Herr talman! Ja, Sonja Rembo, man har
åstadkommit ett historiskt rekordhögt
budgetunderskott och en historiskt rekordhög
arbetslöshet. Dessutom har man börjat rasera
välfärdssystemen, som betyder så mycket för
människors trygghet. Jag hoppas att chansen att få
åstadkomma mycket mera inte är så stor.
Sonja Rembo säger en sak som är intressant. Hon
säger nämligen: Vi har aldrig tidigare provat på en
fri arbetsmarknad. Jo, Sonja Rembo, det har vi
visst gjort! Vi har provat på en arbetsmarknad som
består i att den mäktige bestämmer allt och
arbetaren ingenting.
För att komma ifrån en situation i Sverige präglad
av maktlöshet och faktiskt också av misär slöt sig
människor samman och bildade fackföreningar och
politiska partier. De fick till stånd en utveckling
som innebar att människornas levnadsstandard och
trygghet översteg vad man kunde finna på de flesta
andra håll.
Jag har själv i den vardagliga kampen för
förbättrade villkor upplevt vad det betyder att inte
ha någon rätt till inflytande. Det kan handla om
arbetsmiljö eller löneformer eller om att förebygga
arbetsskador och att ha ett trygghetssystem som är
till hjälp när det gäller att skydda dem som har
drabbats i det här sammanhanget. Det kan också
handla om att över huvud taget ha inflytande över
vart ett företag eller en myndighet är på väg. Det
här har åstadkommits genom lagstiftning och
kollektivavtal, och det tycker jag är en bra modell.
Men för den skull kan det arbetsrättsliga
regelsystemet av många olika skäl behöva
reformeras. Man får sluta en annan typ av avtal än
som slöts för 25 år sedan. Detta vill sannerligen den
part som representerar arbetets intressen.
Nej, förnyelsen och framtiden ligger inte i en
marknadsliberalism där marknaden styr och där
människan egentligen inte får styra eller planera
medvetet. Det gäller inte pigjobb och det gäller inte
klasskillnader, utan det gäller att planera för
trygghet, omsorg, god miljö och en gemensam
tillväxt. Då behöver man också utveckla
demokratin, inte avveckla den. Därmed behöver vi
skärpa arbetsrätten, inte avreglera den. Vi behöver
alltså förstärka människors trygghet, inte försvaga
den.
Den linje som Sonja Rembo står för är inte bara en
partipolitisk linje, utan den är faktiskt också ett sätt
att se på samhällsstrukturen och drivkrafterna i
samhället. Det är mot den bakgrunden som jag tog
exempel från Frankrike, Spanien osv. De
kapitalistiska marknadskrafterna, det är vad jag
kallar det här, tar ingen hänsyn. Men
marknadskrafter kan utnyttjas för välfärdens skull.
Därför tror jag att Sonja Rembo och jag i slutänden
verkligen är varandras ideologiska motståndare
även om vi ibland förstår världen på ungefär samma
sätt.