Arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Först vill jag säga att jag givetvis står

bakom alla reservationer som avgetts av Ny

demokrati. För att spara tid åt kammaren yrkar jag

emellertid endast bifall till reservationerna 2, 12,

22, 27, 29 och 32.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall ses som en

investering för framtiden, inte som konstgjord

andning för att snygga till arbetslöshetsstatistiken.

Investeringar under arbetslöshet skall leda till att

arbetskraften blir mera kompetent och kan klara

mera komplicerade arbetsuppgifter. Vår situation

med stor arbetslöshet kan t.o.m. leda till att Sverige

får en bättre position i framtiden som ett

högutvecklat samhälle med hög utbildningsnivå.

Vi tar avstånd från alla arbetsmarknadspolitiska

åtgärder som inte leder till ökad kompetens genom

utbildning eller riktiga jobb.

Vid detta sekels början såg vi en förändring från

bondesamhället till industrisamhället. Inför nästa

sekels början ser vi en förändring från

industrisamhället till informationssamhället. Det är

som ett informations- och högteknologisamhälle

som Sverige har möjlighet att konkurrera med

omvärlden. Detta är Sveriges framtid!

Arbetslösheten ger oss en möjlighet att utbilda

människor inför denna omvälvning!

Framtiden finns också i de små och medelstora

företagen, och det är endast genom att dessa har de

rätta förutsättningarna som de riktiga jobben

skapas. Dessa förutsättningar skall bestå i lägre

ränta, vilket vi oupphörligen pläderar för, låga

arbetsgivaravgifter och generösa

anställningslagar -- inte, som det tenderar att bli, i

statliga bidrag.

Ett företag som inte kan överleva av egen kraft har,

enligt de marknadsekonomiska krafterna, inget

existensberättigande. Därför kräver vi en ordentlig

och objektiv uppföljning av alla bidrag som genom

arbetsförmedlingen går till företagen, så att detta

inte bidrar till att livsdugliga företag konkurreras

ut.

För att främja den fria konkurrensen är det av

synnerligen stor vikt att fackens dominans på

arbetsmarknaden bryts och att arbetsrätten

reformeras. Dagens arbetsrättslagstiftning hämmar

arbetsgivarens vilja till nyanställningar och

försvårar den livsnödvändiga omstruktureringen av

svenskt näringsliv.

Arbetsmarknaden har i det närmaste stängts för

dagens ungdomar. Företagen vill gärna anställa

ungdomar. Men då dessa saknar erfarenhet och

därför inte kan utföra samma arbete som de äldre,

har företagen inte råd att anställa ungdomar.

Därför menar vi att man snarast skall införa

ungdomslöner. Det är inte rimligt att nyanställda

ungdomar har en lön som endast ligger ca 7 %

under de vuxnas och erfarnas löner.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste begränsas

till att gälla som en sistahandsåtgärd vid

arbetslöshet. Detta gäller t.ex. ALU och

ungdomspraktik. Det här ställer höga krav på

arbetsförmedlingarna, som måste få utökade

resurser för att höja sin kompetens. De

arbetssökande skall kunna kräva att få kompetent

rådgivning av förmedlarna för att kunna slussas in i

arbete eller utbildning.

Arbetslösa måste aktiveras så att de inte tappar

kontakten med arbetsmarknaden. Större krav skall

också ställas på de arbetssökande att ta erbjuden

anställning, även om det skulle leda till viss

lönesänkning eller något förändrade

arbetsuppgifter. Accepteras inte erbjudet arbete

skall arbetslöshetsersättning kunna dras in.

Vi anser att pengar bör avsättas till

arbetsförmedlingar för att kontrollera svartjobben

och de arbetslösas sysselsättning när de befinner sig

utanför de arbetsmarknadspolitiska

stödåtgärderna.

Det pågår för närvarande en utredning av AMS om

a-kasse-fusket -- AMS utreder sig själv mer eller

mindre. Därför är det anmärkningsvärt att

arbetsmarknadsutskottet i dagsläget inte vill ge

regeringen till känna att det är nödvändigt med en

omedelbar och objektiv utredning av det utbredda

a-kasse-fusket, vilket vi har begärt.

ALU skulle vara en sistahandsåtgärd. I stället

används ALU ofta som en förstahandsåtgärd vid

arbetslöshet. Inom detta område har påtagliga

undanträngningseffekter på arbetsmarknaden

uppdagats, vilket inte minst bekräftas av att AMS i

dagarna har gått ut med att 25 000--30 000

ungdomspraktikplatser och ALU-projekt är riktiga

jobb som utförs gratis.

Herr talman! Inte nog med att ALU förhindrar

riktiga jobb, ALU-anordnaren kan dessutom tjäna

ordentligt med pengar genom att anordna ALU.

Det som hittills inte är känt för många -- även det

ber jag arbetsmarknadsministern att

kommentera -- är regeringens förordning om ALU

och om statsbidrag till anordnare. I 9 § står det:

''Statsbidrag får lämnas till den som i samverkan

med länsarbetsnämnden anordnar verksamhet för

ALU. Bidrag får lämnas för de merkostnader som

föranleds av verksamheten.''

Vad är det egentligen som klassas som

merkostnader? Redan nu rinner det ut s.k.

merkostnader till ALU-anordnare.

Inte undra på att man undviker att skapa riktiga

jobb när detta fantastiska system finns!

Inte undra på att vi kräver en objektiv utvärdering

av de undanträngningseffekter och den

snedvridning av konkurrensen som denna åtgärd

har lett till!

Inte undra på att regeringen oupphörligen avstår

från att göra denna utvärdering! Den skulle

nämligen visa att ALU-konstruktionen är

katastrofal för arbetsmarknaden.

Vi menar att all vuxenutbildning måste samlas

under en och samma administration för att skapa

enhetlighet i systemet. Det måste finnas en samlad

kompetens inom förvaltningen för att bygga upp en

studieplan för den arbetslöse och för att kunna ge

bästa tänkbara service.

Inom ramen för denna administration skall

kunskap om AMU-utbildning, privat

uppdragsutbildning, gymnasial utbildning och

komvux samlas. Administrationen bör ligga hos

arbetsförmedlingarna, eftersom de finns

representerade på de flesta orter. Detta kräver

dock en avsevärd uppstramning av

arbetsförmedlingens organisation, som för

närvarande inte har kompetens för ett utvidgat

ansvar.

Vidare anser vi att ett enhetligt system för

vuxenstudiestöd bör utformas i samband med att

administrationen samordnas. Som det är i dag är

det helt vansinnigt att pengarna kommer från flera

skilda håll.

Vi säger också att regeringen bör tillsätta en

snabbutredning som skall undersöka möjligheten

till ett enda anställningsstöd. Detta skall vara

förhandlingsbart i både tid och procent.

Ungdomsarbetslösheten är i dag mer än dubbelt så

hög som den genomsnittliga arbetslösheten. Många

drabbas dessutom av långtidsarbetslöshet. Det

kräver kraftfulla omedelbara åtgärder.

Det är i detta arbetsmarknadsläge angeläget att på

alla sätt underlätta för människor, framför för allt

för ungdomar, som söker arbete på andra orter att

flytta dit där jobben finns. Denna möjlighet vill nu

regeringen, märkligt nog, förhindra. Stackars

ungdomar! Efter en nyligen genomförd

undersökning har det visat sig att de personer som

fått sina flyttningar betalda av AMS till stor del är

unga och att deras ekonomi inte är så god. Det

handlar i de allra flesta fall om personer som

antingen har gått arbetslösa eller som efter

avslutade studier skall ut på sina första jobb.

65 % av samtliga flyttningar betalade av AMS

gäller personer vilkas genomsnittsålder är 25--26 år.

Alla som flyttar är naturligtvis inte i behov av

ekonomiskt stöd vid flyttning. Det hade därför varit

av värde om det hade gått att diskutera någon form

av behovsprövning. Det hade också varit mera

tilltalande om det hade gått att återinföra de

aktuella flyttningsbidragen enbart fram till den 1

januari 1995, då gällande kontrakt mellan AMS och

kontrakterad flyttningsfirma löper ut. AMS skulle

förmodligen ha fällts för avtalsbrott, och då skulle

det handla om åtskilliga miljoner.

Regeringspartierna i mitt utskott var emellertid

inte intresserade av att diskutera frågan.

Det nu föreliggande förslaget från

Socialdemokraterna svarar i huvudsak mot min

grundläggande uppfattning i frågan, och därför

kunde jag ansluta mig till detta.

För att stimulera företagen till att anställa

ungdomspraktikanter anser vi att hela

finansieringsbidraget skall betalas tillbaka om

företagen anställer ungdomen efter fullgjord

praktik under tolv månader.

Innan företagen får den andra perioden av

ungdomspraktik skall ju enligt gällande

bestämmelser ett avtal upprättas med

arbetsförmedlingen om att företaget avser att

anställa ungdomen efter periodens slut. Detta avtal

får självfallet inte upprättas om företaget nyligen

varslat eller sagt upp personal.

Detta innebär att inte bara de sex första

månadernas finansieringsbidrag om 6 000 kr utan

även finansieringsbidraget för den förlängda

praktiktiden återbetalas. Totalt innebär detta ett

stimulansbidrag på 24 000 kr till de företag som

anställer ungdomspraktikanterna efter fullgjord

praktik. Med ett sådant stöd borde

rekryteringsstöd inte behövas, vilket vore bra från

besparingssynpunkt, eftersom det här inte belastar

statens -- milt uttryckt -- redan ansträngda budget.

Vi lånar i dag 180 000 kr per minut, så jag har svårt

att se det s.k. ljuset i tunneln. Men jag kanske har

missuppfattat det hela. Det kanske skulle vara

ljudet i tunneln av Sveriges ekonomi som rasar

ihop.

Företag som inte anställer ungdomspraktikanter

efter tolv sammanhängande månader skall försättas

i karantän om förslagsvis två år för utnyttjande av

praktikanttjänster eller likartad praktik.

Akademikerpraktiken menar vi skall följa samma

riktlinjer som vi har föreslagit beträffande den

övriga ungdomspraktiken. Det finns ingen orsak att

särbehandla akademikerna. Självklart bör

företagen betala en finansieringsavgift även för

dem.

På kort sikt är det relativt enkelt att vidareutveckla

de redan befintliga ungdomspraktikplatserna.

Ungdomarna skulle efter en avslutat kombination

av praktik, arbete och utbildning få någon form av

bevis eller betyg som visar vad de har lärt sig och

vad de har presterat under praktiktiden. Företagen

skulle få tillgång till utbildade och intrimmade

ungdomar.

I dag höjs röster för att de ungdomar som innehar

praktikplatser utnyttjas av arbetsgivarna eftersom

de är i underordnad ställning, speciellt inom

handels- och restaurangbranschen. Den nya

formen av praktikplatser skulle med sitt krav på

utbildning komma till rätta med detta.

Vi anser att man med dagens svåra arbetsmarknad

bör satsa på ett utökat antal beredskapsarbeten och

arbeten med rekryteringsstöd. Det belastar inte

arbetsmarknadsfonden som ju i dag går med

kolossalt underskott, utan kan i stället bidra till att

statskassan får in pengar i form av skatter och

sociala avgifter. Dessa bör även i lika stor grad

erbjudas till näringslivet som till kommuner och

landsting.

Vi tycker att ersättningen dock bör vara något lägre

än vid ordinarie jobb. Vi menar att ersättningen

inte skall överstiga 90 % av ordinarie lön. Detta för

att inte ta bort incitamenten för den enskilde att

aktivt söka ordinarie arbete.

Starta-eget-bidraget ger möjlighet för arbetslösa

med entreprenadtankar. Denna åtgärd skall endast

vara ett sista alternativ för den blivande

företagaren, för att inte ta bort incitamentet att

redan från början klara sig utan samhällelig

inblandning.

Däremot är det önskvärt att de blivande

företagarna får stöd, uppmuntran och möjlighet till

kvalificerad hjälp för att undersöka om företaget

har en livskraftig idé. I dag kan den presumtiva

egenföretagaren få hjälp av arbetsförmedlingen,

länsarbetsnämnden, länsstyrelse och i många fall en

inkompetent utvecklingsfond. Koordinering

saknas. Möjligheter för en samordning bör snarast

införas där vägledarnas kompetens att bedöma

projektens livskraft betydligt måste höjas.

Starta-eget-bidraget får inte heller leda till en

överetablering inom vissa branscher där bidrag

givits.

Vad som mer och mer framkommit under den

senaste tiden är att man från kommunernas sida är

alltför frikostig med bidragen. De nya företagen

konkurrerar ut redan etablerade företag på orten.

Ny demokrati menar att starta-eget-bidrag inte

heller får utgå till anställda som säger upp sig från

ett företag för att sedan efter kort tid starta

liknande verksamhet under bidragsform.

I den nuvarande extrema arbetslöshetssituationen

krävs vissa extraordinära åtgärder för att minska

den offentliga sektorn på ett mjukt sätt. Det är bra

men inte tillräckligt att

arbetsmarknadsmyndigheterna avtalar med

kommuner och landsting om utbildning och

kompetenshöjande insatser. Vi föreslår därför ett

särskilt stöd för aktiva insatser inom i första hand

vårdsektorn.

Förslaget innebär öronmärkta pengar till sjuk- och

äldrevården så att varslade sjuksköterskor,

undersköterskor och vårdbiträden m.fl. skulle

kunna vara kvar i vården. Åtgärden bör dock

tidsbegränsas till t.ex. tolv månader. Kommunerna

får ansöka hos arbetsmarknadsmyndigheterna om

bidrag, vilket måste inrymmas inom anslaget för

innevarande budgetår. Kommunerna beslutar

sedan i samarbete med vårdsektorn hur resurserna

skall fördelas på personalen. Ca 15 000 personer

kan beräknas få sysselsättning genom detta förslag.

En riktpunkt bör vara att ersättningen till

personalen inte får överstiga 90 % av tidigare lön.

Vi anser att regeringen snarast bör utfärda regler i

enlighet med dessa grundläggande riktlinjer.

Regeringen föreslår nu en ny praktik för

invandrare. Finansieringsbidrag skall ej erläggas av

den arbetsgivare som anordnar praktiken för

invandrare. Därmed åsidosätter man den fria

konkurrensen mellan svenskar och invandrare.

Detta system innebär diskriminering. Spelreglerna

bör vara lika för alla i landet.

Av olika rapporter framgår att många utlänningar

utestängs från arbetsmarknaden på grund av

bristande kunskaper i det svenska språket. Vi

menar att flyktingar och invandrare skall få stöd för

att lära sig svenska innan de får ta del av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vissa

ekonomiska sanktioner bör kunna företas om man

inte fullföljer ålagd svenskundervisning.

Vi anser att småföretagarnas entreprenörsanda

över huvud taget inte skall begränsas med några

turordningsregler och att alla företag med mindre

än 25 anställda skall undantas från LAS regelverk.

Merparten av dessa småföretag omfattas inte av

kollektivavtal. De har därför endast i undantagsfall

en facklig förtroendeman. Vi har utgått från att 25

anställda är en motiverbar gräns som bl.a finns i

vissa EG-lagar. Den svenska

styrelserepresentationslagen gäller vidare för alla

företag med mer än 25 anställda. Även större

företag måste emellertid ges bättre motivation till

nyanställningar. Därför föreslår vi att den av

utredningen förordade generella frikvoten på 20 %

av antalet anställda skall gälla för alla företag med

fler än 25 anställda.

Ny demokrati menar att GAS är ännu en

arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ur

konkurrenssynpunkt slår fel. Företag som redan är

framgångsrika och som redan har planerat att

anställa gynnas i detta läge vilket är synnerligen

otillbörligt. Skattebetalarnas pengar får inte

missbrukas genom att användas på redan

framgångsrika företag. Vidare har det under hand

framkommit att tillämpningen av den nya lagen om

GAS inte ger tillräcklig klarhet. Detta beror

huvudsakligen på att lagtexten utgår från

avgiftsunderlaget en viss bestämd månad och att

avgiftsunderlaget måste öka för att avdrag skall

kunna göras under 1994. En mängd exempel ger nu

vid handen att GAS inte kommer att ge avsedd

stimulans.

Eftersom det för budgetåret 1993/94 uppenbarligen

var en felbedömning med ett anslag på 28 miljarder

ur budgeten för arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

med det s.k. B 2-anslaget, föreslår vi att A 2-

anslaget, som det nu heter för 1994/95, på drygt 28

miljarder minskas med 10 miljarder.

Vid årsskiftet 1993/94 hade 25 % av anslaget

förbrukats, alltså efter halva tiden hade endast

drygt 7 miljarder av totalt 28 miljarder förbrukats.

Det är mycket anmärkningsvärt. Anledningarna är

många. Men eftersom ALU-åtgärder, starta-eget-

bidrag m.m. ej belastar budgetanslaget utan i stället

belastar arbetsmarknadsfonden, anser vi att det är

en felbedömning av regeringen att även för nästa

budgetår föreslå samma anslag.

Vi vill även ge regeringen till känna att det

ankommer på regeringen att ej förbrukade medel

som finns vid budgetårets slut sätts in i

arbetsmarknadsfonden, för att i någon mån

förbättra saldot. Detta motiverar vi med att

fondunderskottet som bara växer och växer inte

ingår i budgeten. Budgetutfallet redovisar alltså

inte det verkliga underskottet. Den

underfinansierade fonden får inte användas för att

frisera redovisningen av budgetutfallet.