Arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Sönderslagna bilar, krossade

skyltfönster, kravallpoliser med tårgas, 250 000

demonstranter på gatorna. Har Frankrike återvänt

till 1968? Nej, säger bedömare i Paris, det är värre.

Vi upplever ett nytt 1788. Det är inte mindre än en

revolution som står för dörren.

Det började med ett oförsiktigt regeringsförslag i

slutet av februari. För att avhjälpa den svåra

ungdomsarbetslösheten föreslår regeringen att

arbetslösa ungdomar skall ges chansen att glida in i

arbetslivet på en låg lön. Den skall ligga på 80 % av

minimilönen 4 500 kr i månaden. Omvärldens

regeringar har skäl att betrakta den franska

ungdomslönerevolten med oro, också för sin egen

skull.

Det är på ledarsidan i Expressen i går som vi kan

läsa detta. Det är mycket viktigt att läsa det som

står där för att förstå hur det är.

I Spanien tvingas socialistregeringen, hårt pressad

av kapitalflykt och massarbetslöshet, att driva

igenom en arbetsmarknadens flexibilitet trots

fackets generalstrejk. Arbetsgivarna kan köpa in

unga arbetare till en lön som ligger 50 % under

gällande minimilön, vilket innebär rena svältlöner.

När den unge tas in på korttidskontraktet sparkas

den äldre arbetaren -- i Spanien.

Så ser verkligheten ut i Europa. Det är länderna

inom Europeiska unionen. Ingela Thalén skall nog

inte hoppas för mycket på ert tal om ökad satsning

på arbetslinjen där. Så mycket starkare är talet om

flexibilitet och arbetsgivarmakt på

arbetsmarknaden.

I Sverige är det delvis samma sak. I senaste numret

av AMS tidning konstaterar Marcus Storch, en av

ledande svenska industriledarna, att Sverige

behöver svensk industri men svensk industri

behöver inte längre Sverige. Det noteras litet

lakoniskt. För mig är det en katastrof, för mig är

det verkligen att ha övergivit demokratins

principer. Marcus Storch förklarar också att den

svenska arbetskraften är dåligt utbildad. Jag kan

hålla med om det. Svenska industriarbetares

utbildning hör till de lägsta i Europa. Men några

initiativ från regeringens sida har vi inte sett trots

att vi har krävt det år efter år. Marcus Storch kräver

lönedifferentiering, och han tycker att

arbetslöshetsersättningen -- som ett sätt att

förbättra arbetsmarknaden -- skall hållas på en så

låg nivå att man överlever, men inte mer.

Det här är den borgerliga synen på

arbetsmarknaden. Detta ligger bakom det

systemskifte som vi har upplevt och som Ingela

Thalén delvis har beskrivit. Massarbetslösheten är

här, och regeringen har givit upp. Jag vill anklaga,

och anklagar mycket hårt, regeringen från denna

talarstol. Vi har haft många debatter, hårda och

sakliga, ideologiska och tekniska, vad gäller

lagförslag. Nu går vi mot en valrörelse och mot en

situation där det svenska folket skall bestämma

framtiden. Jag menar att det finns fog för

anklagelserna.

Ideologiskt sett utnyttjar regeringen arbetslösheten

till att överföra makt och resurser till kapitalägare

och till dem som redan är resursrika, till att

försvaga fackföreningsrörelsen, riva sönder

välfärden och sänka lönenivåerna. Man talar om

riktiga jobb -- det är jobben inom den privata

sektorn -- som om inte jobb inom omsorg och vård

vore riktiga. Man försämrar arbetsrätten, man

försämrar a-kassan, man sänker skatterna. Då blir

det ett samhälle som skall överleva på

låglönetjänster och pigjobb. Men det innebär ingen

framtid för det svenska folket.

Ideologiskt anklagar jag sannerligen regeringen för

dess politik som är mycket tydligt uttryckt i

finansplanen.

Jag anklagar också Börje Hörnlund för att gång på

gång göra missbedömningar i

arbetsmarknadspolitiken och att ha en felaktig

strategi. Incitamentsstrukturen är försämrad,

utbildningsbidragen är försämrade, kvaliteten på

arbetsmarknadspolitiken har blivit sämre,

kompetensutveckling förekommer i mycket liten

utsträckning osv.

Jag anklagar regeringen för passivitet. Så var fallet

när det gällde ROT-programmet och kommunerna

som hann avskeda tiotusentals människor innan

man, i alla på några håll, gick in för en linje att

försöka hindra uppsägningar och i stället utbilda

människor. Man väntar på marknadskrafterna,

man väntar på en exportuppgång. Finansplanen är

fylld av cynismer och hycklande formuleringar om

solidaritet mellan de arbetande och de arbetslösa,

om att incitamenten genom sänkta försäkringar

skall bli större för att ta jobb. Det finns ju inga

jobb!

Jag anklagar verkligen regeringen för att

underhålla och utnyttja ett orättvist ekonomiskt

system till fördel för de mäktiga och välbeställda

och till nackdel för dem som inte har resurserna,

inte minst ungdomar och invandrare.

Vänsterpartiet har sin sysselsättningspolitik under

rubriken Arbete åt alla. Vi har ännu inte givit upp.

Det innebär att arbetsmarknadspolitiken inte kan

ta hela bördan av att klara arbetslösheten. Det

krävs en ekonomisk omfördelning som verkligen

driver fram en effektiv efterfrågan. Det krävs

näringspolitiska initiativ, investeringar i

infrastruktur, ROT-program, miljöförbättringar,

energiomställning osv. Passiviteten är total från

regeringens sida. Det krävs en stark

utbildningsdrive och kompetensutveckling i

arbetslivet. Regeringen har ännu inte lagt fram

något förslag annat än att tillsatt en mängd olika

utredningar från Utbildningsdepartementets sida.

Vi har lagt fram förslag om att ta till vara delar av

de stora vinster som uppkom i näringslivet genom

devalveringen genom att avsätta dem till en

framtidsfond för att gynna arbetsmiljön,

arbetsorganisationer och kompetensutveckling. Vi

vill driva fram frågan om arbetstidsförskortning. Vi

vill ha en försöksverksamhet och avsätta 1 miljard

kronor för att kunna titta på effekterna i olika

branscher. Inte minst vill vi ha en aktiv

arbetsmarknadspolitik.

Det kommer utredningar från EFA, Institutet för

social forskning, det kommer rapporter från AMS

och SKTF där man säger det vi har sagt hela tiden.

Arbetsmarknadspolitiken med den låga kvaliteten,

med allt större volymer i ungdomspraktik och

ALU, fungerar inte. Det leder till

undanträngningseffekter, det leder inte till

utbildning utan till försämrad kvalitet.

När jag läser AMS äskanden till

kompletteringspropositionen konstaterar jag att

det nästan är som att läsa våra motioner från i

höstas och från januari. Det gäller AMS krav på

personalförstärkningar, AMS syn på

ungdomspraktik, finansieringsbidrag, syn på ALU-

delegationen och ALU:s volymer,

arbetsmarknadsutbildning, rekryteringsstöd,

ungdomsintroduktion, företagsutbildning med

höjning av nivån till 90 kr i timmen för att få mer

volym, utbildningsvikariat och begränsningar av

utbildningskostnaderna, tidigareläggning av ROT-

åtgärder och flera andra saker. Jag tror inte att det

beror på att AMS uppfattning precis

överensstämmer med Vänsterpartiets i alla frågor.

Men jag tror att det beror på att AMS har ett ansvar

för sitt sakområde och är tvungen att ha en

ansvarsfull politik, som inte går stick i stäv med den

utveckling som vi har på arbetsmarknaden. Det är

ett allvarligt memento för regeringen.

På samma sätt har Riksdagens revisorer kritiserat

vad man kallar för lekpengarna till regeringen, som

i dag går upp till 110 miljoner. Varför lägger man

inte dessa under en hatt, Arbetsmarknadsverket?

Arbetsmarknadsverket skall prioritera mellan olika

orter och olika åtgärder. Varför skall regeringen ha

dessa pengar?

Riksdagens revisorer tar också upp frågan om

incitamentsstrukturen och vikten av att satsa mot

ordinarie arbetsmarknad med

arbetsmarknadsutbildning. Arbetslinjen måste

försvaras. Regeringen har givit upp den.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till

reservationerna 4, 6, 8, 10, 14, 17, 18, 20 och 21.

Det är socialdemokratiska reservationer som

överensstämmer med Vänsterpartiets

ståndpunkter och förslag i motionen, så det är

lämpligt att yrka bifall till dem. Jag vill vidare yrka

bifall till den borgerliga reservationen 25, där

regeringspartierna reserverat sig mot utskottets

beslut att inte stödja förslaget om

invandrarpraktik. Jag yrkar bifall till

meningsyttringen från Vänsterpartiets sida under

mom. 1, 9, 15, 23, 27, 43 och 51. Det innebär att

det är många goda förslag som jag inte yrkar bifall

till, men det är helt enkelt för att spara kammarens

tid. Jag står naturligtvis bakom min meningsyttring.

Några korta kommentarer kring dessa yrkanden.

Under det budgetår som vi är inne i har vi krävt --

och vi står fast vid det kravet -- att pengarna måste

utnyttjas i ROT-program och i utbildningsprogram

i kommunerna. Jag förutsätter att dessa pengar inte

kommer att dras in när vi har 600 000 människor

arbetslösa.

Jag noterar att man gång på gång hänvisar till den

arbetsmarknadspolitiska utredningen, som skall

lösa problemen. Men frågan är akut, och

utredningen har ännu inte börjat arbeta!

Jag noterar att socialdemokratin yrkar avslag på

vårt krav på att återställa reglerna om uthyrning av

arbetskraft till vad de var tidigare. Det är för oss en

mycket viktig fråga. Jag kan inte riktigt begripa vad

socialdemokraterna menar med att yrka avslag på

det mycket modesta yrkandet från vår sida. Kanske

är det ytterligare en återställare som föll.

Jag tycker att det är egendomligt att

socialdemokraterna står bakom utskottets syn, att

ALU-delegationen skall vara kvar och att

kringkostnaderna skall ha en nivå som baseras på

en ytterligare ökad omfattning av ALU-jobb. Det

stämmer inte med vår uppfattning. Antalet ALU-

jobb måste trappas ner till förmån för andra och

aktivare insatser. Detta är också ett sätt att komma

runt problemet med undanträngningseffekterna.

Jag vill starkt markera behovet av en del

otraditionella insatser. Vi har föreslagit att det skall

anslås 250 miljoner kronor till ungdomsprojekt.

Ungdomsprojekten skall arbetas fram tillsammans

med kommunerna i syfte att åstadkomma

miljöinriktade projekt i samband med de lokala

Agendaprogrammen ute i kommunerna.

Jag vill betona Vänsterpartiets förslag om den s.k.

Framtidsfonden för att man skall få till stånd

kompetensutveckling och om fonden för att få till

stånd utveckling när det gäller

arbetstidsförkortning. Vi har också påtagligt högre

volymer än vad regeringen har angående

arbetsmarknadspolitiska insatser, framför allt i

fråga om arbetsmarknadsutbildning och

beredskapsarbeten.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om

reservation 25 under mom. 42. Den handlar om

invandrarpraktik. Regeringen har kommit med ett

förslag som ursprungligen härrör från AMS om

särskild insats för invandrare. Det rör sig om

invandrarpraktik som klart skall åtskiljas från

ordinarie arbete -- detta är mycket tydligt utsagt.

Det är en fortsättning på andra säråtgärder som har

satts in, varav den senaste kom till stånd i somras,

nämligen praktik som anordnades i högst sex

månader i samband med kompletterande

utbildning av akademikertyp för invandrare. Enligt

AMS har denna åtgärd fallit mycket väl ut. Många

förmedlingar efterlyser ett särskilt riktat program

till invandrare för kompletterande praktik. I dag

tänjer man på gränserna i många andra regelsystem

för att få till stånd särskilt riktade program.

Den relativa generella arbetslösheten hos

invandrare är i dag 27 %. Arbetskraftsdeltagandet

är nära 40 %, inte högre. För många

nationaliteter -- afrikaner, iranier osv. -- är

situationen fullständigt katastrofal. Det här

förslaget bygger på samma principer som

invandrarpolitiken, jämlikhetsprincipen, och den

kräver särlösningar och säråtgärder för att

människor av utländsk härkomst skall ha samma

möjlighet som svenskar att ta sig in på

arbetsmarknaden. I dag förekommer det en

påtaglig diskriminering. Jag hörde Laila Strid-

Jansson tala om att det skulle vara en

diskriminering åt andra hållet. Det är verkligen

cyniskt, men det är å andra sidan vad man kan

förvänta sig från det hållet.

Arbetsförmedlingarna, AMS och

invandrarföreningarna vill ha denna

invandrarpraktik. Det är tydligt utsagt att det inte

skall vara fråga om ordinarie arbete. Det framgår

också tydligt av reservationen och av diskussionen

mellan mig och regeringspartierna att det skall

göras en särskild uppföljning, så att

invandrarpraktiken inte blir ett otillbörligt

utnyttjande av arbetskraft. Socialdemokratins och

nydemokratins motivering är att detta kan

provocera motsättningar mellan svenskar och

invandrare. Det tycker jag är skandalöst. Dessa

motsättningar uppstår möjligtvis av

socialdemokratins sätt att driva denna fråga.

Jag läste min förbundskamrat Blombergs

uttalanden i Aftonbladet häromdagen. Han sade

att det rörde sig om gratis arbetskraft, tvärtemot

propositionenes syfte. Vidare sade han att

motsättningarna mellan olika typer av arbetslösa

skulle öka. Det tycker jag är utomordentligt

obehagligt. Socialdemoraterna brukar fria till

Folkpartiet i regeringsfrågan. Den

socialdemokratiska basen, inte minst de fackliga

organsiationerna, brukar ofta tycka att det vore

bättre om ni friade till oss, men det finns ingen som

begär att ni skall fria till nydemokraterna.

Detta är ett stort program, 470 miljoner kronor. En

del tycker kanske att det är konstigt att jag hävdar

detta, eftersom jag nog är den främste

motståndaren till artificiell arbetsmarknad och

otydliga praktikjobb när det gäller ungdomar och

ALU. Ni accepterar förhöjda nivåer beträffande

ALU. Det gör inte vi. I det här fallet göder ni

fördomar, och ni misslyckas med att ge ett separat

riktad stöd till invandrarna, som är den i särklass

värst drabbade gruppen på den svenska

arbetsmarknaden.

Man kan alltid ändra sig när man skall votera, och

jag hoppas att ni rättar till tankefelet. Jag hoppas

att det är ett tankefel, eller möjligtvis slarv, och att

det inte är en djupt grundad uppfattning, för i så fall

blir jag faktiskt rädd, kära Ingela Thalén.