Herr talman! Nu gör Sonja Rembo för jag vet inte
vilken gång i ordningen i denna typ av debatter den
vanliga sammanblandningen av solidarisk
lönepolitik och uppfattningen att alla skall ha exakt
lika mycket i kronor och ören i timmen för jobb
oavsett ansvar, befogenheter och kompetens i
yrkeslivet. Jag tror att i stort sett alla avtal i dag har
löneutveckling beroende på ansvar och beroende
på vad man åtar sig. Inom offentlig verksamhet
pågår en dramatisk utveckling när det gäller
lönerna. Men det handlar självklart om att man i
botten måste få ett utvecklande arbete. Detta
driver de fackliga organisationerna främst av allt.
Meningen är inte att man skall stanna i
ingångsyrkena, sade Sonja Rembo. Men det är ju
precis det som man varnar för i USA, att detta blir
följden. Jag vill åter peka på vad jag framhöll i mitt
inledningsanförande. De fackliga organisationerna
men också en del av industriföretagarna varnar för
att man nu skjutsar in stora skaror av unga
människor och människor som borde ha möjlighet
till utvecklande arbete i arbetsuppgifter som låser
in dem där när de i stället borde skaffa sig
kompetens för att vara med i den
konkurrensutsatta industrisektorns utveckling.
Detta gäller i lika stor utsträckning utvecklingen
inom den offentliga sektorn.
Sedan sade Sonja att politiken måste ändras när
förutsättningarna ändras. Då måste jag fråga:
Varför gör den inte det då? Det är ju problemet och
kärnan i vår kritik. Arbetsmarknadspolitiken går ju
bakåt, inte framåt, Sonja Rembo.