlig sektor, kommer att

vara stort i framtiden -- inte minst med tanke på det

ökande antalet äldre. Vi hörde vid utfrågningen om

offentliga sektorn att det inte kommer att dröja så

länge innan bristen på vårdpersonal är ganska stor.

Däremot är det angeläget att omvandlingstrycket

inom offentliga sektorn inte minskar. Det tillåter

tyvärr inte dagens samhällsekonomi.

Offentliga sektorn förbinds i stor utsträckning med

kvinnors arbete. Nedskärningarna är naturligtvis

ett stort problem för kvinnor, och detta måste tas

på största allvar. Kompetensutveckling, stimulans

av kvinnors företagande, olika attitydförändringar

för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden

är oerhört angelägna. En framgångsrik

arbetsmarknad är inte könsuppdelad. Regionala

resurscentrum för kvinnors företagande är en

angelägen åtgärd som kommer.

Men det är viktigt att påpeka att män har drabbats

betydligt mer än kvinnor av arbetslösheten under

hela lågkonjunkturen. Det har hela tiden skilt ett

par tre procent. Arbetslöshetssiffrorna för februari

visar på en nedgång i arbetslösheten, och det är

faktiskt kvinnornas arbetslöshet som sjunker mest.

I den allmänna debatten kan man ofta få intryck av

att kvinnor drabbats mest. Så är det faktiskt inte.

Så kommer jag till den fråga vi diskuterade tidigare:

praktik för invandrare.

Vi beklagar att Socialdemokraterna går emot

regeringens förslag till invandrarpraktik. Med

tanke på den utomordentligt svåra situation som

invandrarna befinner sig i -- det gjorde de för övrigt

även när vi hade gott om jobb -- anser vi att det är

en mycket angelägen åtgärd. Visst är en ökad

användning av de särskilda rekryteringsstöden bra

och skall uppmuntras, men med tanke på vilka

svårigheter många invandrargrupper har att över

huvud taget komma i kontakt med

arbetsmarknaden är det inte tillräckligt. Praktiken

kan ge en värdefull inträdesbiljett till

arbetsmarknaden.

Risken för att detta skall uppfattas som en alltför

positiv särbehandling bedömer vi i

regeringspartierna och Vänsterpartiet som

utomordentligt liten. Det särskilda

rekryteringsstödet är också en särbehandling.

Arbete är den viktigaste biljetten för att integreras

i det svenska samhället. Vi måste göra allt för att

minska arbetslösheten för invandrare. I dag

särbehandlas faktiskt invandrarna för fullt. De får

över huvud taget aldrig någon chans.

Laila Strid-Jansson talade mycket om

svenskundervisning. På den punkten är vi

naturligtvis helt överens, men det är inte det som

diskussionen handlar om. Det är klart att

invandrarna skall lära sig svenska först och att

undervisningen skall ske så snabbt som möjligt,

men det vi diskuterar är en annan fråga.

Ingela Thalén uttryckte litet försiktigt farhågor om

att åtgärden skulle vara fel just i detta läge, då det

börjar gå uppåt på arbetsmarknaden. Den skulle

t.ex. kunna skapa undanträngningsproblem. Jag

tror att den risken är ganska begränsad. Det är nog

ganska orealistiskt att tro att invandrarna skulle

vara först i ledet vad gäller de nya jobben.

Jag beklagar också att Ny demokrati inte tagit

ställning till förslaget om att regeringen skall få

innehålla 1,9 miljarder för att använda dem där de

ger störst sysselsättningseffekt och till insatser som

normalt inte finansieras över detta anslag.

Oppositionspartiers uppfattning brukar vara att

regeringar inte skall få använda pengar flexibelt.

Det är särskilt olyckligt eftersom vi vet att

Arbetsmarknadsverket har problem att använda

alla resurser på ett effektivt sätt med tanke på

volymen. Vi hoppas att Ny demokrati vid

omröstningen här i dag inser att det bästa för

sysselsättningen är att ge regeringen möjligheten

att satsa dessa pengar i angelägna projekt i hela

landet. Jag tycker att det är inkonsekvent av Ny

demokrati att vilja ge Arbetsmarknadsverket mer

pengar, samtidigt som partiet i en annan

reservation föreslår att mycket mer pengar skall tas

bort. Det är ganska ologiskt.

Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till

hemställan i betänkandet, utom i de delar där

regeringspartierna har reservationer. Jag yrkar

bifall till reservation nr 9, 25 och 30.