Herr talman! Jag vet inte var jag platsar i
ishockeylaget, i omklädningsrummet kanske.
Vi skall ta itu med helheten, sade P-O Eriksson i
finansutskottet. Detta kan inte nog understrykas.
För det första har jag här ställt förslaget och frågan,
och jag upprepar den: Vore det inte rimligt att detta
finansutskott tar sitt ansvar och lägger upp ett
program som skapar budgetbalans inom en
konjunkturcykel, dvs. på fyra år? Vore det inte
rimligt att ett sådant finansutskott skulle kunna
komma fram till besparingar på 30 miljarder när
statsskulden nu galopperar?
Det behövs besparingar sade t.o.m. den franska
revolutionens utsände, herr Bäckström, visserligen
utan att Schyman visste om det, men i alla fall. Alla
vet att det behövs besparingar.
Min fråga till P-O Eriksson: Vilka besparingar kan
han tänka sig utöver de som ju i det närmaste inte
finns längre? Är det inga alls? Anser han att det här
grejar sig av sig själv?
Nästa fråga: Hur är det med organisationsstödet,
denna alltmer skandalomsusade verksamhet? Den
är ju sjuk. Vad säger han som övergripande
ansvarig om den?
P-O Eriksson är mycket nöjd med
saneringsprogrammet och dess 81 miljarder kronor.
Men under regeringens sanering ökar statsskulden
från 1 000 till 2 000 miljarder kronor under de fyra
närmaste åren. Så ni får nog kalla det för något
annat än saneringsprogram. Programmet har ju
visat sig inte räcka. Var finns då det utskott, om det
inte skall vara finansutskottet, som skall göra
någonting åt detta som räcker? Jag påstår, herr
talman, att det man har gjort inte räcker.
Herr talman! Jag är beredd att slå vad om detta,
inte med talmannen utan med herr Eriksson.