Fru talman! Detta är med all sannolikhet statsrådet
Börje Hörnlunds sista stora arbetsmarknadsdebatt
som arbetsmarknadsminister i regeringen Bildt.
Det finns därför anledning att gå igenom vad
regeringen Bildt och arbetsmarknadsminister
Börje Hörnlund har åstadkommit under sin
ansvarstid.
Bokslutet blir lika enkelt som fruktansvärt:
I februari var 344 000 öppet arbetslösa. Av dessa
var ca 140 000 långtidsarbetslösa, dvs. 40 %.
400 000 jobb har försvunnit på två år.
Investeringarna är alltför låga.
Utslagningen från arbetsmarknaden är mycket hög.
Från regeringsskiftet 1991 har arbetslösheten ökat
från 270 000 personer till ca 680 000. Det är 400 000
människor.
12 000 har blivit arbetslösa varje månad sedan
Börje Hörnlund blev minister -- kvinnor och män
som inte får vara med. 30 % är unga.
En av dem heter Solveig Nilsson. Hon sitter på
läktaren i dag. Hon är en ung, arbetslös
tvåbarnsmamma. Både Börje Hörnlund och jag har
träffat Solveig förut.
Hennes reaktion efter det förra mötet var en
svidande kritik av regeringen Bildts
arbetslöshetspolitik och brist på insikt om hur hon
och hennes generation har det.
I dag får hon än en gång bekräftat att
regeringspartierna inte vill och inte förmår --
kanske inte förstår -- föra en politik som kan ge
unga familjer tillbaka tron på framtiden.
Hur visar statsrådet att han förstår detta oerhörda?
Hur visar han att han vet vilket ansvar det är att
vara arbetsmarknadsminister?
Ja, här i kammaren har Börje Hörnlund ägnat det
mesta av sin debattid åt att kritisera 80-talet och de
socialdemokratiska regeringarna. Men han har
undvikit att gå in på några ordentliga analyser om
vad han själv åstadkommit under den gångna
mandatperioden som ansvarigt statsråd, för att få
en fungerande arbetsmarknad, förhindra den
katastrofala arbetslösheten och förhindra det
växande tvåtredjedelssamhället.
Regeringens och riksdagsmajoritetens politik kan i
huvudsak karakteriseras med: vänta -- inte så
mycket -- inte så fort.
Resultaten ser vi i budgetunderskott,
kontantstödsexplosion, socialbidragskostnader,
återigen ökande sjuktal, trasiga familjer och stor
oro och ängslan. Till detta kommer den rädsla som
försämringarna av arbetsrätten har skapat hos
löntagarna.
Dess värre har regeringens prognoser dessutom
hittills överträffat sig själva i negativ riktning.
Ingen glömmer väl statsrådets eget löfte för två år
sedan: Någon arbetslöshet på 7 % kommer det inte
att bli -- det skall jag se till.
I förra veckostatistiken var 680 000 människor
arbetslösa. Det är detta som är regeringens tunga
ansvar.
Nu sker det en försiktig vändning på ett par
områden, och vi skall självfallet ta vara på detta --
utan att glömma att den främsta bakgrunden till det
positiva är en flytande krona och kraftigt sänkt
arbetsgivaravgift för bl.a. den exportkänsliga
industrin.
Siffrorna för investeringar och arbetslöshet gläder
inte. Nu är det dock färre arbetslösa än förra
veckan. Men det är fortfarande fler än samma tid
förra året -- många, många fler.
Enligt budgetpropositionen kan vi inte vänta oss
någon ljusning för arbetslösheten under 1994 och
1995 heller.
Det är regeringens politik som har avgjort detta --
vänta och se, i stället för aktivitet och dynamik.
Regeringspartierna skriver i
arbetsmarknadsbetänkandet att de hävdar
arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Men
verkligheten talar ett annat språk. I kontantstöd
betalades mer än 44 miljarder ut i februari 1993,
och ingen ljusning sker med de förslag som
riksdagen nu förväntas ta. Kommande budgets 28,6
miljarder i aktiva konjunkturåtgärder kommer
härmed till korta.
Arbetslinjen har i praktiken redan övergivits av
riksdagsmajoriteten.
Sverige måste ge människor chansen till riktiga
jobb, inte åtgärder som innebär att arbetsgivaren
får gratis arbetskraft, vilket i många fall leder till att
man undviker att nyanställa.
Det finns alltför många exempel på hur
ungdomspraktik och ALU tränger ut riktiga
arbeten. Och i stället för att låta dessa åtgärder
växa ur systemet inrättar man nya, som riskerar att
öka problemen.
AMS har uppskattat att mellan 25 000 och 30 000
arbetslivsutvecklings- och ungdomspraktikplatser
är riktiga arbeten. En undersökning som SKTF har
gjort pekar på att vid ett visst tillfälle var vart tredje
arbetslivsutvecklingsjobb ett riktigt arbete.
Det är rätt att använda breda och udda åtgärder vid
extrema situationer. Socialdemokraterna anser att
både ALU och särskilda insatser för ungdomar har
varit nödvändiga, men att de måste användas i sista
hand, när andra åtgärder är prövade. Tyvärr har
man inte gjort så -- tvärtom.
Även borgerliga ledarsidor tar upp detta problem
och konstaterar att Börje Hörnlund har fastnat i sin
egen fälla. I stället för att använda den
arbetsmarknadspolitik som leder till anställning
fortsätter regeringen med att erbjuda gratis
arbetskraft och snedvrider därmed
arbetsmarknaden i onödigt stor utsträckning.
På Expressens ledarsida -- där förre
statssekreteraren i Finansdepartementet är chef --
dömer man ut regeringens förkärlek för satsningar
på åtgärder, som i alltför liten utsträckning leder till
riktiga jobb.
Vi socialdemokrater har visat hur vi anser att
Sveriges resurser borde användas på bästa sätt, hur
vi med en annan ekonomisk politik skulle kunna
stimulera både investeringar, kunskap och tillväxt
samt hur vi med besparingar och andra åtgärder får
ett bättre budgetsaldo än regeringen och genom
närings-, utbildnings- och kulturpolitiska insatser
skapar förutsättningar för ett offensivt och
framtidsinriktat näringsliv och en offentlig sektor
med utvecklande arbeten.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, som
stärker arbetskraften, löser flaskhalsar, förmedlar
jobb smidigare och därmed skapar en flexibel
arbetsmarknad. För att nå detta krävs ökade
ordinarie medel till AMS för att stärka
organisationen samt att man tar bort gratisjobben,
minskar övertidsuttagen, anställer med
rekryteringsstöd, växlar om till
ungdomsintroduktion och förbättrar
utbildningsvikariaten.
Våra förslag innebär ökade investeringar i
arbetslivet samt investeringar i kommunikationer
och i bostäder -- om- och tillbyggnader, skolor och
äldreboende. Vi har föreslagit
handikappanpassning av offentliga lokaler,
program för miljöinvesteringar och extra satsningar
inom kulturområdet. Detta är viktiga insatser för
kvinnor och kvinnors arbeten.
I budgetpropositionen säger regeringen att
arbetsmarknadsläget är mycket svårbedömbart och
vill därför att 1,9 miljarder kronor skall hållas inne
tills regeringen kan göra en säkrare bedömning. Vi
motsätter oss detta.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern två saker:
Hur kan regeringen i finansplanen å ena sidan säga
att det kommer att finnas 14 % arbetslösa också
under 1994 och 1995 och å andra sidan anse det hela
svårbedömbart? Vad hade
arbetsmarknadsministern tänkt sig att använda
dessa pengar till om inte till
arbetsmarknadspolitik?
I den socialdemokratiska motionen föreslår vi att
AMS får i uppdrag att förhandla med kommunerna
om att förlänga uppsägningstiderna för uppsagd
personal. Vi vill på detta sätt förhindra att 20 000
personer går ut i öppen arbetslöshet. Det kan inte
vara rimligt att nu, i denna djupa arbetslöshetskris,
pressa ut ytterligare människor i öppen
arbetslöshet från den offentliga sektorn, särskilt
som man mer än väl behöver de anställda för att
hålla uppe service och kvalitet i såväl barn- och
äldreomsorg som sjukvård och utbildning. Detta är
också en fråga om familjepolitik. Den är vida
viktigare än det vårdnadsbidrag som
riksdagsmajoriteten vill genomföra. Vad säger
Börje Hörnlund om valet mellan att satsa på arbete
och att satsa på vårdnadsbidrag?
De förslag som vi har presenterat leder
sammantaget till att omkring 30 000 fler människor
kommer i sysselsättning under 1994 och 90 000
under 1995. Genom att mer än 30 000 ytterligare
utbildas kan den öppna arbetslösheten minska till
7,3 % 1994 och till 4,9 % 1995.
Det jag nu har redovisat är en strategi för hur vi
redan kommande budgetår skall kunna påbörja en
ny politik för arbete. Det finns i debatten en rad
andra mycket viktiga bidrag till en sådan strategi.
LO har i sitt program Om bara viljan finns visat hur
Sverige skall kunna stärka arbetsmarknaden och få
svenskt näringsliv att växa. TCO har helt nyligen
presenterat två program med förslag till åtgärder
som bidrar till att sätta fart på Sverige. Båda visar
en stark vilja till samverkan och samarbete på
arbetsmarknaden för att få i gång investeringar och
nya arbeten.
Men dessa jobb måste vara långsiktiga. Jag delar
helt LO:s och TCO:s uppfattning att en satsning på
''pigor'' och enklare tjänster samt massproduktion
av produkter med lågt kunskapsinnehåll enbart ger
en kortvarig lättnad.
Den amerikanske arbetsmarknadsministern
Robert Reich varnar Europa för att välja den
vägen, trots att den kortvarigt har varit
framgångsrik i USA. Man har där fått ner
arbetslösheten genom satsningar på låglönejobb,
men nu ser man bakslaget. Jobben skapar inte
tillväxt utan innebär en ond cirkel, som hotar att på
sikt förvärra USA:s konkurrenssituation och
enbart skjuta problemen framför sig.
Det jag vill se är en landsomfattande och uthållig
investering i utbildning och kompetens. Och det är
bra att regeringen satsar mer på forskning,
högskola och längre utbildningar. Men var är den
praktiska och ekonomiska möjligheten att bygga på
med ett tredje gymnasieår för alla? Var finns
offensiven för en breddutbildning, som skall ge
också dem i yrkeslivet en chans -- så att inte dessa
blir en ny riskgrupp i nästa lågkonjunktur? Hur kan
riksdagsmajoriteten än en gång besluta om lägre
ersättningar vid utbildning än om man går passivt
arbetslös?
Fru talman! Sveriges regering driver nu den
nyliberala högerpolitik som har skapat
massarbetslöshet i flera av Europas länder. De
förhållanden som den har skapat börjar bli
olidliga -- inte bara för de arbetslösa utan för hela
samhället. Därför diskuteras nu stora satsningar
mot arbetslösheten inom EU:s ram. Det är en ödets
ironi att EU berömmer den svenska arbetslinjen
samtidigt som den svenska regeringen avskaffar
den.
Fru talman! Förlåt -- herr talman! Talmannen bytte
skepnad medan jag vände ryggen till. Det visar att
man aldrig skall vända någon ryggen.
Riksdagen borde fatta beslut som bidrar till att
vända Sveriges utveckling rätt igen. För det första
måste man stimulera ekonomin och satsa på
nationella och mänskliga investeringar, så att vi får
fart på Sverige. Här måste alla politikområden dra
åt samma håll.
För det andra måste man stoppa slöseriet med
mänskliga resurser och vända passivt kontantstöd
till aktiva insatser. Arbetsmarknadspolitiken måste
återupprättas och återfå sin heder.
Det systemskifte som främst Moderaterna vill
fortsätta med banar väg för stora sociala och
ekonomiska klyftor. Vi socialdemokrater anser inte
att stora inkomstskillnader skapar några
ekonomiska framsteg. Vi tror tvärtom att rättvisa
är både effektivt och lönsamt. Därför är
regeringens argument om sänkta ungdoms- och
ingångslöner någon bra väg in i ett framtida
samhälle. Vi socialdemokrater anser inte heller att
arbetslösheten är ödesbestämd. Den går att
bekämpa utan att kvinnor och ungdomar blir ett
reservlag på arbetsmarknaden.
Vårt land har stora tillgångar. I vårt land bidrar
både kvinnor och män med sina kunskaper och
erfarenheter. Det är en enorm styrka. I Sverige har
vi mer som förenar än som skiljer. Låt oss ta fasta
på detta i stället för att bryta ner nationen.
Jag har redovisat hur vi socialdemokrater vill lösa
problemen. Jag påstår inte att det blir lätt. Det
kommer att krävas uppoffringar och uthållighet.
Men jag är övertygad om att de flesta kommer att
känna att det är värt det, att Sverige kan.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
4, 6, 8, 10, 11, 14, 17, 18, 20, 21 och 31 samt till
utskottets hemställan i mom. 21, 42 och 50.