Herr talman! Tack!
Det som jag hittills har talat om, nämligen att man
nämner så många olika faktorer, är i sig en viktig
insikt som olika debattörer bör ta till sig. Begrepp
som företagsklimat och konkurrenskraft är mycket
bredare och rymmer fler komponenter än många
tänker på. De är definitivt mycket bredare än
begreppet kostnadsläge.
När vi lyssnar till socialdemokratiska debattörer är
det framför allt två invändningar som de inläggen
brukar koka ner till. Det ena är att vi har fört fel
konjukturpolitik, och det andra är att vi har gett
företagarna för bra villkor. När det gäller den första
punkten säger Socialdemokraterna ofta så här:
Företagen vill inte ha era strukturförbättringar. De
vill ha kunder.
Det slående argumentet mot den invändningen är
att påminna om situationen i slutet av 80-talet. Då
hade ju företagen kunder. Både inom och utom
landet ropade man efter de svenska företagens
produkter och tjänster. Men vi förmådde ändå inte
att öka produktionen då på grund av de olika
flaskhalsar som fanns i den svenska ekonomin.
Orsaken var att det under huvuddelen av 80-talet --
från 1982 och fram till 1989 -- gjordes mycket litet
åt flaskhalsproblemen, eller strukturproblemen
med ett finare ord.
Socialdemokraterna valde helt enkelt fel
dagordning för 80-talet. När de borde ha fullföljt de
borgerliga regeringarnas insatser för småföretagen,
hållit fast vid och vidareutvecklat den
marginalskattereform som vi gjorde tillsammans
den s.k. underbara natten, fortsatt att avreglera
den offentliga sektorn och reformera
socialförsäkringarna sysslade de med annat. De
sysslade bl.a. med löntagarfonder och andra
fonder, engångsskatter och flergångsskatter,
rundhänta löften om mer semester och större
bidrag.
När den nuvarande regeringen tog över ansvaret
för politiken, eller huvudansvaret för politiken bör
man säga -- även oppositionen har ett ansvar -- hade
ett par årtiondens försummelser i fråga om
strukturförändringar blommat ut i en akut kris.
Sverige höll på att avindustrialiseras. Produktionen
föll och jobben i den privata sektorn försvann i en
rasande takt. Den allt överskuggande uppgiften var
att vända den utvecklingen genom insatser över ett
brett fält.
Vi klarar aldrig arbetslösheten om sysselsättningen
i den privata sektorn faller. För att tala i
riksdagstermer lägger vi en alldeles orimlig börda
på arbetsmarknadsutskottet om vi i övrigt i
riksdagen inte förmår att föra en sådan politik att
antalet jobb i den privata sektorn inte minskar. Då
blir arbetsmarknadspolitiken som att ösa en båt
som har ett stort hål i botten. Det forsar in mer än
man kan ösa ur. Insatserna blir alltid otillräckliga.
Därför var det en nödvändig förutsättning att få fart
på industrin och den privata tjänstesektorn. Talet
om att vårt besked skulle vara att vi skall vänta till
1996 är helt orimligt. Hela vår politik har ju
inriktningen att vi nu måste få fram fler jobb. Vi
börjar nu se resultat av den politiken. Ett
huvudinslag i den politiken har varit att förbättra
förutsättningarna för företagandet. Därför tar jag
också ganska lätt på den andra huvudkritiken vi
möter från Socialdemokraterna, nämligen att
företagen har fått det för bra. Det är en helt
nödvändig strategi.
Skillnaden mellan den nuvarande regeringens
första tre år och de år på 80-talet när
Socialdemokraterna satt vid makten är att vi
verkligen har tagit itu med de stora
strukturfrågorna. Alla socialförsäkringar är
reformerade eller, när det gäller pensionerna, på
väg att reformeras. Den offentliga sektorn har
öppnats för konkurrens, skatterna på företagande
har gjorts rimligare och besparingar och andra
budgetförstärkningar på uppemot 100 miljarder
kronor har genomförts i den offentliga sektorn. Vi
har nått enighet om institutionella reformer som
avsevärt ökar förutsättningarna för en långsiktig
ekonomisk politik. Vi har ett EES-avtal, vi har ett
GATT-avtal och om folket vill har vi också ett EU-
medlemskap.
Jämfört med det här batteriet av strukturella
åtgärder hände mycket litet under de
socialdemokratiska åren på 80-talet. Jag gör
undantag för de åtgärder som de tvingades till av en
liberal opposition, t.ex. den stora skattereformen.
Vi har utnyttjat våra första tre år till att lösa
strukturfrågor som gör att uppgången, när den
kommer och det tycks den göra nu, blir kraftigare
än den blev på 80-talet.
Jag har hittills egentligen argumenterat för två
teser. För det första tror jag att vi har anledning att
vara optimistiska om svensk ekonomi. För det
andra är det viktigt att komma ihåg att begreppet
konkurrenskraft rymmer oerhört mycket mer än
kostnadsläge. Detta för mig också i polemik mot
dem som kritiserar regeringen från höger.
Där är en återkommande tes att Sverige nu är så illa
ute att vi måste kasta välfärden över bord ungefär
som när ett fartyg i sjönöd kastar barlasten över
bord. Jag tror att dessa kritiker har fel i de två
avseenden som jag har nämnt. Det senaste
exemplet på dessa kritiker är väl de ekonomer som
skrivit den senaste SNS-rapporten. De
underskattar för det första styrkan i svensk
ekonomi när vi nu successivt har löst ett antal av de
grundläggande strukturfelen. För det andra
underskattar de välfärdens betydelse för
konkurrenskraften.
För vissa av dessa ekonomer förefaller välfärden
bara vara ett problem som gör att svenskarna hellre
lever på bidrag än att arbeta och som tvingar oss att
belasta produktionen med höga skatter. Lösningen
på Sveriges problem är enligt dessa debattörer
avskaffad eller avrustad välfärd och vidgade
klyftor. Till SNS-ekonomernas heder skall sägas att
de är utomordentligt pregnanta i sitt budskap. I den
mån den här skildringen syftar på dem kan man inte
påstå att den är överdriven på något sätt. De talar
mycket tydligt om den reträtt ut ur
välfärdssamhället som är nödvändig.
Vi i Folkpartiet gör en annan analys och kommer
till andra slutsatser. Det gäller också regeringen så
länge vi sitter i den. Vi tror att välfärden är
produktiv. Det är bra för produktionen att t.ex.
också kvinnor står till arbetsmarknadens
förfogande, att sjukvården är effektiv, att
barnomsorgen fungerar och att skolan präglas av
kvalitet.
Det är också bra att samhället inte präglas av stora
sociala spänningar. Den kraftigt ökade ojämlikhet
som skulle bli resultatet av en del av de åtgärder
som nu diskuteras skulle skapa nya klassklyftor av
ett slag som få svenskar önskar och som -- vilket är
det viktigaste i just den ekonomiska debatten -- inte
heller skulle öka Sveriges konkurrenskraft och
attraktivitet som investeringsland.
Jag var år 1988 med och skrev en bok som hette
Möjligheternas tid. Tesen i den boken var att vi då
fortfarande hade chansen att undvika en djup kris i
svensk ekonomi om vi vidtog rätt åtgärder, inte
minst att effektivisera den offentliga sektorn. I
efterhand kan konstateras att boken var för
optimistisk. Åtgärderna kom för sent.
Frågan är om vi inte nu på nytt lever i
möjligheternas tid. Genom konstnadsanpassningen
och strukturreformerna har vi nu en unik möjlighet
att långsiktigt stärka svensk ekonomi. I
ekonomiska termer kan det uttryckas på följande
vis. Nu har bytesbalansen kommit på plus. Sverige
är ett land som betalar för sig. Nu skall ett
huvudmål för den ekonomiska politiken vara att vi
inte på nytt hamnar på minussidan.
Det orimliga förhållandet att ett av världens tio
rikaste länder nästan varje år har tvingats låna av
andra har ersatts av det mer naturliga att Sverige
nettoexporterar kapital. Med andra ord har Sverige
nu börjat betala av sina utlandslån. Det lägger den
bästa grunden för att även kommande generationer
i vårt land skall få leva i ett välfärdssamhälle.
Men en sådan utveckling förutsätter naturligtvis att
den nuvarande inriktningen av politiken ligger fast:
bra villkor för arbete, företagande och
investeringar, och att saneringen av statsfinanserna
och kampen mot inflationen fullföljs.
Om Sverige på nytt som under de
socialdemokratiska åren skulle prioritera
konsumtion och fördelning framför produktion och
tillväxt kan vi snart återigen tillhöra
låntagarnationerna. Skulle det hända är risken
dessutom överhängande att lånevillkoren blir
sådana att välfärden inte kan upprätthållas på 2000-
talet.
Det har i denna debatt av inlägg från både
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framgått
att en huvudpunkt för att få ner budgetunderskottet
är att arbetslösheten minskar. Det är ett riktigt
påstående. Men det som både Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet hela tiden glider över är att den
tesen bara gäller så länge vi talar om arbetslösheten
i den privata sektorn.
Det är sysselsättningen i den privata sektorn som
måste öka för att budgetbalansen skall återvinnas.
Där har oppositionen väldigt litet att komma med.
Om det gällde kreativa idéer om hur den offentliga
sysselsättningen skulle öka kunde ni säkert tävla
med oss i trovärdighet. Men alla som analyserar
detta inser att det inte är det som problemet nu
gäller.
När det gäller tillväxt och jobb i den privata sektorn
verkar ni socialdemokrater sitta stenhårt fast i era
ideologiska låsningar och er valtaktik. Det framgår
t.ex. av en intervju med Mona Sahlin i Dagens
Nyheter för någon vecka sedan att ett av era
viktigaste budskap kommer att bli att företagarna
har fått för goda skattevillkor och att ni tänker riva
upp en del av vad vi har gjort, t.ex. avskaffandet av
dubbelbeskattningen.
Jag vill här också påpeka att regeringen faktiskt bör
ha en eloge även när det gäller offentlig
sysselsättning i den meningen att kreativiteten i
arbetsmarknadspolitiken har varit mycket hög. Vi
har lyckats öka volymen i arbetsmarknadspolitiken
på ett sätt som få trodde vara möjligt genom nya
grepp som ungdomspraktik och invandrarpraktik.
Det generella anställningsstödet, GAS, kan också
räknas in i arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill instämma i vad som här har sagts om riktiga
jobb. Den benämningen kan naturligtvis inte
reserveras för jobb i den privata sektorn. Det är en
total missuppfattning. De som läste en artikel som
finansminister Wibble och jag skrev om behovet av
4 % tillväxt kan finna att vi i början av artikeln gör
just den centrala distinktionen att riktiga jobb
självfallet är jobb i den privata sektorn och
långsiktigt finansierade jobb i den offentliga
sektorn.
Jag vill på denna punkt tillägga att jag däremot
reagerar ganska kraftigt mot det slappa tal som
Socialdemokraterna numera har när man talar om
arbetmarknadspolitiken. Ni räknar genomgående
dem som t.ex. är i arbetsmarknadsutbildning och i
beredskapsarbete som arbetslösa. Det är gammal
högerretorik som ni själva var oerhört irriterade på
när den förekom under den socialdemokratiska
tiden.
När man säger att vi har 14 % arbetslöshet
underkänner man de insatser som görs av t.ex.
beredskapsarbetare. När jag jobbade tillsammans
med Per Ahlmark när han var
arbetsmarknadsminister brukade han säga: Om jag
åker på en väg märker jag inte någon skillnad om
den är byggd av vanliga vägarbetare eller av
beredskapsarbetare. Så är det ju. Därför är det just
slappt tal att alltid bunta ihop de arbetslösa med
t.ex. de som har beredskapsjobb.
Till sist kan jag hålla med om det som här har sagts
om att skiljelinjerna inför valet i höst är mycket
tydliga. Jag kan ge samma eloge till Mona Sahlin
som jag gjorde till SNS-ekonomerna. Även hon är
mycket pregnant i intervjun. Dubbelbeskattningen
på aktier skall återinföras. Orimligheterna i
arbetsrätten skall återinföras. Grundbulten i
skattereformen -- där har ni 50 % marginalskatt --
skall brytas upp. Offentliga sektorn skall
återregleras.
Allt detta är traditionell socialdemokratisk politik
som kommer att fördjupa Sveriges problem. Den
politiken kommer vi att tala emot under hela
valrörelsen.