Herr talman! Överlägset störst betydelse för
Sveriges ekonomiska utveckling under överskådlig
tid framöver får gårdagens framgång i
förhandlingarna beträffande vårt lands
medlemskap i den europeiska unionen. När jag gör
denna bedömning är det inte mjölkkvotens storlek
eller det regionala stödet till Norrland som jag
tänker på. I stället tänker jag på den klarsignal som
det innebär för Sverige att fullt ut delta i det
europeiska samarbetet. Den i sin tur kommer att
fungera som en signal för företagare -- här hemma
och utomlands -- när det gäller att utnyttja det
gynnsamma näringsklimat som den borgerliga
regeringen har skapat och att förlägga investeringar
på svensk botten. Den investeringsökning som
väntas bli följden är många gånger mera värd än det
nettobidrag som Sverige får betala till EU.
Att omsätta det förbättrade ekonomiska sparandet
i investeringar är just vad som behövs för att de nya
företag och de nya jobb skall komma till stånd som
krävs för att vi skall få bukt med arbetslösheten.
Det går inte längre att bygga ut den offentliga
sektorn eller att med offentliga subventioner driva
fram en expansion i skyddade branscher. Framför
allt duger inte det gamla socialdemokratiska
receptet att höja skatter och att styra näringslivet
med bidrag och regleringar.
Med hänsyn till Europafrågans stora vikt för
Sveriges framtid som industri- och välfärdsnation är
Göran Persson påfallande ointresserad. Jag har
tidigare påpekat att han ägnar detta ämne ett
minimalt utrymme vid sina framträdanden i denna
kammare. Likadant var det med hans anförande
här i dag.
Än mera märkligt och karakteristiskt är att Göran
Persson inte var med när vi samlades här i
kammaren i morse kl. 09.00 för en diskussion om
och en manifestation kring det uppnådda EU-
avtalet. Han kan knappast skylla på tvingande
engagemang annorstädes. Han skulle ju själv ha
stått här kl. 09.00 och ha talat inför en möjligen
mindre välfylld kammare än den som han några
timmar senare mötte.
Göran Perssons tomma bänk vid EU-
presentationen får -- vare sig det var avsikten eller
ej -- karaktären av demonstrativ frånvaro. Efter
någon inledande pliktskyldig fras om enigheten
kring EU-avtalet övergick Göran Persson till att
tala om efterkrigstidens största ekonomisk-
politiska misslyckande -- det nyliberala
systemskiftet, som han kallar det. Det spårar han
tillbaka till programmet Ny start för Sverige.
Jag vill då bara påminna om att det första, det
viktigaste och det högst prioriterade kravet i
nämnda program var just att Sverige skulle bli
medlem i vad som då hette EG. Det är någonting
som vi inom ramen för detta tydligen nyliberala
systemskifte tycks vara överens om att genomföra,
även om Göran Persson inte precis lägger på så
många kol i det arbetet. Jag har ännu inte hört
Göran Persson säga någonting om att han tror att
det här får betydelse för Sveriges ekonomiska
utveckling. Det vore skönt om han i alla fall ägnade
så många ord åt detta.
I stället bjuder oss socialdemokraternas
demagogiske talesman på vänsterpopulistiska
betraktelser av tillbakablickande karaktär. Men
tror verkligen Göran Persson innerst inne att
traditionell socialdemokratisk högskattepolitik och
mer av statlig styrning är rätta sättet att lösa
Sveriges problem? Det borde vara uppenbart att
den politik som förde oss in i krisen inte kommer
att kunna föra oss ut ur den.
Lika uppenbart är det att det var den dåvarande
socialdemokratiska regeringens ekonomisk-
politiska felgrepp under 1980-talet som orsakade
djupet i den långvariga nedgång som brutits. Nu har
det börjat vända uppåt igen. Industriländernas
samarbetsorgan OECD skrev i sin Sverigerapport
nyligen att misstagen då bäddade för problemen
sedan dess. Jag får kanske påminna om att det var
Kjell-Olof Feldt som medan han ännu var
finansminister varnade för att misslyckandet med
inflationsbekämpningen måste leda till ett
''arbetslöshetens stålbad''.
Sedan den borgerliga regeringen lagt om politiken
i produktionsstimulerande och arbetsbefrämjande
riktning talar nu prognoserna samfällt om ljusare
tider. Orderingången ökar starkt. Utrikeshandeln
går med stort överskott, och även
hemmamarknaden visar tecken på tillkvicknande.
Konkurserna och varslen blir färre och de lediga
platserna fler.
Förbättringen beträffande de ekonomiska
utsikterna går inte att bestrida. Enligt
Socialdemokraterna sker uppgången trots, inte
tack vare, regeringens politik. Är det kanske så att
de anonyma marknadskrafterna hotar att spoliera
det planerade valbudskapet om regeringens
oförmåga på det ekonomiska området? Att döma
av den snabba och smärtfria behandlingen av
finansplanen i utskottet verkar Socialdemokraterna
i alla fall ha övergett den angreppsvinkeln. Göran
Persson dök ju själv inte upp vid utskottsbordet
förrän vid själva slutjusteringen.
Han gav förklaringen till detta när han antydde att
man egentligen inte hoppas på framgång i
finansutskottet. Man satsar i stället på
''utgiftsutskotten''. Där drar man sig inte -- trots
vad Göran Persson sade när han betecknade Ny
demokrati som ett utpräglat högerparti -- för
samarbete med Nydemokraterna.
Litet senare i dag skall vi behandla kulturutskottets
betänkande nr 14, Stöd till trossamfund m.m. Jag
måste säga att det var med en viss förvåning som jag
konstaterade att det har bildats en ohelig allians i
utskottet mellan socialdemokrater och
nydemokrater. De har bildat en majoritet för en
skrivning på ett område som man möjligen kunde
föreställa sig låg regeringen litet närmare med
hänsyn till att kds ingår i regeringen.
När man studerar betänkandet litet närmare finner
man att framställda yrkande går tillbaka till en
socialdemokratisk partimotion. Det handlar om 13
miljoner kronor extra till byggande av lokaler. Till
bostads-ROT, kommunal-ROT och miljö-ROT
skall det också fogas kyrko-ROT. Det är märkligt
på många sätt. Jag vänder mig nu till
nydemokraterna. Efter att ha hört dessa långa
föreläsningar i dag och tidigare om farorna och de
fruktansvärda följderna av det stora
organisationsstödet kan vi alltså konstatera att Ny
demokrati i kulturutskottet förenar sig med
Socialdemokraterna om ytterligare 13 miljoner till
samfunden.
Den här bilden har sina poänger. Jag kan tillägga
att regeringen torde klara den ekonomiska
politiken och undvika den ökade utgiften därför att
Vänsterpartiet har markerat att man ansluter sig till
de borgerliga reservanterna, kanske i grunden mer
trogen sin åskådning.
I stället för att analysera och diskutera den
ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska
politiken skjuter oppositionen nu in sig på den
eftersläpande faktor som arbetslösheten alltid
utgör i ett uppgångsskede. Gång på gång upprepar
socialdemokraterna att arbetslösheten är
regeringens fel och att regeringen gör för lite åt
den. Själva rekommenderar de -- förutom klassisk
skattehöjnings- och regleringspolitik --
stimulansåtgärder av olika slag. Tillfällig
momssänkning har visserligen fått utmönstras ur
arsenalen, men så snart det hotar att bli pengar över
på något utgiftsanslag i statsbudgeten måste de
spenderas på något annat ändamål som tros ge
sysselsättning.
Jag är rädd att de satsningar som nu påyrkas från
många håll i form av ROT-program, nu senast
kyrko-ROT, åtgärder för att undvika uppsägning av
kommunalanställda m.m. kan komma att motverka
sitt syfte. Det är inget onaturligt att AMS-anslagen,
på samma sätt som de överskreds när ekonomin
försvagades, när den blev sämre än väntat, inte
förbrukas fullt ut när utvecklingen går i rätt
riktning. Risken är stor att de insatser som nu
diskuteras mest kommer att fungera som extra
statsbidrag till kommunal verksamhet och därmed
motverka den nödvändiga strukturförändringen
inom denna sektor.
Den även från sysselsättningssynpunkt bästa
användningen av överblivna anslagsmedel är enligt
min mening att låta dem förstärka den krympning
av budgetunderskottet som nu pågår och som
faktiskt går snabbare än vad som förutsetts.
Därmed skulle förtroendet för den ekonomiska
politiken stärkas, kronans värde stiga och räntan
kunna sänkas. Det är onekligen ett oroande tecken
att -- trots att inflationen också den tycks
underträffa prognoserna -- den långa räntan på
sistone har visat en stigande tendens. Jag är
förvånad över att ingen har kommenterat detta i
dag. Det är dock en ekonomisk-politisk debatt.
Avkastningskurvan har förskjutits uppåt, särskilt i
sin högra del. Detta kan visserligen åtminstone till
en del skyllas på internationella faktorer, som den
amerikanska centralbankens höjning av den korta
räntan för en månad sedan och upprevideringen
senast i går av den redan höga tillväxtsiffran i USA
för fjärde kvartalet 1993, något som har fått inte
minst de långa räntorna att gå kraftigt uppåt på
marknaderna i dag, både i Sverige och ute i
världen.
Men vi kan ändå påverka detta här i Sverige.
Tydligare tecken på att svenska politiker i
allmänhet -- alltså även på oppositionssidan -- är
medvetna om nödvändigheten att minska det stora
offentliga upplåningsbehovet genom
utgiftsbesparingar skulle betyda åtskilligt för att
nedbringa dagens höga realränta. Och lägre räntor
betyder i sin tur mer för tillkomsten av nya, riktiga
jobb än alla de AMS-åtgärder som tänkas kan.
Lägre räntor spelar likaledes större roll för
investeringsviljan än olika tillfälliga manipulationer
av den skattemässiga avskrivningsrätten. I den
allmänpolitiska debatten påpekade jag att
näringslivets investeringar förutses växa med ca
10 % och industrins med ca 20 % i år och nästa år --
detta utan någon rätt till direktavskrivning. Sedan
dess har rapporter influtit om en än snabbare
uppgång i verkstadsindustrins
maskininvesteringar -- 30--40 % i år. Att då medge
extra avskrivningsrätt för sådana investeringar just
nu skulle bara betyda att man beviljar en tillfällig
likviditetsförstärkning åt företag som ändå har det
väl förspänt. Och det skulle väl i och för sig kunna
passera, om det inte vore för att resultatet blir en
kraftig -- om än tillfällig -- budgetförsvagning just
nu, när de finansiella marknaderna söker efter
signaler om motsatsen. Återigen alltså ett fall där
en tilltänkt stimulansåtgärd tenderar att motverka
sitt syfte.
Herr talman! Den svenska ekonomin befinner sig
nu i ett skede där den utvecklas bäst om den lämnas
i fred inom de ramar som regeringen har dragit upp
med sin politik. Det är ett klassiskt fel att fortsätta
med stimulansåtgärder även efter det att
återhämtningen inletts och därmed framkalla en
överhettning som leder till begränsande
ingripanden tidigare än vad som annars hade varit
nödvändigt. Den dag kommer ändå tids nog, då
korrigerande åtgärder behöver sättas in i restriktiv
riktning. Men vi kan skjuta den tidpunkten på
framtiden genom att inrikta den ekonomiska
politiken på att avhjälpa de strukturproblem som
ännu kvarstår i viktiga avseenden.
I dagens läge är dessutom ekonomisk psykologi
långt mera verkningsfull än social ingenjörskonst.
Vi vet redan att medborgarna är mer optimistiska
än någon gång tidigare under de senaste 20 åren vad
beträffar både landets ekonomi och den egna. Vad
som nu behövs för att beslutsfattarna i näringslivet
skall övergå från ord till handling är besked på två
viktiga punkter. Det ena gäller Sveriges
medlemskap i EU. Det räcker då inte med ett avtal
i Bryssel, det behövs också en snabb
folkomröstning med ett positivt utfall. Det andra
handlar om landets politiska utveckling. Ju förr det
står klart att det inte blir någon socialdemokratisk
valseger med åtföljande skattehöjningar på
sparande och företagande samt stopp för
privatisering och avreglering, desto snabbare får vi
den starka framtidstro i svenskt näringsliv som
behövs för satsningar på nya företag och nya jobb.
Jag har, herr talman, inget annat yrkande än bifall
till finansutskottets hemställan i betänkande nr 10.