Herr talman! När jag hörde Ingela Thaléns
anförande kom jag att tänka på ett citat av Henrik
Tikkanen: Om man inte ser bakåt och inte framåt
så får man se upp.
Ingela Thalén var som socialdemokratisk talesman
oroad över att EU-organisationen berömde svensk
arbetsmarknadspolitik och såg den som ett
föredöme. De känner oss ganska väl efter de
förhandlingar som vi har haft under ett antal
månader.
Ingela Thalén hade också kunnat tala om att min
kollega i Norge med hela sin delegation såg Sverige
som världsmästare när det gällde åtgärder i en svår
situation. Finlands socialdemokratiska president
framhöll med stor kraft i valrörelsen Sverige som
ett föredöme som Finland skulle titta på. OECD
har mycket kraftigt fördömt den
socialdemokratiska politiken.
Tjänstemännen på Finansdepartementet, som är
lika gråa kamrerare oavsett om det är en socialistisk
eller borgerlig regering, har räknat på det
socialdemokratiska alternativet. De säger att det
leder till att vi får låna 24 miljarder till på årsbasis.
Så ser det ut.
Herr talman! Det finns nu ljusa tecken på
vårhimlen. De blir allt fler när det gäller ekonomin
och arbetsmarknaden. Men det är alldeles klart att
det inte finns något utrymme för Thalénskt
lättsinne.
Den svenska konkurrenskraften är nu bättre än
någonsin. Handelsbalansen har aldrig varit bättre.
Industrin planerar att öka investeringarna kraftigt.
Konkurserna har minskat dramatiskt i storlek och
antal. Räntenivån är den lägsta på 20 år, och
bedömare tror att den kommer att gå ner ett par
snäpp till.
De banker och finansieringsinstitut som blev i det
närmaste dödssjuka under den socialdemokratiska
tiden börjar nu att friskna till. Klimatet för
investeringar och företagande har förbättrats.
Framtidstron har inte varit högre i de svenska
hushållen sedan SCB började mäta 1973. Det har
inte den socialdemokratiska taleskvinnan lagt
märke till.
Övertiden är rekordhög. Det visar att det finns
aktivitet i ekonomin. Jag önskar personligen av
hela mitt hjärta att vi kan arbeta bort den här
övertiden.
Ingela Thalén har en så förenklad tideräkning att
den börjar den 4 oktober 1991. Men under 1991
varslades 7 000--9 000 personer varje månad i
industrin. Nu har industrin frisknat till, och nu är
det få varsel. Satsningar på kompetensutveckling i
kommuner och landsting har resulterat i att antalet
varsel är mycket lågt där också.
Dagens Nyheter har fördubblat antalet
platsannonser under årets första tio veckor.
Före 1991 flyttade företag och investerare
utomlands. Nu börjar de att komma till Sverige.
Det är viktigt. Antalet lediga platser i industrin
ligger klart över 1991 års nivå. Inflationen är 2 %
på årsbasis. Den öppna arbetslösheten har sjunkit
med 160 000 personer sedan i somras, när den var
som högst.
Under 1991, 1992 och en stor del av 1993 gick
företagen på röda siffror. Men nu börjar det att vara
vinster som gör att man får ork att investera och
satsa på forskning, utveckling m.m. Det är det allra
viktigaste. Jag vill också betona att satsningarna på
forskning och utveckling har ökat utomordentligt
mycket trots en svår ekonomi. Antalet intagningar
till våra högskolor har ökat med 30 %. 80-talet var
däremot ett totalt förlorat årtionde.
Det gäller alltså -- och det saknar jag helt i Ingela
Thaléns anförande -- att se möjligheterna och
samtidigt ha stor respekt för de offentliga
underskotten och den alldeles för höga
arbetslösheten.
Om man vill se datumet den 4 oktober som ett
viktigt datum, kan man sammanfatta detta på
följande sätt: Då övertog den nya regeringen en
totalraserad grund. Vi var prissatta ur
världsmarknaden. Spekulationsekonomin slog
sönder Sverige.
Jag är så vänlig att jag inte vill skylla allt enbart på
den då sittande regeringen, utan det var många
krafter som bidrog. Men man får ändå inte glömma
att Socialdemokraterna regerade när grunden
raserades. Det är i princip hela grunden till den
arbetslöshet som vi har i dag, litet grand är det
också fråga om internationell lågkonkunktur.
Nu är grunden mycket stabil för utveckling och
tillväxt i vårt näringsliv. Det har tagit två till två och
ett halvt år att lägga den grunden. Nu måste vi ha
många år av miljöriktig, hög tillväxt. Vi har inte råd
med en osäkerhet som återigen hotar att rasera en
del av den lagda grunden.
Vi måste ha fortsatt goda villkor för företagsamhet,
företagare och entreprenörer. Inte minst gäller det
små och medelstora företag. Det är den väg vi har
att gå tillbaka till en fullgod ordinarie
arbetsmarknad. Det går inte att gå den offentliga
vägen när det i samhället saknas så många miljarder
kronor som i dag lånas upp.
Vägvalet är glasklart. Den som inte vill satsa på små
och medelstora företag och goda villkor för
företagsamheten, den vill heller inte tillbaka till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad. Det måste vi
redovisa för svenska folket fram till valdagen. Vi
har inte råd med någon som helst upprepning av 80-
talets svåra misslyckanden. Vi har inte råd med
detta. Nu måste det bli stabilt.
Herr talman! Den allra viktigaste uppgiften är att
komma tillbaka till en fullgod ordinarie
arbetsmarknad, och det främst av medmänskliga
skäl. Våra ungdomar vill inget hellre än att komma
in på en ordinarie arbetsmarknad, visa hur duktiga
de är och göra bra arbetsinsatser. Det är den äldre
generationens ansvar att leva upp till detta. Det var
vi som inte skötte oss på 80-talet. Ungdomarna
skötte sig. De är oskyldiga. De bär dessutom hela
stora lasset av arbetslöshetens gissel.
Men vi har också av rena budgetskäl en mycket stor
anledning att ta så långa steg som möjligt mot en
bättre arbetsmarknad. Summerar man utgifterna
för arbetslösheten -- inte i ofattbara miljarder och
hundratusental, utan för var och en som jobbar --
kostar den på olika sätt runt 30 000 kr för var och
en som jobbar.
Det värsta är att vi lånar till den kostnaden i dag.
Men det är de som jobbar nu och framöver som
måste betala tillbaka detta. Därför är också från
ekonomiska utgångspunkter den allra viktigaste
uppgiften att lyfta av denna börda.
Vi kommer att tvingas göra smärtsamma
besparingar och ta till vissa inkomstförstärkningar.
Men a och o är att återgå till en fullgod ordinarie
arbetsmarknad och låta näringslivet gå före i den
tillväxten. Då får vi också pengar till en bättre
offentlig sektor. Går vi inte den vägen, får vi heller
inga pengar till den offentliga sektorn. Då tränger
räntorna ut nyttighet på nyttighet, och det vill vi väl
ändå inte.
Arbetsmarknadsverket går nu i påsk i gång med en
stor utåtriktad kampanj. Detta material går ut till
alla anställda i verket för att de skall tala samma
språk. Kampanjen vänder sig till arbetsgivarna.
Den kommer att stöttas ordentligt av tidnings-, TV-
och bussreklam och sådana saker.
Vad vill man då? Man säger att man vill minska
rädslan för att nyanställa i företagen. Man säger att
man förstår rädslan hos företagen. Det har varit
jobbigt och mycket otäckt att de varit tvungna göra
sig av med personal. Därför är de rädda för att
nyanställa. Det är huvudbudskapet.
Man framhåller också kraftigt vikten av att
möjligheten till provanställning och
visstidsanställning har ökat. Det är en positiv sak
för att unga skall komma in på arbetsmarknaden.
Det är en av Socialdemokraternas stora
upprivningslöften, och jag beklagar det.
Man talar om att arbetsgivaravgiften i princip är
halverad för detta år om antalet anställda ökar.
Man kommer att redovisa kalkyler på hur dyr
övertiden är. Inte minst kommer man att tala sig
varm för rekryteringsstödet som en åtgärd för att få
in människor på ordinarie arbetsmarknad.
Man kommer att framhålla ungdomspraktikens
stora förtjänster. Unga människor får en chans att
få ett jobb. Många av de unga är mycket
välutbildade och behöver mer praktik än ytterligare
utbildningar.
Framför allt kommer man att jobba med att besöka
företagen för att på ort och ställe få till ordinarie
jobb. Det är absolut rätt tidpunkt att byta ut
övertiden och börja att skola upp arbetskraften. I
höst går Sverige än bättre, med den stabila grund
som är lagd. Dessa åtgärder syftar till fler ordinarie
jobb.
Den som nu förespråkar att kraftigt minska
ungdomspraktiken och minska ALU, talar faktiskt
för en ökad öppen arbetslöshet, och det går jag inte
med på. Det går regeringen inte med på. Vi måste
hålla uppe åtgärderna. AMS säger i sin nya prognos
att det orkar med ungefär 6 %. Vi ser nu över alla
regler för att göra det lättare för dem att arbeta, och
jag hoppas att de når en bit till.
Nu i vår kommer det ut 17 000 värnpliktiga som har
gjort lumpen. Det kommer ut otroligt många elever
i vår -- ca 100 000 från högskolor, två-, tre- och
fyraåriga linjer. En del går vidare. Men en del har
redan gått det extra året, och det blir nu ett
dubbelutsläpp. Även om allt pekar åt rätt håll har
vi ändå behov av att hålla uppe de stora åtgärderna.
Jag tycker att en del har anledning att sätta sig på
sin kammare och fundera litet över om de vill
smutsa ner dessa åtgärder som man ändå står
bakom, om de vill ha en högre öppen
ungdomsarbetslöshet eller vad de egentligen vill.
Jag vill inte ha en högre öppen
ungdomsarbetslöshet.
Jag vill beröra de båda åtgärderna. Man har faktiskt
ganska noga undersökt detta. Man har frågat
arbetsledande människor i den offentliga
verksamheten om det arbete som de ALU-
anställda gör i stället skulle ha kunnat göras av
andra anställda. Det är bara 3 % som har svarat att
det kanske skulle kunna vara så.
Jag förstår att den enskilde kanske tror att han
ersätter någon. Om han har fått en extra tjänst på
biblioteket och han har vettiga uppgifter känns det
kanske som om han gör ett ordinarie jobb.
Problemet är att det i dagens ekonomiska läge inte
finns någon kommun som ökar antalet anställda på
biblioteken. Om det inte har blivit ett ALU-jobb
har det inte blivit något jobb alls. Nu får man satsa
på skolan eller vården. Detta måste prioriteras i en
svår situation. Det svenska folket blir allt äldre.
Jag vill också ta upp ungdomspraktiken. Lena
Schröder åberopas ofta. Hon har nu kommit ut med
en 13-sidig uppsats. Den visar att
utträngningseffekten i den här typen av konjunktur
är utomordentligt liten.
Däremot är utträngningseffekten i
beredskapsarbeten faktiskt större än i någon annan
åtgärd. Man kan titta på vilka åtgärder som senare
leder till jobb. Utbildningsvikariaten leder till flest
jobb. Därefter kommer ungdomspraktiken. Varför
pratas det så illa om den? Vill ni ha en så hög öppen
ungdomsarbetslöshet som möjligt, eller vad är det
fråga om? Tänker ni på ungdomarna?
Jag har sagt att ingen är gladare än jag den dag jag
anser mig kunna ge order om att trappa ner
ungdomspraktiken. Riksdagen har också gett alla
de fullmakter som regeringen behöver för att
stegvis trappa ner den. Om situationen redan till
hösten tillåter en nedtrappning sker det, men vi kan
inte trappa ner i förväg. Framför allt skall man akta
sig för att prata illa om dessa åtgärder, om man inte
har någon bättre åtgärd att komma med.
Metall och verkstadsindustrin gjorde upp om en
stor socialdemokratisk åtgärd. Vi kollade nivån på
den i februari. Det var ett tjugotal som hade
kommit in i åtgärder. I det socialdemokratiska
pappret står det att 40 000, eller någonting sådant,
skulle omfattas.
Vi har tittat på gymnasieskolan. I fjol sade ni på
heder och samvete att det blir 50 000 platser i
gymnasieskolan. Det blev 25 000. Så ihålig är den
socialdemokratiska argumenteringen i fall efter
fall.
Låt mig avsluta med att säga att det viktiga nu är att
man byter ut övertiden mot ordinarie jobb och att
man dessutom vågar anställa. De anställda är inte
perfekta på jobben de första månaderna, men de
kommer att behövas när det går bättre för vårt
land. Detta är det viktigaste.
Därnäst är det viktigt att vi i så stor samverkan som
möjligt, under denna svåra tid, med olika åtgärder
gör den period som de arbetslösa är utan ordinarie
jobb så meningsfull som möjligt. Låt mig säga att
arbetsmarknadsutbildningen nu ökar mycket
kraftigt. Den har fram till nu inte alls lett till många
jobb, men nu i uppåtgående konjunktur är det
riktigt att den ökar. Då kanske den leder till fler
jobb.
Jag är för min del beredd att ha en mycket öppen
dialog med alla. Jag tar gärna emot goda idéer och
uppslag. Jag önskar Arbetsmarknadsverket lycka
till när man nu går in gentemot företagen.
Jag ringer storföretagsledare och andra för att prata
om saker och ting, och jag har många frukostar med
småföretagare. Låt mig säga att jag möter en enorm
förståelse när jag av dem kräver och vädjar att de
nu måste ta stort ansvar för vår unga generation, för
alla som vill komma in i arbetslivet. Stör inte detta
med en återgång till 80-talets misslyckade politik!
(Applåder)