Arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Det finns olika sätt att möta och

förbereda sig för framtiden.

När jag lyssnar på socialdemokratiska företrädare

slås jag av hur traditionell deras argumentation är.

Där tycks inte finnas mycket av insikt om orsaken

och bakgrunden till de problem som Sverige brottas

med på arbetsmarknaden och i ekonomin. Än

mindre förefaller det att finnas några idéer om

framtiden. Inläggen präglas snarast av nostalgi; en

längtan tillbaka till 1960- och 1970-talen.

Detta återfinns också -- och mest utpräglat -- hos

den nye LO-basen, Bertil Jonsson som inte sticker

under stol med att han vill tillbaka till en gången

tids ordning och värderingar, nämligen solidarisk

lönepolitik, centrala förhandlingar mellan LO och

SAF för att fastställa vilket löneutrymme

samhällsekonomin tål, tvingande fonder för

företagen, höjda skatter, höjda arbetsgivaravgifter.

Vill man ha nya idéer, nya former eller

medarbetaravtal? Usch, nej! Det kan man absolut

inte tänka sig.

Som LO-tidningen summerar: ''Den nye LO-

basens programförklaring präglas av traditionella,

fackliga värderingar. Förändring och förnyelse är

ord han sällan använder.'' Det hade kunnat stå som

en krumelur i marginalen, en lustifikation, om det

inte hade varit så att vi alla är mycket väl medvetna

om LO:s stora inflytande över den

socialdemokratiska politiken.

Klassisk socialdemokratisk politik är den vision

partiet vill föra ut till väljarna. Det kan då vara på

sin plats att närmare granska innebörden av detta

budskap vad gäller arbetsmarknaden. En grundbult

i den klassiska socialdemokratiska politiken har

varit och är den solidariska lönepolitiken som ett

medel att styra löneutvecklingen i hela samhället i

den riktning som jämlikhetsideologin förutsätter.

För att få ett klarläggande av den djupare

innebörden av detta begrepp, som faktiskt låter

väldigt sympatiskt, kan man t.ex. gå till boken

''Folkhemsmodellen'', som en av konstruktörerna

av den socialdemokratiska

arbetsmarknadspolitiken, Rudolf Meidner, skrev

1984 tillsammans med Anna Hedborg.

Där kan man utläsa att den solidariska

lönepolitiken inte kan förenas med

marknadsekonomi utan kräver en stark

centralstyrning. Den leder till utslagning av svaga

företag och ökad koncentration till starka företag

och allt större enheter. Ägandet koncentreras till

storföretagen.

För att lösa de problem som detta anses förorsaka

och för att skapa garantier för den fulla

sysselsättningen krävs en aktiv

arbetsmarknadspolitik, en selektiv industripolitik

och en kollektivisering av kapitalbildningen.

Vi känner igen det. Det är denna politik som har

tillämpats i Sverige under flera decennier.

Vem kommer inte ihåg mångmiljardsatsningarna

på textilindustrin, stålindustrin, gruvorna, varven

och, för inte så länge sedan, bilindustrin? Dessa

gigantiska felinvesteringar gjordes på

skattebetalarnas bekostnad -- allt i det lovvärda

syftet att rädda jobben i verksamheter som inte

längre själva kunde bära sina kostnader och hävda

sig i konkurrensen.

Vi kommer också mer än väl ihåg

löntagarfonderna, som hade som ett huvudsyfte att

stödja den solidariska lönepolitiken, och dilemmat

med de s.k. övervinsterna, helt enligt Rudolf

Meidners scenario.

Har detta varit en framgångsrik politik för Sverige?

Knappast. Utvecklingen sedan 1970 har präglats av

den ena ekonomiska krisen på den andra. Det har

varit en skenande kostnadsutveckling, pådriven av

ett ständigt ökat skattetryck och en fruktlös strävan

efter lönekompensation; inflation och förlorad

konkurrenskraft har gång på gång tvingat fram

devalveringar under 1970- och 1980-talen, och även

nu in på 1990-talet. Framför allt 1980-talet

präglades av ett ständigt flöde av ekonomiska

krispaket och desperata försök att täta de läckor

som berodde på felaktiga och föråldrade strukturer.

Politiken har inte heller varit fördelaktig för

löntagarna. Lönekostnaderna för en

industriarbetare ökade från 1970 till 1992 med

700 %. Av detta fick industriarbetaren bara behålla

28 %.

Det finns naturligtvis fler faktorer än den

solidariska lönepolitiken, så som den har bedrivits,

som har bidragit till utvecklingen, men den utgör

otvivelaktigt en ideologisk grundbult i den förda

politiken. Med hänsyn till de förslag som

Socialdemokraterna nu lägger fram i sina motioner,

anser jag det viktigt att lyfta fram denna ideologiska

grundbult, som i så hög grad fortsätter att prägla

den politik de vill föra.

Det har skett en koncentration till ett i förhållande

till vår folkmängd anmärkningsvärt stort antal

stora, internationellt framgångsrika företag. Dessa

har också historiskt stått för en helt dominerande

andel av industrisysselsättningen. De små

företagen inom industrisektorn har däremot

minskat dramatiskt. I dagens och framtidens

internationella miljö är det inte längre möjligt att

räkna med att storindustrierna skall fortsätta att

vara sysselsättningsgeneratorer. Däremot kommer

de förhoppningsvis att länge än svara för en stor del

av den tekniska och kommersiella utvecklingen och

därmed spela en betydande roll i den ekonomiska

utvecklingen.

Sammantaget har industrisysselsättningen minskat

mycket starkt. Särskilt påtagligt var detta under

1980-talets glada spekulationsekonomi, som

praktiskt taget drev landet mot bankrutt samtidigt

som industrin förlorade marknadsandelar.

Utslagningen av industrin ökade dramatiskt under

1990.

Arbetstillfällena har i stället kommit inom de

konkurrensskyddade offentliga servicemonopolen.

Den politiskt styrda och skattefinansierade

sysselsättningen praktiskt taget fördubblades under

1970- och 1980-talen, trots en negativ

produktivitetsutveckling.

I den internationaliserade ekonomi som vi nu lever

i, utgör detta en bräcklig grund för framtidens

välstånd och sysselsättning.

I jämlikhetens och solidaritetens namn har

sambandet mellan arbete och inkomster i det

närmaste lösts upp. En god utbildning och

arbetsprestation ger ett mycket blygsamt

ekonomiskt utbyte, om något.

Den socialdemokratiska motionen innehåller en

kalkyl som tydligt visar detta. Avsikten med

kalkylen är att visa att staten tjänar på att

människor arbetar i stället för att uppbära

kontantstöd eller rekryteringsstöd. Detta är

naturligtvis en truism, men vad kalkylen också visar

är att utfallet för den enskilde är i stort sett egalt.

Skillnaden i nettoinkomst efter skatter och avgifter

mellan a-kassa och arbete är liten. Skulle den

arbetslöse dessutom ha familjeförhållanden, som

gör att personen i fråga får bostadsbidrag och

betalar dagisavgifter, blir skillnaden minst sagt

försumbar. Kalkylen visar att det inte lönar sig att

arbeta.

Mycket tydligare än så kan inte de grundläggande

problemen i den svenska modellen illustreras. De

kan inte lösas genom ett nostalgiskt fasthållande vid

de principer för lönebildning och skatter som hittills

varit gällande.

Socialdemokraterna har en rad förslag till

förändringar i de arbetsmarknadspolitiska

stödsystemen. Sådana konkreta förslag kan och bör

naturligtvis alltid diskuteras och debatteras. Det

finns inga idealiska lösningar.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär alltid, i

högre eller lägre grad, någon form av

undanträngning av reguljära arbeten. Det finns

ingenting i de socialdemokratiska förslagen som

skulle medföra en radikal förändring av den

rådande situationen på arbetsmarknaden.

Att politiken efter hand måste anpassas

allteftersom ekonomin tar fart är naturligtvis en

självklarhet. Därför har riksdagen givit AMS

mycket vida ramar, inom vilka man kan disponera

de medel som riksdagen har ställt till förfogande för

de åtgärder som i varje enskilt fall är de

lämpligaste. Men arbetsmarknadspolitiska

åtgärder skapar inte i sig nya jobb. Däremot ger de

naturligtvis den arbetslöse möjlighet att förbereda

sig för jobb och hjälp med att kunna ta ett nytt

jobb.

Faktum är att vi nu lever med det ''arbetslöshetens

stålbad'' som en tidigare socialdemokratisk

finansminister varnade för redan 1989 i samband

med ett av alla de krispaket han såg sig tvungen att

lägga fram.

Jag tycker att regeringen förtjänar mer beröm än

klander för att den så målmedvetet tog sig an den

galopperande arbetslösheten, som var ett faktum

redan 1990 och som var i full kraft när regeringen

tillträdde 1991. Socialdemokraterna stod då utan

förslag. De var fullt upptagna med att spana efter

den vändpunkt som den för tillfället sittande

finansministern talade om hela sommaren, men

som aldrig infann sig.

Det måste ständigt i debatten påpekas att fröet till

dagens arbetslöshet såddes under 1970- och 1980-

talen. Däremot vill jag inte, som

Socialdemokraterna så ofta gör gentemot den

sittande regeringen, beskylla dem för att medvetet

ha fört en arbetslöshetsskapande politik. Tvärtom

är det få länder som kan uppvisa en så massiv

politisk enighet kring ambitionen att åstadkomma

full sysselsättning. Men vägen till helvetet är ju,

som bekant, stensatt med goda föresatser. Det

gäller i hög grad den socialdemokratiska 1980-

talspolitiken.

Vad som däremot särskilt förtjänar att noteras i

Socialdemokraternas förslag är, tycker jag, att de

strävar efter ett bevarande av gamla strukturer och

ytterligare stärker ambitionerna för en total

inkomstutjämning. Med jämställdhetspolitiken

som hävstång vill de dessutom ålägga alla

arbetsgivare ett långtgående, tvingande system för

en arbetsvärdering. Självklart skall kvinnor och

män ha lika lön för lika arbete. Det behöver vi inte

diskutera nu, utan det kan vi göra när

jämställdhetsbetänkandet kommer upp. Vi har

inga delade uppfattningar i sak, men vi måste

diskutera metoderna.

Däremot motarbetar Socialdemokraterna

energiskt de möjligheter som har skapats att öppna

de offentliga monopolen för nyföretagande och

konkurrens och som skulle kunna medföra en

avsevärd förbättring av kvinnors arbetsmarknad,

företagande och intjäningsförmåga.

Också i ett annat avseende förtjänar den

socialdemokratiska motionen uppmärksamhet,

nämligen det avsnitt som innehåller en

specifikation av partiets kriterier för en förändrad

arbetslöshetsförsäkring. Den innehåller flera

intressanta tankegångar. Socialdemokraterna har

ju under stort tumult och tappra försök till

mörkläggning accepterat såväl förändrade

ersättningsnivåer som karensdagar och

egenavgifter. Det vittnar om en -- trots allt --

anpassning till verkligheten.

De socialdemokratiska tankegångarna då det gäller

socialförsäkringarna är emellertid mer långtgående

än så. Det går också att utläsa ur motionen. Enligt

det program som antogs av partikongressen i höstas

vill de ha en sammanhållen socialförsäkring, som

skall inkludera förtidspensioneringarna och som

parterna på arbetsmarknaden skall ta ansvar för.

Finansieringen skall tas ur det samlade

löneutrymmet och i sin helhet täckas av avgifter.

Detta gäller också arbetslöshetsförsäkringen, som

utöver kontantstödet också skall finansiera de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Jag vill

poängtera att det är ett gammalt folkpartiförslag.

Finansiering skall ske med arbetsgivaravgifter.

Det är denna målmedvetna inriktning som ligger

bakom socialdemokraternas annars obegripliga

förslag att den nyligen införda egenavgiften till

arbetslöshetsförsäkringen i stället borde ha lagts på

sjukförsäkringen för att ge utrymme för en

finansiering av a-kassan med arbetsgivaravgifter.

Totalt räknar socialdemokraterna, enligt

partimotionen, med att inom en period på 5-7 år,

som det heter, ''frigöra'' ett utrymme om 35

miljarder kronor.

Det handlar således inte om någonting annat än en

gigantisk skattehöjning, som kommer att drabba

såväl arbetsgivarna som de enskilda

skattebetalarna -- samtidigt som man har förbundit

sig att riva upp besluten om sänkta skatter på

företagande och investeringskapital.

Hur detta skall kunna ge de investeringar i

näringslivet och den ökade konsumtion på

hemmamarknaden som socialdemokraterna säger

sig eftersträva är för mig en gåta. Kan Ingela Thalén

tala om för mig hur kraftigt ökade skatter och

avgifter på såväl produktionen som de enskilda

skall kunna ge fler jobb och investeringar?

Däremot passar detta mycket väl in i det program

för en förhandlad inkomstpolitik som

presenterades för några år sedan av de nordiska

fackföreningarna och arbetarpartierna i den s.k.

SAMAK-rapporten. Innebörden var att de centrala

parterna på arbetsmarknaden i slutna rum

tillsammans med regeringen skulle göra upp om

inkomstpolitik, ekonomisk politik och

socialpolitik.

Rudolf Meidner avslutar sin beskrivning av den

solidariska lönepolitiken så här: ''På väg till den

solidariska lönepolitikens utopiska mål, den

''rationella' lönestrukturen, förändras samhället i

socialistisk riktning.''

Herr talman! Hans Andersson började med att tala

om problemen ute i Europa. Jag delar hans

uppfattning att det finns anledning att ta den

utvecklingen på största allvar. Men problemen är

också ett resultat av att man under tio års tid har

låtit långtidsarbetslösheten bita sig fast i samhället.

Det är en av anledningarna till att man i

Europaunionens strävan efter en gemensam

marknad skall ta krafttag mot de ekonomiska

problem som är orsaken till denna situation. Det är

också ett sätt att möta den situation som nu har

uppstått i Central- och Östeuropa. Där råder en

katastrofal situation i ekonomin och på

arbetsmarknaden.

Detta sammantaget utgör en enorm utmaning för

den demokratiska västvärlden, och det ankommer

på oss alla att försöka inlemma dessa nya

demokratier i den ekonomiska och politiska

gemenskap och med de värderingar som vi har i vår

del av världen.

Sverige får inte försitta chansen att medverka i

detta arbete, och vi får inte försätta oss i samma

arbetslöshetsfälla som de europeiska länderna

försatt sig i. Det är därför vi har höga ambitioner

på arbetsmarknaden.

Men en annan politik måste föras för att vi skall

kunna möta framtiden. Att nu falla tillbaka i gamla

mönster och strukturer skulle medföra en ännu

svårare situation i nästa konjunkturnedgång. Då

skulle vi verkligen riskera att hamna i den

europeiska situationen. Vi måste ta oss an de

grundläggande problemen.

Vi har goda förutsättningar tack vare vår erfarenhet

av internationell handel och internationella

kontakter. Vi låg också länge hyggligt till i tekniskt

avseende med en något så när hög benägenhet att

acceptera tekniska förändringar och förnyelse.

Men det är ett kapital som har tillåtits erodera

under lång tid. Vi har vilat på våra lagrar och inte

sett att omvärlden inte bara har hunnit ifatt utan

också sprungit förbi oss i en mängd avseenden.

Det är inte enbart investeringar i infrastrukturen i

form av vägar och järnvägar osv. som har

försummats under många år. Också

skolutbildningen och den högre utbildningen har

försummats och i hög grad inriktats på den

offentliga sektorns behov. Vi har ett stort behov av

kunskapsutveckling och kompetensuppbyggnad

inom framför allt, men inte enbart, tekniska och

naturvetenskapliga områden.

I det program för kunskap och kompetens som

utarbetats i Utbildningsdepartementet och som

presenterats under titeln Agenda 2000 framläggs 20

ambitiösa mål för hur den svenska arbetskraftens

utbildningsbakgrund på 25 år skall nå en nivå som

motsvarar de tre främsta konkurrentländernas.

Ett nytt studiefinansieringssystem håller på att

utarbetas. Det måste bli möjligt att utbilda sig

under såväl ungdomen som hela den aktiva tiden.

Detta och mycket därtill är nödvändigt för att

utveckla och ta vara på ny teknik och nya metoder.

Vår förmåga att lyckas med detta och vår förmåga

att i hård konkurrens dra till oss, behålla och

utveckla kompetens och investeringar blir

avgörande för vårt framtida välstånd.

Men det räcker inte. Villkoren för företagande och

arbete måste starkt förbättras. Vårt näringsfientliga

och företagarfientliga klimat måste förändras

radikalt. Det måste löna sig att arbeta, att investera

i en utbildning och att ta på sig mer ansvarsfulla

eller krävande arbetsuppgifter och större ansvar.

Lönestrukturen måste utformas för att möta dessa

krav. Reformeringen av skattesystemet måste

fortsätta och skattetrycket minska. Det måste

skapas ett tydligt samband mellan arbete och

inkomst. Om detta finns det också en gryende insikt

inom delar av fackföreningsrörelsen.

Nya former för arbete och arbetsorganisation

måste ges möjligheter att prövas och utvecklas. En

viktig del är en ny arbetstidspolitik. En annan är en

arbetsrättslig lagstiftning som ger utrymme för

variation och flexibilitet.

Det måste bli mer av inflytande och bestämmande

för den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren,

mindre av centralstyrning, lagstiftning och

korporativa modeller. Människor måste tillåtas att

utveckla sin förmåga och sina möjligheter antingen

de är anställda eller företagare.

Det är inte nostalgi, tillbakablickande och

fasthållande vid en förgången tids ideal som för

utvecklingen framåt utan öppenhet för den nya

tidens möjligheter.

Herr talman! Jag ansluter mig till Marianne

Anderssons yrkande.