Herr talman! Jag vill nog, Marianne Andersson,
påstå att det är en mycket betydande skillnad i
arbetsmarknadspolitisk inriktning mellan
oppositionen -- Socialdemokraterna och vänstern --
och regeringspartierna. Det handlar om volymer,
det handlar om initiativkraft, aktivitet och
satsningar på arbetslinjen, det handlar om
utbildningsvikariat, pengar till företagsutbildning,
arbetsmarknadsutbildning, att, som det så vackert
heter, få rätt incitamentsstruktur, så att människor
hellre studerar än att gå passiva med a-
kasseersättning, osv.
Det är väl ingen tillfällighet att den här
oppositionspolitiken i stora drag överensstämmer
med vad fackföreningsrörelsen kräver. I många
många fall överensstämmer den också med vad
Arbetsmarknadsverket anser, grundat på praktiska
erfarenheter i varje kommun.
Regeringen och utskottsmajoriteten står för en
passivitet -- det är fråga om avreglering, att vänta
på marknaden, vänta på exportindustrin och se vad
som händer. Så tycker jag att det har varit i samtliga
fall. ROT-exemplet belyser detta. Det är vi i
oppositionen som driver på för att något skall bli
gjort.
När det gäller medlen begriper jag inte varför man
vill avsätta 1,9 miljarder till regeringen. Vi har sagt
att regeringen i kompletteringspropositionen får
komma tillbaka till riksdagen med förslag på hur
man skall använda dessa pengar. Det går annars att
göra omdisponeringar senare under budgetåret --
det är inga problem. Varför skall vi dra undan
riksdagens beslutanderätt i dessa frågor?
Jag begriper fortfarande inte varför man sätter av
310 miljoner kronor till regeringen, det som
riksdagsrevisorerna kallar för lekpengar och anser
att man skall plocka bort och ställa till
Arbetsmarknadsverkets förfogande.
Nu kommer den ena rapporten efter den andra om
ungdomspraktik och ALU. Jag läste i senaste
numret av Arbetsmarknaden en artikel av Lennart
Schröder från Institutet för social forskning vid
Stockholms universitet. I en uppföljning från
Stockholm visas t.ex. att av dem som berörs av
dessa åtgärder finns bara 10 % inom
tillverkningsindustri och 33 % inom vård och
omsorg, där möjligheterna till jobb är mycket små.
Det sägs att nästan ingen har utbildning och
handledning och att det förekommer väldigt litet
kontakter med arbetsförmedlingarna. Det handlar
alltså i väldigt hög grad faktiskt om gratis
arbetskraft. I många fall handlar det om människor
som har fått gå från sina jobb och gå till
arbetsförmedlingen och som sedan kommer
tillbaka till jobbet utan att vara anställda där och då
får göra samma jobb till dålig ersättning.
Nog måste väl Marianne Andersson erkänna att
detta är en sänkning av kvaliteten inom
arbetsmarknadspolitiken och att det är ett
formidabelt problem inför framtiden att det är de
stora, omfattande åtgärderna som ser ut på det här
sättet.