Herr talman! I onsdagens debatt försökte jag
förmedla budskapet att Sverige på skattepolitikens
område är på rätt väg. Det är faktiskt så att vi
aldrig, under mina 35 år som politiskt aktiv, har haft
så bra förutsättningar som i dag för en industriell
blomstring och ett förnyat välfärdsbygge ur ett
skatteperspektiv.
Bolagsbeskattningen är ytterst konkurrenskraftig.
Det är inte längre någon skattemässig nackdel att
förlägga verksamhet till Sverige -- tvärtom.
När det gäller egenföretagarbeskattningen -- ofta
de allra minsta företagen -- har arbetet på att skapa
rättvisa skatteregler kommit en bra bit på väg.
Vid start av nya företag med bibehållen anställning
har vi infört en kvittningsrätt.
Straffbeskattningen på riskkapital i form av aktier
har tagits bort genom avskaffad dubbelbeskattning
av aktieutdelningar.
I dagens debatt har Socialdemokraterna hävdat att
det är en orättvis fördelningspolitik att sänka
skatten för företagen och aktieägare. Är det så?
Nej, jag tror inte det. En skattepolitik som är
inriktad på att skapa förutsättningar för nya, riktiga
jobb kan aldrig vara dålig fördelningspolitik. Den
sämsta fördelningspolitiken upplever trots allt den
som inte kan få något jobb.
Jag gick i mitt onsdagsanförande hårt fram mot
Vänsterpartiet, som vill höja skatterna på
företagen kraftigt. Jag gjorde det därför att jag
upplever en sådan politik som ett hot mot vår
framtid. Det är inte likgiltigt om vi erbjuder de
bästa, medelmåttiga eller rent av dåliga
förutsättningar för företagande och fortsatt
välståndsbygge.
I själva verket är det livsavgörande. Det bestämmer
faktiskt vår framtid om Sverige är ett attraktivt land
att etablera olika verksamheter i eller om det är ett
totalt ointressant land, ett land som sorteras bort i
första sållningen när det gäller etablering av
företagsamhet.
Genom skattereformen och genom den nuvarande
regeringens arbete för att undanröja de obalanser
och hinder för företagsamheten som vi inte klarade
av i reformen har vi nu ett läge som nära nog med
automatik leder till framgång och ökad välfärd. Det
är av stor betydelse, Anita Johansson.
Herr talman! Inför en valrörelse kan det vara lätt
att falla för frestelsen att gå till val på populism och
taktik. Jag måste ändå säga några ord om den
ganska beklämmande föreställning på dessa teman
som Göran Persson spelade upp här i dag.
Detta har blivit något av en järnvägsdag. Lars
Bäckström talade om det blå tåget, och Ian
Wachtmeister liknade Göran Persson vid en
lokförare. Var det ett tåg som Göran Persson kom
tuffande med här i dag så var det ett tomt godståg.
Endast ett par vagnar var fullastade, och då med
skattehöjningar för företagen. All annan last som
eventuellt skulle distribueras stod kvar i
godsmagasinen, väl förseglad, väl fördold.
Göran Persson sade inte ett enda ord om
besparingar. I stället fick vi se en otrolig balansakt
på slak lina för att klara den omöjliga uppgiften att
påstå sig vilja sanera budgeten utan att redovisa en
enda besparing. Herr talman! Det var ledsamt att
uppleva den person som vill framstå som vår
blivande landsfader offra ansvaret för landets
ekonomi för att maximera röstvinsterna!
Visst kan man, Anita Johansson, välja att kritisera
att aktieutdelningar inte längre dubbelbeskattas.
Hur mycket har vi inte genom åren hört talas om
de s.k. kupongklipparna, människor som framställs
som onyttiga drönare i samhället. Nu är snart halva
befolkningen sådana onyttiga drönare i samhället
som sparar i aktier!
Ställer man frågan till folk hur summan av
aktieutdelningarna förhåller sig till exempelvis
lönesumman inom industrin kan man få mycket
konstiga svar. Ytterst få svarar rätt på den frågan
eller kommer ens i närheten av rätt svar. Svaret
utgör egentligen ett bra mått på hur massmedierna
har försummat sin folkbildningsuppgift. Att de
båda summorna är ungefär lika stora är inget
ovanligt svar. Många svarar så.
Det är alltså lätt att förespegla människor att deras
standard kan höjas kraftigt om aktieutdelningarna
åter straffbeskattas. Så enkelt är det nu inte.
Aktieutdelningarna i Sverige har genom åren
traditionellt legat på 1,5--2,0 % av lönerna. Gjorde
man en direkt skatteväxling och växlade utdelning
mot höjda löner skulle timlönen inom industrin
kunna höjas med mindre än 50 öre. Det finns inte
ens en chans att komma upp till en femtioöring. Om
man tog med även de offentliganställda skulle det
röra sig om en 25-öring mer i timmen för den som
har turen att ha en så hög lön som 100 kr. i timmen.
Men priset i form av minskat intresse för produktivt
sparande -- sparande som ger jobb -- skulle bli högt.
Jag ser att min taletid rinner i väg här.
Även när det gäller förmögenhetsskatten kan man
föra ett liknande resonemang. Det rör sig om
ytterst blygsamma belopp.
Socialdemokraterna hotar nu att riva upp beslutet
om slopad förmögenhetsskatt. Den gamla
departementspromemorian som föreslog 1 %
förmögenhetsskatt även på arbetande kapital är
åter aktuell. Men ingen svensk blir rikare av detta.
Tvärtom -- det skadar bara viljan att investera i
Sverige. Resultatet blir färre jobb här i landet.
Återinförd förmögenhetsskatt i företagen
motverkar i många företag nya satsningar mer än
socialdemokraternas förslag till
direktavskrivningar stimulerar.
Årets val står med andra ord mellan en politik som
ger nya jobb och skapar resurser för förnyad välfärd
och en ofruktsam demonstrationspolitik som
skadar välståndsbildande krafter. Det är därför som
jag -- även om jag själv lämnar riksdagen -- kommer
att arbeta för att landets finansminister skall heta
Anne Wibble även efter valet i höst.
Till sist vill jag passa på tillfället att rikta ett tack till
riksdagens underbara personal på alla nivåer och
till alla de vänner jag har fått här i riksdagen. Det
har varit en underbar upplevelse att arbeta
tillsammans med er i denna fina miljö och i denna
kamratliga anda.