Herr talman! Under de minuter som jag har till
förfogande tänker jag lyfta fram två frågor. De
gäller dels åtgärder för invandrarkvinnorna på
arbetsmarknaden, dels grupptalan i domstol.
När jag läser utskottets svar på motionskraven om
åtgärder för invandrarkvinnor, känner jag återigen
missnöje över att man inte anser att de olika
departementen inom deras sakområden skall ta det
fulla ansvaret för invandrarna. I stället hänvisar
man till Invandrarverket.
Risken är därmed stor för ännu en utredning och
kanske något seminarium. Men det för inte
frågorna så värst långt framåt. Utbildning skall
naturligtvis Utbildningsdepartementet ta ansvar
för, exempelvis svenskundervisningen.
Socialdepartementet skall ta ansvar bl.a. för
introduktionen till det svenska samhället och för
studieekonomin. Arbetsmarknadsdepartementet
skall ta ansvar för åtgärder på arbetsmarknaden
och Justitiedepartementet skall ta ansvar för
diskrimineringen i arbetslivet.
Invandrarkvinnor är i väldigt stor utsträckning de
som befinner sig allra längst ned på
samhällstrappan när det gäller arbetsmöjligheter,
påverkansmöjligheter och löner. Det är
väldokumenterat i dag. De har de mest slitsamma
jobben, de lägsta lönerna och de sämsta
möjligheterna att avancera på jobbet.
Det finns redan en mängd rapporter att utgå från.
Bara en genomgång av det material som kom fram
under de seminarier som Nordiska rådet har hållit
under åren 1987, 1988, 1990 och 1991 om
invandrarkvinnor i Norden visar att det finns
tillräckligt med material för att starta ett konkret
arbete inom de olika departementen. Nordiska
rådets seminarier har handlat om sociala
kontaktnät och föreningsliv, om arbete och
utbildning och om hinder och möjligheter.
Men att det bollas över till Invandrarverket och att
man förlitar sig till att Invandrarverket skall ta tag
i dessa frågor gör att frågorna hela tiden hamnar
mellan två stolar.
Socialdemokraternas reservation i det avseendet i
detta betänkande är naturligtvis behjärtansvärd.
Den rör sig inom ett specifikt område. Naturligtvis
ställer jag mig bakom den reservationen. Men jag
anser att utredningar skall göras inom varje
departementsområde och med samordning, just för
att ta till vara den forskning och naturligtvis de
erfarenheter som redan finns. Det skall ske i
samverkan med dem det gäller, nämligen
invandrarkvinnorna.
Jag tänker nämna några ord om grupptalan i
domstol. Även den frågan är gammal från
utredningssynpunkt. Ett beslut om en bred
utredning fattades i juni 1991. Av
kommittédirektivet kan man finna att det skall
handla om en mycket bred utredning om arbetsrätt,
hyresrätt och konsumenträtt. Frågor inom
miljöområdet och inom diskrimineringsområdet
skall också utredas. Under dagen har jag försökt få
klarhet i om det är detta kommittédirektiv som
gäller i dag och om det är den utredning som då
tillsattes som fortfarande arbetar, men jag har inte
lyckat få tag på utredaren -- jag ser nu att det nickas
och att det alltså är den utredningen.
I propositionen nämns inte något annat än
grupptalan i diskrimineringstvister. Men Nordiska
rådet har ju under ett antal år fört fram frågan om
grupptalan i konsumentfrågor. Vid ett par tillfällen
har Nordiska rådet även fört fram och riktat
rekommendationer till de nordiska ländernas
regeringar om att åstadkomma resultat när det
gäller möjligheter till grupptalan i domstol.
Alla de områden som nämns i kommittédirektivet är
mycket viktiga från jämställdhetssynpunkt. Det är
viktigt att en sådan möjlighet kommer till stånd och
att det riktas uppmärksamhet mot utredningen
samt att den resulterar i en konkret lagstiftning.
Det kommer ju att bli ett viktigt redskap i det
fortsatta arbetet för jämställdhet i samhället.
I USA, i en del delstater där det finns möjlighet att
föra grupptalan i domstol, har grupper av kvinnor
använt den för att kommma åt pornografialster. De
har gått till domstol och hävdat att sådant alster
motarbetar jämställdhetsarbetet i samhället och att
det är förnedrande för kvinnor som grupp.
Herr talman! Jag har inga andra yrkanden än Hans
Andersson.